Denices sjunde år tillsammans med Marodörerna [ SV ]

yay meeeeeer

yay

skriv mera!

Mer.

Ledsen om det inte kom igår,men nu kommer det.
( Det är så att jag har det nedskrivit på block och har inge word så jag skriver direkt hit och igår han jag inte allt )
VARNING FÖR BLOD!



Kapitel 19
Resten av veckan undvek Sirius och jag varandra eller snarare jag undvek Sirius.
Han försökte alltid att prata med mig.
Just nu satt vi (Jag,Lily,Mathilda Remus,Peter,Sirius och James) i uppehållsrummet och gjorde läxor. Det var ganska så sent på kvällen.
- Oj,nu har vi hållt på länge,klockan är jätte mycket, sa Lily efter en lång tystnad då alla hade suttit nerböjda över sina papper.
Remus tittade på sitt armbandsur och hans ögon spärrade genast upp. Sedan tittade han ut genom fönstret. Han suckade lättat men ändå oroligt.
- Vi...ehm,måste nog gå nu, sa han.
- Varför det, jag är inte klar med Astronomi läxan än, sa Sirius.
Jag tittade på honom. Han vände sedan också blicken mot mig och då tittade jag snabbt ner på min läxa igen.
- Därför..., han försökte ge Sirus och James någon vink som jag inte visste vad det betydde.
Först fattade de inte men sen hoppade de upp jätte snabbt.
- Åhh,jaså,vi måste gå nu, sa James.
Lily tittade misstänksamt på honom.
- Är det nått du döljer,frågade hon James.
Man såg att James började få panik.
- Nej älskling, såklart inte,sa han och viftade med handen för att få bort ämnet men det såg snarare ut som om han viftade bort en fluga.
Lily fortsatte att stirra och det blev en pinsam tystnad.
Och tillslut rusade killarna ut.
Lily suckade och sa:
- Undrar vart de tar vägen hela tiden,jag är säker på att James döljer något för mig.
Lily som var klar reste sig sedan upp och gick till sovsalen.
- Godnatt,tjejer!
- Godnatt!
Mathilda och jag fortsatte med våra läxor tills:
- Men titta där går de ju! sa Mathilda och tittade ut genom fönstret och pekade.
jag tittade också ut.
Där gick Remus,Sirius,James och Peter.
- Vad håller de på med där nere! sa jag förskräckt.
- Eller hur! Det är ett under att de inte blev upptäckta av någon lärare, sa Mathilda.
- Ska vi ta reda på vad de håller på med? frågade jag henne.
- Men någon kan upptäcka oss! protesterade hon.
- Om de kan ,kan väll vi?
- Åhh, okejdå, jag skulle också bra gjärna vilja veta var de hela tiden håller på med, sa hon och eftersom vi var de ändå kvar behövde vi inte titta oss om så att ingen såg oss smyga ut.


Remus synvinkel

Vi var på väg till det piskande pilträdet.
- Vem som helst kan se oss! väste jag till Sirius.
- Jag vet! Men vi har inte tid att gå tillbaka och hämta osynlighetsmanteln! viskade Sirius tillbaka.
- Kom igen nu killar, sa James och skyndade på stegen lite.

Jag tänkte på inatt när jag snart skulle förvandlas till varulv. Jag kunde skada Sirius, James och Peter men oftast inte. Det var bara när de störde mig på något sätt men de har berättat att oftast så är jag ganska lugn när de är med.
Men det var först nu jag såg var vi var.
Vi var omringade av träd och inte bara ett träd.
- Men vad gör vi här! viskade jag till Sirius men inte lika lågt som förut.
- Jo,jag tänkte,du kanske ville springa runt lite och inte bara vara där i den där spökande stugan, sa han.
- Är du helt dum eller!
- Nej, han var bara på toa när Gud delade ut hjärnorna, sa James och skrattade.
- Det här är inte roligt! sa jag högt.
- Men vad är det för fel med det? Det här är väll lika bra som där borta, dessutom är vi ju inte så långt in i skogen, sa Sirius.
- Okej,vad smart du är, sa jag ironiskt och fortsatte, men ingen kommer väll höra när jag ylar!
- Åh,jusste, det...det har jag inte tänkt på, sa Sirius och tittade ner.
- Kom,jag tror vi har tid om vi går sna..., började James men fullmånen lös nu över oss.
Man såg den klart och tydligt eftersom träden var inte alls täta här.
Det sista jag såg som människa var James,Sirius och Peter förvandla sig till sina animagusar.


Denices synvinkel


När vi hade kommit ner till det stället vi hade sett dem så sa Mathilda:
- Det var nära att McGonagall såg oss.
- Jaa,men vart är de nu då?
Mathilda och jag tittade oss omkring vi såg ingen skymt av dem.
Vi gick lite till frammot men sedan steg raseriet innom mig.
Vi var nära skogskanten till Den förbjudna skogen nu men vi hade inte sett ett spår av dem.
- Förbaskade Killar!!! skrek jag.
- Schhhh! viskade Mathilda.
Helt plötsligt hörde vi något yla.
Vi stelnade till av rädsla.


