[PRS] boknörd_ & WeasleyHufflepuff

Livet som halvgud var skrämmande.
Jag hade aldrig tänkt på halvgudalivet på det sättet, men det var verkligen läskigt. Inte det att man var tvungen att bekämpa monster och så, utan att de man älskade skulle råka illa ut.
Kanske dö.
Mina tankar vandrade iväg till scenen jag sett när jag rört Hippie-Zeus.
Det tydde på att Nema inte dött då, men jag hade ingen aning om hur länge det var till Striden mot Ärrfejset/Kronos, men det var i alla fall inte iår.
Det fick mig att släppa en hög suck av lättnad, vilket fick Nema att rynka på ögonbrynen.
"Vad är det Åskis?" frågade hen mjukt.

Sucken fick en intensiv nyfikenhet att slå till. Ville så gärna veta vad hon tänkte.
Hon log avslappnat och dem himmelskt blåa irisarna fick mig också att bli lugn.
Hon log lite snett när jag frågat, som om hon funderade på ett svar. Egentligen så gillade jag det, men det fick mig också att bli sådär lyckligt otålig.
"Hey! Sno inte min grej." Sa jag med spelad irritation.
Hazz tittade med smalnande ögon på mig, och munnen snörptes upp i ett flin. "Jag snor vad jag vill"
"Nah" svarade jag och ställde mig upp.
"Vänta, du undrade en sak" Hon tittade halvhjärtat på mig, och jag nickade långsamt.
"Kronos kommer inte kunna komma tillbaks iår, vilket betyder att när vi kommer tillbaks..." Sa hon, men jag avslutade meningen.
"'..Så kommer allt bli lugnt'. Jag vet inte Hazz, jag hoppas det"
Jag hade bara den där känslan av att ''allt inte skulle bli bra''.

Jag lutade mer av min tyngd mot Nema, som att min kroppstyngd på henne skulle få mig att känna mig lättare med bara alla tunga tankar.
Nema gjorde ett missnöjt ljud, men skruvade inte på sig och kramade om min axel.
"Halvblodsliv är sjukt deprimerande", skrattade jag halvhjärtat och vände blicken mot det lilla fönstret.
Solnedgångens färger - orange, gul, rosa - bakade ihop sig i obetydliga mönster och de började sakta flagna iväg från himlen, vars grå färg gjorde så att jag kände mig ännu mer deprimerad. Eller, inte deprimerad-deprimerad, utan mer... dyster. Nästan livlös.
Trots att jag satt bredvid personen som justnu betydde mest för mig.

"Såklart det är. Vad kan man vänta sig när man har tetusenåriga gamlingar till farsor?" Flinade jag och uppfattade hur sant det lät. Hazel tittade kort på mig innan hon började bubbla av skratt. Det lät så fritt och jag kunde inte undgå att själv börja skratta.
"Din tröja..-har torkat..nu." Mumlade hon, anfådd av att ha skrattat.
"Jag vill inte ha den" Mumlade jag generat och tittade lekfullt på henne. "Är det okej, ma'am?"
Hon blev röd om kinderna och tittade med en ansträngd stränghet på mig. "Always, soldat"
Vi satt där en stund. Hon lutade sig mot mig-i inte en så skön ställning- och jag hade handen om hennes axel.
"We neda' goo" Sa jag och fick ett flin-kanske över mig urkassa engelska?

Jag lyfte blicken mot Nemas havsgröna ögon. Det gröna virvlade runt i blått, som ett hav med kraftigalgblomning. Kanske fanns det några hemligheter bland alla alger? Som doldes djupt nere på bottnen, svåra att fiska upp?
Sådana som man hade fingrarna om, men att de var så mjuka och sladdriga att de gled ur ens grepp och försvann i den djupa avgrunden fylld av vatten?
Jag visste inte, men jag hoppades att Nema inte hade några hemligheter från mig; eller att om hen hade några, att hen skulle berätta dem för mig men att hen bara inte var redo än.
"Hallååå, Earth to Hazz", ropade Nema och viftade med handen framför mitt ansikte. "Jag saaa, we need to gooo!" sade hen med överdrivet förtydligande av volkalerna.
jag suckade och skakade på huvudet.
"Wow Nema", muttrade jag. "Way to ruin the moment."
Nema gav mig en oförstående blick när jag reste mig upp och gick ut ur hytten.

Kände mig tom när Hazz med tunga kliv lämnade hytten. Liksom skamsen.
Jag bytte inte tröja, men visste inte om hon hade något emot att jag använde hennes. Jag drog handen genom håret. Det var inte alls tovigt, men ändå fick jag en äcklad känsla när jag kände saltet som hade klibbat fast sig på stråna.
Jag kände mig frustrerad på mig själv, uppgiven. Jag öppnade plastdörren, stängde igen den med all min kraft bakom mig. Hazel visade ingenting, och jag gick mot fören för att kolla till ställena jag försökt lappa igen. Dem hade inte direkt hjälpt, små pölar av saltvatten hade bildats under sprickorna.
Jag ignorerade det, också dem långa tröjan.

