~Bayrios~ [Fantasy Roll]

Erik gav Arya en orolig blick, han ville fråga vidare för något tyngde henne uppenbarligen men han ville inte pressa henne och då hon frågade om de båda var redo förstod han att det inte var någon idé att fråga vidare.
"Vi är redo." svarade Erik, "kom ihåg att hålla ihop, vi måste försöka ta oss en bit in så vi kan frigöra lite utrymme att trycka tillbaka Mongralerna på." fortsatte han sedan och greppade de båda yxorna som vilat tungt på hans rygg. Han nickade åt dem båda och började rusa in mot Mongralerna för att kämpa för sitt hem, sin familj, sina vänner och landsmän.

_____________________________________________________________



Arya antog en iskall min innan hon började springa mot sina fiender samtidigt som Erik och Freja.
Hon använde samma stridsteknik som tidigare. Den nästan dansande metoden hade visat sig mycket effektiv då Mongral efter Mongral föll för hennes klinga. Arya blev nästan aldrig träffad av de klumpiga monstren då hennes snabba och smidiga rörelser lätt hann undan för deras tunga vapen. Men dansen gjorde henne mycket andfådd och efter en längre tid av stridande fick allt fler fiender in flera allvarligare träffar.

_____________________________________________________________


Erik högg, skar, stack och använde nävar samt fötter vid behov. De hade lyckats skingra Mongralerna något så att de inte kunde anfalla dem flera stycken samtidigt. Men det kändes nästan lönlöst, vart de än såg fanns där fler monster att attackera och hugga ner. Fler bestar att stjäla livet från, mer död. Erik kände hur hans kropp var tung från ansträngningen, han hade inte återhämtat sig från sin tidigare nära-döden-upplevelse och det tunga arbetet av att kriga drog mer av hans energi än han hade kunnat tro.
"Freja! HOPP!" utropade Erik och höll ut sin yxa varpå Freja tog några kliv i sprint, hoppade upp på yxan och Erik sköt med våld iväg henne så att hon kunde hoppa över ett flertal Mongraler och kriga mot dem från andra hållet vilket var ett effektivt sätt att frigöra mer mark från Mongralerna.
"Arya?" utropade han och tittade mot henne, hon flåsade andfått och hennes kropp bar märken från Mongralernas vapen. Sättet han ställde hennes namn hyste så mycket mer än bara hennes namn, det var en fråga om huruvida hon klarade sig, om hon var okej, om hon orkade fortsätta. Allt i ett enda litet ord.

_____________________________________________________________


Aryas kropp var full med skärsår och blåmärken, små som stora, läppen blödde och leran från marken hade gjort hennes kläder nästan genom våta. Hon tittade upp när Erik ropade hennes namn och skulle precis ropa ett svar när något påminnande en stock med vassa taggar på träffade henne mitt i magen. All luft gick ur henne och hennes kropp följde lätt som en fjäder med spikklubbans rörelse. Hon landade med ett ljudligt stönande i leran på marken och Mongralens vapen höjdes igen för att avsluta hennes liv. Arya slöt ögonen och väntade på sin dom.
Men det dödande slaget kom aldrig. Arya öppnade ögonen igen och fick precis se sin kusin hugga ner hennes anfallare innan han böjde sig över henne och lyfte upp henne.
Arya andades ansträngt och rosligt men lyckades ändå pressa fram orden;
"Tack Laki..."
Hennes kusin skakade på huvudet.
"Tacka mig kan du göra senare idiot, vi ska ut härifrån först..."
Med Arya i famnen började han försöka slå sig förbi Mongralerna som blockerade vägen. Men trotts att Arya var mycket lätt var det mycket ansträngande och tog alldeles för lång tid att bara hugga ner en Mongral.

_____________________________________________________________


Att se Arya attackeras så brutalt frös Erik för en sekund, han var långt från henne, för långt för att hinna fram innan den enorma spikklubban skulle hinna avsluta hennes liv. ARYA! Erik började springa, för att hinna. Men Mongralen föll, stucken i ryggen utav en annan man med samma gyllene hud som Arya, innan Erik hade hunnit fram hade mannen plockat upp Arya och försökte ta sig ut från krigsfältet med Arya i sin famn på ett otympligt sätt. Mannen var smidig, men han tyddes ha tillsynes klena muskler och slimmat byggd kropp till skillnad mot Erik, en väldig Letoyan med muskulös och stark kropp.

