(PM)Albus Potter

meeeeeeeeeer

m------------m
m-m------m-m
m--m----m--m
m---m--m---m
m-----m-----m

eeeeeeeeeee
e
e
eeeeee
e
e
eeeeeeeeeee

rrrrrrrrrr
r--------r
r-------r
r-----r
r-r
rr
r-r
r--r
r---r
r----r

!
!
!
!
!
!
!
!

!

15 - Gryffindor mot Ravenclaw
Luften exploderade i ett ljud av applåder och hurrarop när lagen kom ut på planen.
"Här kommer spelarna!” dånade en rätt drömmande röst som var magiskt förstärkt. Det var Lorcan Scamander från Ravenclaw som pratade i en megafon.
Hela skolan fyllde ut läktarna. Albus kunde se Sco på Gryffindorläktaren sittandes med Spencer, Texas och Elliot, som skrek högst av alla.
Det var perfekt spelväder. Svalt men ändå klart och lite soligt.
”Ställ upp er här”, sa Alicia, som var domare, och lagen ställde upp sig på mitten av planen. Åskådarnas jubel och applåder upphörde, allt blev tyst.
”När jag blåser i pipan…”, sa Alicia medan hon släppte iväg kvicken och dunkarna. ”Tre…två…ett…PIIIIIIP!”
Alicia kastade och upp klonken och spelet satte igång. Albus susade upp i luften på kvasten han hade fått låna. Den gick mycket snabbare än den han hade använt på träningarna. Han stannade när han hade syn över hela spelet och han kunde se att Ravenclaws sökare snokade runt lite längre ner. Albus kunde se att Ellie hade fått tag i klonken och hon flög fram i full fart mot målstolparna.
”Rippert susar fram mot målstolparna ... Hon svänger förbi Bradshaw som är Ravenclawlagets enda förstaårselev … Och hon gör mål! Tio poäng till Gryffindor!” ljöd Lorcans röst men kvävdes av dånet från Gryffindorläktaren.
”Jaa!” utbrast Albus men återvände sedan till sökandet efter kvicken. Han kunde inte se den någonstans.
”Bradshaw har fått tag i klonken, han flyger mot målstolparna och … JA! Han gör mål! Det står nu tio lika.”
Spelet höll på ett tag, och Albus såg aldrig någon skymt av kvicken. Han flög lite lägre och spejade runt på planen. Ravenclaws sökare Rivers flög runt Gryffyndors målstolpar.
Det stod nu fyrtio – tio till Ravenclaw och Albus började bli orolig. Han flög ett varv runt planen och tänkte precis flyga uppåt när han fick syn på den – En guldig, blixt snabb boll som svävade strax ovanför Ravenclaws målstolpar. Han susade dit så fort han kunde, och kände att Rivers kom strax efter.
”Potter har fått syn på kvicken!” ljöd Lorcans röst ”Han susar mot den med Rivers i släptåg.”
Albus var nästan framme, han sträckte ut armen för att fånga kvicken men … PANG! Någonting hade träffat honom på smalbenet. När han tittade upp kunde han se Ravenclaws slagman som fortfarande höll slagträet uppe. Han måste skjutit iväg en dunkare.
De första sekunderna kunde Albus inte känna någonting alls. Han tänkte att det kanske inte hade blivit någon skada, men sedan for smärtan genom benet som en blixt. Det var så outhärdligt att Albus blev tvungen att sluta ögonen, men det resulterade bara till att han åkte åt fel håll med kvasten. Den ilande smärtan blev allt mer intensiv för varje meter han flög, men han fortsatte envist att spana efter kvicken som självklart hade försvunnit nu. Fred flög fram jämsides med honom.
”Gick det bra, Al?” frågade han.
”Jag vet inte”, mumlade Albus som knappt visste vart han skulle ta vägen. Han hade aldrig haft en sådan här smärta i hela sitt liv.
Gryffindor gjorde mål. Nu stod det fyrtio – tjugo. Albus svävade runt planen med benet som stack ut i en konstig vinkel hängandes på sidan av kvasten. Han hade så ont att han bara önskade att matchen skulle vara slut. Han kunde se att professor Roper slängde oroliga blickar på honom, så han försökte se så smärtfri ut som möjligt. Efter fem minuter hade han så ont att han nästan ville kräkas. Han såg hur Ellie tittade på honom med orolig min. Han vände bort huvudet för att Ellie inte skulle se hans ansikte, och då såg han den igen. Kvicken. Den svävade på Ravenclaws sida av planen precis vid deras vaktares armbåge. Med den lilla kraften han hade kvar pressade han fram kvasten och den susade fram. Ravenclaws vaktare såg förskräckt ut. Han trodde säkert att Albus försökte attackera honom. Kvicken for iväg, och Albus följde efter den med benet slappt hängande. Han var nära nu. Ravenclaws sökare började knappa in på honom, så han ökade farten. Han sträckte ut armen, bara några centimeter kvar…