Jag lutade mig över den orange livbåtens plastkant och sträckte mig efter vattnet. Jag hade säkert växt några centimeter och utnyttjade min längd till att låta fingrarna löpa i vattnet.
Ett skrik av förskräckelse var nära på att lämna mina läppar när något blött och klibbigt rörde mina fingrar.
Jag kollade ner i vattnet över båten och en blöt papperstidning flöt runt på vågorna. Bläcket på framsidan var inte utsmetat för att materialet var glansigt, men det såg inte ut som det borde ha varit så jag antog att tidningen inte kunde ha legat där alltför länge. Jag sträckte mig ännu lite till och mina naglar grävde sig in i den glansiga fram-och baksidan. Jag lyckades få upp den och på framsidan, med stora, vita bokstäver stod VOUGE. En av de första och största modetidningarna som jag visste mamma modellat för någon gång för länge sen.
Jag brydde mig inte om att kolla något närmare på omslagsmodellen, utan min blick fastnade på texten "Top 20 most Beautiful Celeb children this year". Nyfiket bläddrade jag till sida femton, där en bild på en söt tjej jag inte kände igen uppenbarade sig. Jag bläddrade fram till sida 20, fär femmans ansikte visades.
Med stora bokstäver stod det Piper McLean och en stöt av igenkännande for igenom mig.
Jag kom ihåg henne; det slarvigt klippta, bruna håret, ögonen med ingen exakt ögonfärg och de vackra ansiktsdragen. Jag bläddrade framåt till tvåan och jag fick mitt livs chock.
Mina egna, elektriskt blåögon stirrade upp på mig och på bilden var mitt blonda hår flätat i två tjocka utbakade flätor.
På mig hade jag en Levis-tröja (märkesnörd much?) och ett par Adidasbyxor (jupp).
På bilden syntes hela min kropp och själva tanken på att vem som helst kunde se det var förolämpande och läskig. Jag ville inte få någon utmärkelse som"second most beautiful celeb child".
Det enda jag överhuvudhtaget ens gillade med min kropp var att jag var någorlunda vältränad och mitt thigh gap.
Alla andra kanske tyckte att det var coolt eller nåt, men jag kände mig bara blottad och förnedrad. Det var pinsamt, liksom. "Keiras girl slaying her Adias and Levis. Her beautiful eyes are from her [unknown] father, but her beautiful body is from her mothers side."
Jag stängde ögonen och kastade iväg magasinet, sket i om jag gjorde Poseidon arg. Det var säkert ändå Luke som skickat det för att förolämpa mig.

Jag hatade den där känslan. Att vara otillräcklig och att inte förstå situationer. F.M.L.
Ändå kände jag mig irriterad. Irriterad för att hon blev arg på mig.
Skit i det, tänkte jag. Det blir bara komplicerat.
Jag drog ett rep som låg i en liten hög mellan fingrarna satte mig bara på plastgolvet och lutade mig mot hyttdörren. Jag såg framför mig horisonten, hur solen speglades av mot havet. Ljudet från det lätt lätt, bekymmersamt. När man satt i en liten båt av hårt plast, vetande om att den skumpade runt i ett stort hav, där båten bara var en liten, liten myra i jämförelse. Mindre. Då växte skräcken i bröstet.
Fånigt, jag var dotter till havets gud. Väldigt, väldigt fånigt. Fans det halvgudar som var rädda för sitt eget element? Eller gudar? Ännu mer fånigt.
Jag kollade upp från repet, bort mot en av dem små saltvattenspölarna. Försökte kalla vattnet till mig. Jag fick det att mötas med repet som jag spände ut. Sen fick jag vattnet att omringa den. och repet delades i två. Like i am so cool. Not.

Jag sträckte på mig och sträckte ut tungan mot tidningen som sveptes iväg med oceanens vågor. Visst, det hjälpte ju inte att lipa, men det kändes bättre.
Sedan vände jag mig och förväntade mig nästan att se Nema men hon spände repet. Jag suckade och vände mig tillbaka mot havet. Vindens kraft hade tagit upp och svallande vågor slog emot plastdäcket.
Jag rynkade surt på näsan och förbannade tyst både Poseidon och Zeus när saltvatten stänkte upp i ögonen och en våg fick båten att gunga till så att jag var tvungen att luta mig över kanten igen. En äcklig sörja av spya forsade ut ur min mun - eller det hade varit en spya om jag ätit nåt, nu var det bara surt vatten.
Äcklat torkade jag mig med baksidan av handen runt munnen. Sedan sköljde jag av handen och hann precis dra undan den innan båten gungade till och en ny omgång sur uppstötning rann ut ur munnen.
Varför skulle jag vara sjösjuk?

Repet låg i två delar närmast kanten, där jag skjutit bort dem. Jag ställde mig trött upp och gick runt den där idiotiska hytten, där Hazel lutade sig över kanten på vår orangea livbåt. Hon spydde.
"Vi måste dra" Sa jag kort, men lade sedan till, "Hur är det?"
Hon torkade sig för munnen med den bara armen, och gav mig en sån där Hazel-blick. Liksom sur, och som om jag redan visste svaret. Jo, hon såg väl inge vidare ut, men varför inte fråga?
"Skitbra! Castellan- Here we come"
Hon var sur. Uppenbarligen. När hon ställde sig upp tog jag tag i hennes- andra handen än den hon torkat sig med- hand och drog henne in i en kram. Hon verkade förvånad, men lutade sitt huvud mot min axel. Sen kollade hon mig i ögonen och log. Jag log tillbaks.
Vi fixade allt vi behövde göra för att ge oss av, bland annat packade ihop sakerna i hytten.