Erik högg sin väg fram till de två Garudierna,
"FREJA!" ropade han och innan han visste ordet av det befann sig Freja vid hans sida, Erik nickad emot Arya och den andra mannen framför sig, Freja nickade som svar, med sina vapen sänka mot sidan sprang de framåt och högg ner allt i sin väg.
"Greppa henne ordentligt! Efter oss!" skrek Erik till mannen som bar på Arya,
"Vi lägger en väg, du ser till henne!" vrålade Erik vildsint medan han slogs med den blodiga yxan mot tre Mongraler som stod i vägen mellan Arya och vägen ut ur fältet. Erik väntade inte på något svar från mannen, han och Freja genomförde väl koreograferade par rörelse, de slog som en för att kunna nå maximal effektivitet. De banade väg framåt mot närmsta kant av slagfältet. Erik hade trots det alltid ett öga på Arya bakom sig i famnen på Garudien. Något nästan animaliskt pumpade inom honom, avundsjuka. Han ville bända loss Arya från mannen och bära henne själv. Men om Arya skulle komma till säkerhet fortast möjligt betydde det att Erik var tvungen att slåss och mannen tvungen att bära henne.


_____________________________________________________________


Lakshmari nickade åt Erik även om han redan vänt sig om. Aryas tänder var hårt ihop bitna av smärtan från spikklubban, hennes lilla kropp var täckt med blod och lera från topp till tå. Hon var inte långt från medvetslöshet i Laki's armar när han stack sabeln i sidan och började springa längs den väg Letoyanerna slog upp för honom och hans kusin.
Det tog ett tag för dem alla att ta sig ut från det leriga slag fältet då fler och fler Mongraler strömmade till och blockerade deras väg. Vid ett tillfälle var även Laki tvungen att hjälpa till och slåss för att de skulle komma förbi en stor hop av monster.
När de alla till sist var förbi de värsta stridandet busvisslade den Garudiske prinsen en gång och en nästan majestätisk svart hingst kom skrittande emot dem.
Laki lade upp den nu medvetslösa Arya på rygg på hästryggen och vände sig till Letoyanerna.
"Tack för hjälpen, min kusin hade antagligen varit död utan er"

_____________________________________________________________

Erik stod som ett fån och stirrade när mannen red iväg med Arya på sin svarta hingst.
"Erik! Sluta dagdrömma för de heligas skull!" utbrast Freja som redan var i fullt sjå med att ta sig tillbaka till striden. Erik skakade sitt huvud, hindrade sig själv från att ryta på Freja och följa efter Arya på Frigga. Han kunde inte hjälpa henne just nu, just nu fick hennes landsmän ta över det ansvaret. Om de inte besegrade Mongralerna skulle ingen leva länge till.
"Sätt fart då klump!" skrek Freja, Erik ryckte till, kramade yxans skaft än hårdare och med ett starkt illvrål rusade han förbi Freja och började meja ner Mongraler med vildsinta slag och uppspärrade ögon parat med blottade tänder, som om han morrade. Vilket han nästan gjorde.
"VIDRIGA. ÄCKLIGA. VEDERVÄRDIG. AVSKUM!" vrålade han mellan slagen, hans puls slog så hårt att det var ett bedövande dunkande i hans öron, hans händer skavdes upp från yxans skaft då han svingade den så kraftfullt omkring sig, hans egna blod fläckade den tillsammans med blodet från Mongraler.