Sirius synvinkel

Remus hade hört någonting men inte vi.
Han sprang och vi flöjde efter men snart såg vi honom inte. Det var för mörkt för att se.
Vi förvandlade oss till männsikor igen.
- Vart tog han vägen? frågade Peter.
- Jag vet , sa James och jag samtidigt.
Det här var inte bra. Tänk om han hade hört någon människa?
Om vi hade tur så var det bara ett djur eller någon växt eller något. Eller så ville han bara springa runt.
Vi visste inte vad vi skulle göra.
- Vi borde nog gå till slottet och se om han är där,kanske piskande pilträdet, sa James.
- Du har nog rätt, sa jag.
Jag såg att James började gå men det var ju inte rätt håll. Vi skulle till höger inte vänster.
- James ,hallå! sa jag.
- Vadå?
- Vi ska gå hitåt, sa jag och pekade.
- Nej, vi ska gå hitåt , sa han och pekade åt ett annat håll.
- Nee, jag är säker att vi kom härifrån, sa Sirius.
- Neej, hallå,kommer du inte ihåg,vi kom härifrån, sa James som om det vore självklart.
- Men Remus sprang väll dit, sa Peter och pekade på ett helt annat håll än vad vi gjorde.
- Men jag VET att han sprang dit, fortsatte jag.
- Nej , det gjorde han inte,han sprang dit! sa James och pekade en gång till.
- Fint,nu är vi fast här, muttrade jag och satte mig ner.
De andra följde mitt exempel.
Alla tre suckade.
- Då är det väll bara att vänta då, sa James.


Denices synvinkel

Vi vågade fortfarande inte röra oss,träden svajade av vinden men jag var säker på att det inte bara var det. Något kom emot oss och jag kände det på mig. Vi hörde en kvist brytas och det var inte vi.
Mathilda var lika rädd som mig, det visste jag.
Vi behövde göra något för vad det än var som kom fram så var det inte bra.
Jag backade några steg och det gjorde Mathilda också. Sedan började vi springa baklänges, men Mathilda snubblade och ramlade på marken.
- Ajj! skrek hon.
Jag visste att hon inte kunde hjälpa det.
Jag skyndade mig snabbt ner till henne.
Hennes ben blödde lite och när jag hjälpte henne upp och sedan släppte henne haltade hon.
- Jag tror jag har stukat foten, sa hon och jusst då hoppade en mörk figur fram bakom träden.
Vi började springa men vi kom inte långt förrens Mathilda ramlade igen.
Varelsen kom närmare oss och vi kunde inget göra. Jag försökte förtvivlat hjälpa Mathilda upp men mina händer skakade.
Då när varelsen hade kommit närmare och när jag hade hjälpt Mathilda upp såg jag vad det egentligen var.
En Varulv.
Nu började jag få panik på riktigt och Mathilda hade också sett det så vi sprang allt vad vi kunde men varulven var snabbare en oss.
Den kastade Mathilda och mig åt sidan och jag hörde Mathilda skrika av smärta.
Jag såg att hon hade slagits mot en stor sten och låg nu på marken,orörlig.
Varulven sprang nu mot henne eftersom den hade hört hennes skrik och skulle just ta till ett till slag innan jag hittade en sten och kastade den på varulven.
Det fanns ett litet träd i närheten och precis som varulven tittade bak gömde jag mig bakom det.
Den sprang dit jag hade varit och då passade jag på att springa till Mathilda.
Där låg hon och jag såg att hennes t-shirt ungefär vid midjan var täkt med blod men resten av kroppen var oskadd.
Hennes ögon var öppna.
Jag kunde inte göra något mer förrens varulven hade upptäckt oss och sprang nu mot oss.
Den tänkte precis ta ett slag mot Mathilda igen men jag skyddade henne.
Jag skrek ett öronbedövande skrik av smärta. Den hade genomborrat sina klor och rivit mig på benet. Nu sipprade blod ut ur det. Det gjorde så ont.


Sirius synvinkel


Jag hörde ett skrik och jag visste genast vem det var.
Jag reste mig upp och det gjorde James och Peter också.
- Denice!
Vi förvandlade oss till animagusar och den här gången behövde vi inte bråka om vilket håll vi skulle ta utan alla visste. Det var varken åt det håll som alla hade pekat ut.
Vi sprang det fortaste vi kunde.


Denices synvinkel

Jag visste inte vad varulven gjorde men helt plötsligt kastades jag åt sidan och det gjorde ont att andas.
Mathilda gav till ännu ett skrik.
Allt var mitt fel och precis när jag trodde att det var slut så såg jag en hund och en kronhjort komma fram ur skogen.
De gick genast till anfall mot varulven.
De slogs länge och jag var säker på att de hade fått sår överallt.
Varulven sprang sedan in i skogen igen och hunden och kronhjorten sprang sedan till det träd där jag hade gömt mig. Ett ögonblick såg jag dem inte men sedan bakom trädet kom Sirius och James fram.
Det gjorde fortfarande ont att andas och jag darrade för varje andetag jag tog.
Sirius kom fram till mig och lyfte snabbt men försiktigt upp mig i sin famn.
Jag såg att James sprang fram till Mathilda och lyfte upp henne.
En tår sipprade ner för min kind.

ojojoj undrar vad som hnder sen!!!

SÅÅÅÅÅÅ SPÄNNNNNNNNNANDE

meeeeer, snälla (a)

Du skriver bra och långt, ta med dig det in i framtiden

oj :o ACTION! :o AWSOME!!! Men. men... blev någon biten eller bara riven?