Falsk Romans [SV]

Tack, Merci, Kiitos, Thank you :' ♥
_______________________________________

WAYNE HOPKINS

”Du går med Megan på festen, va? Eller har du kanske en annan dejt?” På något sätt hade Wayne hamnat vid Slytherinbordet i Stora Salen denna söndag kväll. Middagen var över för länge sen, nu satt folk bara där för att umgås. Det skulle nog snart stängas, eftersom utegångsförbudet snart trädde i kraft för de yngsta, men det var inte det som Wayne hade tankarna på.
Det var på de tre flickorna som satt och studerade honom nyfiket.
”Nej, men alltså… jag och Megan dejtar inte”, förklarade han, varm om kinderna. Bilden av honom och Megan, dansandes i centrum för allas uppmärksamhet, återvände.
Han visste inte vad han tyckte om den.
Daphne, Slytherins okrönta drottning och mer känd som Queenie, fnissade och såg menande på honom med sina iögonfallande himmelsblå ögon.
Hela hon utstrålade lugn självsäkerhet och överklass och det gjorde Wayne nervös. Nervositet orsakade den där dumma ovanan att börja dra fingrarna genom håret och ställa det åt alla håll och kanter. Vilket fick honom att se dum ut, men Megan skulle inte kalla det dum.
Hon skulle kalla honom het, och det gjorde hela grejen bara ännu löjligare.
”Men du har gjort slut med Bones för Megans skull”, påpekade hon och log lite. Det var också den här grejen med att när Daphne var i närheten, så blev allt annat så grått och ointressant. Hon var idel perfektion och bländande skönhet, och Wayne visste att han inte var den enda som misstänkte att hon hade vilieblod i ådrorna.
Hon hade helt enkelt ett utseende som tjejer skulle dö för. Perfekt hy, perfekt, tjockt, naturligt hår i en smickrande crémefärgad nyans, stora vackra ögon, en mycket välformad mun och en kropp som skvallrade om att hon tränade precis lagom mycket. Wayne visste dock inte vad, men Quidditch var det då inte.
Aldrig att Queenie skulle utsätta sig för något så riskfyllt.
"Va...? Ehum, jag var aldrig ihop med Susan."
Hon distraherade honom, och han var nästan lättad när Pansy knackade uppfordrande med fingret i bordet för att fånga hans uppmärksamhet.
"Men ni har något på G, eller hur?"
Det var lättare att prata med Pansy. Hon var i och för sig också väldigt söt, men Wayne skulle aldrig se henne på det sättet. Tack gode Gud.
Han skakade på huvudet.
"Nej. Inte alls. Vi är bara vänner."
"Men det är ju klart att alla börjar undra, när ni aldrig har synts tillsammans förut, och nu..."
Det var Queenies lillasyster, Astoria, som var lika söt som Queenie var snygg som nu höjde blonda ögonbryn åt honom. Hon hade inget av sin systers grace över sig, men hon hade något annat som gjorde att alla tittade minst lika mycket på henne. Något älvlikt, liksom.
De var verkligen skolans mest eftertraktade systrar.
"Ja, fast det är inget. Hedersord", svarade han och ryckte på axlarna. Trots att han inte var helt och fullt bekväm i situationen var han tvungen att åtminstone låtsas att han var det.
Och det kunde han.
Kom igen, Wayne, du klarar detta utan att göra bort dig. Du börjar bli bra på det här.
”Är du säker? Har du någon annan?” Om han nu var tvungen att ha den här konversationen, varför kunde det inte bara vara med Pansy? De andra gjorde det så mycket jobbigare genom sin blotta närvaro!
Men Wayne visste att å andra sidan så imponerade det alla andra att han satt här med Slytherins populäraste flickor. Och det var allt hans liv verkade cirkla kring i dessa dagar: att imponera på folk. Med sitt utseende, med sina handlingar och med sitt umgänge.
I slutänden skulle allt leda till något gott.
"Nej, jag har ingen annan", log han. "Inte än i alla fall."
Astoria klappade förtjust i händerna. Hon var verkligen bedårande när hon var förtjust.
"Ååååh, så det finns en annan trots allt? Vad heter hon? Vilket elevhem?"
"Va? Nej! Det finns ingen annan, inte än i alla fall. Eller vad är det jag säger, det finns ingen! Ingen alls!" Han skyndade sig att rätta sin felsägning, men det kändes bara som om orden trasslade in sig i varandra och för varje sekund som gick blev han lite varmare om kinderna. Han gjorde bort sig. "Ingen. Det finns ingen", upprepade han med ansiktet uppgivet gömt i händerna.
Flickorna fnittrade, och han suckade lättat. Förhoppningsvis hade de bara sett hans snubblande som charmigt och tänkte inte börja göra narr av honom.
Han hade inte ens någon vettig förklaring till varför han sagt det från första början. Inte än i alla fall. Det lät ju precis som om han hade någon han var intresserad av, och så var ju fallet, inte sant? Men det skulle ju förstås inte flicktrion tro på. Förstås.

Professor Flitwick kom och annonserade att de stängde till Stora Salen, och Wayne tog farväl av Slytherinflickorna som gick i riktning mot fängelsehålorna. Själv antog han att han kunde gå och lägga sig, han var faktiskt ganska trött och morgondagen bjöd på inget mindre än en dubbeltimme i trolldryckskonst. Perfekt sätt att starta måndagsmorgonen på, var det inte det?
Men det kändes mer lockande att gå upp till biblioteket och se om han hittade någon där att hänga med. För han hade inte lust att gå och lägga sig än, han var sällskapssjuk. Helst av allt ville han hitta Megan, men hon var överallt och ingenstans samtidigt vilket gjorde det väldigt jobbigt om man tänkte leta efter henne.
Nåväl, det spelade ingen roll. Han tänkte leta reda på henne ändå.

Naaw... LOVE IT!
Mera. ♥

Amazing! ♥ MERAAAAAAAAAAAH! *voldemort scream*

Meeeer!=)♥

AWESOME. AWESOME I say!

SUPERBRA! som vanligt!

UPPDATERA PÅ FANFICTION .. med

meer

fantastiskt! more när du har tid!

mer!♥