Lakshmari red i full fart rakt in i det Garudiska lägret. Han stannade inte en ända gång och saktade inte in en sekund. Alla som stod i hans väg var tvungna att kasta sig åt sidan för att inte krossas under den svarta hingsten. Folk som såg prinsen rida förbi tittade med oroade eller chockade blickar efter honom. När han kommit fram till sjuktälten hade en större skara folk samlats på platsen. De såg med oroliga blickar på hur kronprinsen försiktigt lyfte ner sin medvetslösa kusin från hästryggen och rusade in i tältet.
"Hjälp!" ropade han, "Helare! Prinsessan är skadad!"
Sjukvårdare kom genast till hjälp för att rengöra och förbinda såren, men eftersom Garudier inte kunde hela yttre skador förblev också Arya svårt skadad.
"Vet ni vad hon har träffats av ers majestät?" frågade en vårdare Lakshmari, "Såren ser väldigt konstiga ut, som om hon sprungit in i en kaktuz"
Laki skrockade.
"Mer eller mindre, hon fick en spikklubba rakt i livet"
Helaren nickade.
"Så de har börjat ta in de större bestarna nu alltså? De kräken" han torkade av fingrarna från Aryas blod på en redan genomblodad trasa. Laki rynkade pannan.
"Större bestarna? Vad menar ni med det?"
Helaren lade ifrån sig trasan och sträckte på sig.
"Det kan betyda två olika saker" helaren knäckte fingrarna, "Antingen så betyder det att de håller på att få slut på trupper och kallar in sina sista och bästa för att fortfarande se starka och mäktiga ut"
"Eller?"
Helaren antog en mycket allvarlig min.
"Eller, så betyder det att de tröttnat på att strida och släpper lös sina starkaste för att göra slut på oss så fort som möjligt"

Arya blinkade. Ljuset i tältet var svagt och så kändes också hennes kropp, svag och tung. Minnena från vad som hänt på slagfältet ett par timmar tidigare kom långsamt och suddigt tillbaka. Eriks rop, spikklubban i magen och Lakis räddning var det sista Arya kom ihåg innan hon tuppat av. Vid minnet av spikklubban hög det till i de oläkta såren runt livet och Arya stönade.

"Ashiwarya?" mosterns röst lät orolig.
Sakta vred Arya på huvudet mot personen som satt bredvid hennes bedd. Hennes blick bemöttes av drottningen, som inte såg särskilt glad ut.
"Ashiwarya! Tack gudar att du lever! Vad i all sin dar har flugit i dig!? Rida rakt in i det Letoyanska stridslägret!?" drottningens orolighet hade bytts ut mot sträng ilska, "har du någon aning om hur illa det kunde gått? Inte bara för dig utan för hela Söder! Kanske till och med hela Bayrios!"
När Arya öppnade munnen för att svara lät hennes röst mycket svag och rosslig, långt ifrån den starka och lena hon brukade ha.
"Det hade slutat illa för Bayrios om jag inte gjort det..." hon hostade, "och inget hände i lägret, skadan jag har nu orsakades av en Mongral på slagfältet."
Drottningen var tyst en liten stund innan hon svarade.
"Varför Ashiwarya? Vad fick dig att så blint rida rakt in i våra fienders näste?"
Arya hostade innan hon svarade igen.
"De är inte längre våra fiender, Mongralerna är inte Norr..."
"Du svarade inte på min fråga."
Arya var tyst. Och så förblev hon. Sanningen var att hon inte riktigt visste svaret på sin mosters fråga. Varför hade hon riskerat sitt liv på ett så extremt ogenomtänkt sätt för att rädda någon hon knappt kände? Vad hade egentligen fått henne att lita på Erik? Det rätta svaret fanns där, långt inne i Arya, men den så intensiva rädslan vägrade släppa fram det till ljuset.
Drottningen suckade och reste sig från sin plats vid Aryas sida.
"Jag vet inte vad som flugit i dig Ashiwarya, men jag hoppas för ditt eget bästa att det försvinner så snart som möjligt."
Sedan vände hon sig om och gick ut ur tältet.

Arya led mycket pågrund av såren i midjan. Under tiden hennes moster varit där hade hon distraherats från att tänka på skadan, men nu när hon låg ensam och inte kunde göra annat än att stirra upp i tälttaket gjorde den sig påmind på ett mycket smärtsamt sätt. Hon försökte tänka på något annat. Hur lång tid hade det gått sedan hon lämnat slagfältet? En kvart? En timme? En dag? Arya hade ingen aning. Det sista hon kom ihåg var Laki's räddning, spikklubban och Eriks röst. Erik... Var var han nu? Var han oskadd? Visste han om vad som hänt Arya?

