fantasy roll

Neflite såg på henne och hon verkade fundera på något ytterligare men han kunde inte svara på något sådant.
Han var ond och det skulle hon säkerligen ta reda på en dag.
men den dagen skulle inte komma idag, hoppades han i alla fall,.

Hon åt färdigt under tystnad. De sa ingenting till varandra. Stämningen var så stel att Ezra svor att man skulle kunna skära den med en kniv. Egentligen var inte Ezra så speciellt besvärad av tystnaden, hon funderade om Masato, men hon var van ned mycket prat kring maten. Hennes pappa bjöd ofta hem vänner över middagen och de var inte precis tysta av sig, så det kändes ovanligt att bara sitta där och inte ha någon form utav kommunikation med Masato, men det gav henne Dif att fundera. Masato följde något. Han hade inte berättat hela sanningen om flickan. Han visste varför det knallade och hur hon försvann. Ezra ville fråga ut honom, men var orolig att han skulle bli irriterad av att hon var så på honom. Han hade redan erbjudit henne tillräckligt med att hon fick vila upp sig hos honom. Hon sa inget men försökte söka ögonkontakt med honom.

Neflite försökte undvika att se på henne allt för mycket.
Han visste att mörkret ho honom skulle visa sig enklare om han tittade i hennes ögon för länge.
Så han försökte att inte låta henne se allt för mycket i hans ögon.

"Vad är det?" Hon frågade det matt. "Varför vill du inte prata med mig?" Hon såg allvarligt på honom. "Du krävde ärlighet av mig så jag kräver ärlighet av dig."

Neflite kunde inte vara ärlig på samma sätt som henne och han sa.
- Jag brukar inte prata så mycket Ezra, det är sanningen.
Jag pratar bara om jag har något att säga.
Eller om någon frågar mig.

"Okej." Hon suckade lite lätt. Han kanske inte gillade att prata men att avika ögonkontakt kändes bara arrogant. Hon blev lite irriterad på Masato men lyckades dölja det. Han ljög. Hon kännde sig fortfarande obekväm med att fråga ut Masato, men han hade svaret och hon behövde veta så hon hade inget val. "Var kom knallen och ljuset ifrån och hur kunde hon bara försvinna?" Hon tänkte på kvällen på natt klubben där hon spionerat på Masato. Hon hade suttit och väntat på honom men han hade inte kommit ut och efter knallen hade besattheten av honom försvunnit helt lika fort som den kommit. Det var något med Masato och flickan...

Neflite såg på henne och sa.
-Vilken knall?
Och hon kan dyka upp var som helst och försvinna lika fort.


Han suckade och tittade på henne och sa.
-Jag har sagt sanningen hela tiden Ezra så varför tror du fortfarande att jag ljuger?

"Okej..." Han visste vad det var. Ezra började på riktigt bli förbannad men höll sig samman. Hon gav långsamt upp hoppet. Hon skulle inte få ut något av att fråga ut Masato. Att fråga ut honom var som att springa rakt in i en vägg; det kännande ingenting till. Hon bytte snabbt samtalsämne. "Så vad gör du om dagarna?" Hon lät lite osäker. Det var inte precis hennes område men hon behövde byta samtalsämne.

Neflite såg på henne men såg ut en kort stund innan han svarade.
- Det finns inte så många saker att göra.
Så jag gör mest ingentin g.

Hon nickade och log lite mot honom. Den spända stämningen var kvar men den lättade lite. "Varför flyttade du hit? Den här betong klumpen till stad har ingen framtid. Tro mig, jag har bott här hela mitt liv och hoppats på något. Inget har hänt."