"Jaa!" Albus hade fångat kvicken. Åskådarna bröt ut i ett sådant jubel att Albus trodde att hans öron skulle sprängas.
”Albus Potter har fångat kvicken!” skrek Lorcan. Albus lagkamrater kom flygande emot honom för att krama honom, och Ellie var den enda som inte såg glad ut, hon såg mycket orolig ut. Albus var överlycklig över att de hade vunnit. Han försökte le men smärtan i benet gjorde så att han bara fick fram ett besvärat ansiktsuttryck. Han svävade ner mot marken, och när han landade försökte han stå på benet, men han föll ihop på marken. Lärare kom ner för läktaren och fram till honom. Professor Roper kom fram till Albus först och satte sig förfärat på knä bredvid honom.
”Hur är det?” frågade han oroligt.
”Jag vet inte, jag har ont i benet...”, mumlade Albus. Folk flockades runt honom, men han förstod inte riktigt. Smärtan förblindade hoom.
”Jag tror madam Pomfrey måste kolla på det där”, sa professor Roper bestämt. Sedan trängde han sig ut ur folkmassan och kom tillbaka några sekunder senare med madam Pomfrey. Hon böjde sig ner över honom medan hon granskade hans ben och kände försiktigt på det. ”Aj!” utbrast Albus när hon kom åt ett ställe som gjorde väldigt ont.
”Det är brutet”, mumlade madam Pomfrey. ”Du får följa med mig upp till sjukhusflygeln.”
Professor Roper och madam Pomfrey hjälpte Albus upp på benen och tog honom sedan till sjukhusflygeln. Albus kunde se en skymt av Sco och Ellie som såg efter honom med förfärade ansiktsuttryck.
Professor Roper och madam Pomfrey satte ner Albus på en säng i sjukhusflygeln. Han knep ihop ansiktet av smärta när han lutade sig mot kuddarna.
”Är det någonting jag ska hjälpa till med?” frågade professor Roper madam Pomfey.
”Nej, jag fixar det här på några minuter”, svarade madam Pomfrey.
”Ja, då är det väl bäst att jag går till min lektion”, sa Professor Roper. ”Krya på dig, Albus”, tillade han med ett vänligt leende innan han lämnade sjukhusflygeln.
”Hur länge måste jag stanna här?” stönade Albus efter ett tag. Han ville verkligen inte stanna här länge.
”Inte länge alls, jag kan fixa brutna ben på några sekunder. Du får lämna sjukhusflygeln imorgon”, sa madam Pomfrey och Albus lös upp. Madam Pomfrey gick fram till honom och började försiktigt dra upp byxbenet. Albus ägnade all sin kraft åt att inte skrika.
”Så”, mumlade madam Pomfrey. Hon drog fram sin trollstav och siktade den på Albus ben medan hon mumlade någonting som lät komplicerat, och helt plötsligt var smärtan borta. Albus stirrade förvånat på sitt ben som inte stack ut i någon konstig vinkel längre.
”Det är inte brutit längre, men du får stanna över natten för säkerhetens skull”, sa madam Pomfrey. Albus kände sig glad. Han skulle inte få stanna i veckor i sjukhusflygeln, och de hade vunnit matchen. En våg av upphetsning vällde över honom när han tänkte på det. De hade vunnit matchen!
Efter en kort stund kom gryffindorlaget och Sco in i sjukhusflygeln.
”Hur är det med benet?”, frågade Ellie.
”Jättebra! Madam Pomfrey fixade det med ett trollslag. Jag får komma ut imorgon!” hojtade Albus.
”Vad bra!” sa Sco med ett brett leende.
Efter ett tag lämnade laget och Sco sjukhusflygeln. Resten av dagen gick åt till att ligga och tänka på vinsten. När han hade tänkt för mycket på den gick tankarna över till något helt annat; Lypusen. Han funderade på om någon verkligen hade tänkt återuppliva Voldemort, och när han tänkte på alla detaljer så lät det så troligt det kan låta. Med förfärade känslor över tanken somnade han tillslut, men han sov inte bra. Han drömde om mannen med huvan som han hade suttit på läktaren i hans förra dröm. Vem kunde det vara?

åhh!!
meer!

åh asbra!
mer mer mer!

jag ville gilla men har redan gillat för många idag

Ska till en kompis nu och spela Elgitarr och Trummor, men jag skriver när jag kommer hem om jag hinner!

yeeeeaaay