Mitt i sina tankar avbröts Arya av högljuda diskussioner utanför tältet. Hennes morbrors och kusins röster lät stressade men Arya kunde inte höra vad de talade om. Efter ett tag dog de höga rösterna ut och Parvati kom in i tältet.
"Arya!" utropade Parvati, "Jag var så orolig, de har vägrat släppa in mig till dig tidigare! Hur mår du?"
Arya höjde på ett ögon bryn.
"Vägrat släppa-" hon avbröt sig och suckade, "jag mår bra tack, lite ont i midjan bara, vad är det som händer där utanför egentligen?"
Parvati satte sig på marken bredvid Aryas bed.
"Det har kommit information om att en demon dykt upp på slagfältet"
Arya spärrade upp ögonen.
"En demon!?"
Parvati nickade men tycktes inte riktigt förstå allvaret i situationen.
"Men Parvati! Varför har du inte sagt något tidigare!?" frågade Arya upphetsat, "du vet att jag måste få veta sådant här!"
Parvati skakade på huvudet.
"Jag fick egentligen inte säga något till dig, drottningen tror att du kommer försöka ta dig till slagfältet igen om-"
Parvati avbröt sig själv då Arya mödosamt började kräla sig ur sängen och ner på golvet.
"Men vad håller du på med!?" tjöt tjänarinnan.
"Jag...ska...ta mig...till...slagfältet!" pressade Arya ur sig, "Jag måste...slåss mot...demonen!"
Samtidigt som hon avslutade mening dröste hon också ner med hela kroppen på golvet och gav ifrån sig ett högt kvidande av smärta.
"Men Arya vad tänker du med! Du kan inte ens gå! Du kan inte slåss mot någon demon!"
Arya låg stilla ett tag och bara flämtade innan hon svarade Parvati.
"Du vet att jag måste Parvati, inte bara för att det är min plikt utan också för att-"
Arya hejdade sig innan hon han avslöja vad hon hade på hjärtat men Parvati förstod ändå.
"Arya, tänker du verkligen riskera ditt liv -igen-, tvinga dig själv att genomlida enorm smärta och trotsa din mosters och morbrors order bara för ett löjligt rykte?" Parvati höjde på ögonbrynen i en nästan ironisk gest, "och folk säger att jag är korkad..."
Aryas blick mulnade.
"Jag måste Parvati! Jag har levt med det ryktet sedan jag var elva år gammal och jag tror knappast att det skulle försvinna för att jag inte kunde vara med i den här striden."
Parvatis blick ändrades ganska snabbt från ironisk till förtvivlad.
"Men Arya det är bara ett dumt rykte! Ingen tror på det! Alla vet att det inte ett dugg sant!" Parvati greppade tag om Aryas handled, "alla vet att du inte är något demonbarn!"
Hela Aryas kropp frös till i ett par sekunder vid påminnelsen av hennes trettiosju år gamla öknamn. Demonbarnet. Hon ryckte ifrån sig sin hand från Parvati och stirrade med en ironiskt nog nästan demonisk blick på sin vän.
"Hämta Daya"
"Men-"
"DET ÄR EN ORDER!"
"Okej."
Parvati såg sorgset på Arya innan hon reste sig och gick ut från tältet.

De galopperade frustande framåt i språng. Erik, Freja, Viktor och Jacov hade knappt hunnit komma till utkanten av slagfältet då det de sökte låg tydligt framför dem. Mitt i fältet stod en enorm varelse som inte kunde vara annat än någon typ utav demon. Det var en man med fyra långa armar, bred kropp ribbad utav muskler och röda linjer som glödde intensivt. Dess hår en lång svart kalufs med en bred röd slinga i mitten. Händerna bar fingrar som klor, och demonen hade en aura som glödde intensivt av röd magi. Det var en fruktansvärd syn men varelsen var långt från så degraderad som Mongralerna. Tydligen dess undersåtar.

"Vad i-" Jacov hade stannat upp tillsammans med de andra, Erik kunde uttyda rädsla i hans ansikte.
"Mod min son, mod." sade kungen och granskade sin äldsta son som nickade bestämt.
"Vi har inget val, vi måste anfalla nu, direkt." Kungens röst var stark, "ingen tid för taktik." fortsatte han. De alla var med på noterna och satte av sina hataris. Det skulle bli en bra distans att löpa för att ta sig fram men Erik kände hur adrenalinet pumpade runt inom honom. Freja hade redan intagit fullt stridsläge, hon var inte kontakt bar med annat än order.
"För Bayrios." sade Erik och greppade sina båda yxor.
"FÖR BAYRIOS!" utropades, Letoyaner vände sig om framför dem och skapade en öppen väg från utkanten hela vägen fram till demonen allt eftersom de sprang framåt.

Det var en mäktig syn. Kungen med söner och en livvakt som rusade in i strid med höjda vapen och stridsrop gormade från djupet utav deras bröst. Krigarna som länge slagits på fältet fylldes tydligt v ett nytt hopp, av ny kraft vid åsynen. De kämpade med ny glöd.
"FÖR BAYRIOS!"
"FÖR KUNGEN!"
"FÖR VÅRT HEM!" vrålades ut längs med kanterna utav den trånga öppningen som skapades.
"FÖR OSS ALLA!" vrålade kungen med höjt svärd när de sprang framåt, i attack mot demonen. Ett mörkt skratt ekade över slagfältet som ett brummande av kanoner och åska.
"Ni tror ni kan vinna mot mig, den allsmäktiga?! Jag ska jämna er med marken! Jag ska hyvla ner ert hem!" skrattade demonen fram, "med röd magi ska jag ta allt!" avslutade han med och i samma stund sköts klot utav eld mot dem.

Freja och Erik dök åt höger medan de andra dök åt vänster.
"ALDRIG!" vrålade kungen av norr och var först med att svinga sitt svärd mot demonen. De andra följde efter. Men, den röda magin skapade ett kraftfält kring demonen. För varje slag byggdes det upp igen. Erik kunde känna pulseringen från energin i den röda magin. De attackerade om och om igen, yxa och svärd klingade mot kraftfältet. Erik försökte fokusera på det som låg framför honom men en dela v honom sökte efter Arya runt omkring. Innerligt önskade han att hon var oskadd.
"Erik!" Freja fångade hans uppmärksamhet och hon pekade mot toppen utav kraftfältet. Det försvagades. För var gång de attackerade försvagades det mer och mer.
"Fortsätt!" vrålade Erik och högg med båda sina yxor med all sin kraft. Det flög röda gnistor om deras vapen, de undvek demonens eldklotsattacker.
"Han är bara skyddad av kraftfältet om han står på ett och samma ställe!" Jacov pekade på marken och mycket riktigt, kraftfältet var etsat in i marken, inte knutet till demonen i sig. De högg och högg, hoppade och undvek motattacker. Erik och de andra nuddades flera gånger utav elden som sköts från dess kloliknande händer, det var en outhärdlig smärta men de hade inget annat val än att fortsätta.

När Parvati kom tillbaka med Daya följde en lång stund av smärtsamma försök att ställa sig upp från golvet och lyfta båda vapnen. Långsamt och försiktigt, med stor hjälp av Parvati lyckades Arya också pressa sig själv att ta sig ut genom tältet och upp på Daya. Men det hela tog mycket lång tid och ansträngningen att sitta upprätt var nästan för mycket för henne. Det hända flera gånger att Arya föll av Daya innan hon lyckats hitta ett sätt att hålla sig kvar och vid medvetande.
Några skor var det inte ens så mycket som tal om att försöka få på sig och än mindre rustning eller någon form av skyddsklädsel. Arya red iväg till slagfältet enbart klädd i en lång kjol, ett par tunna byxor, en långärmad magtröja och bandage runt livet.

När hon red igenom lägret följde många både oroliga och bittra blickar hennes rygg. Folk viskade till varandra och flera nya rykten hann spridas inom loppet av tio minuter. Trots svårare terräng var det därför en lättnad för Arya att rida ut ur det viskade lägret.

De högg och högg, slog och anföll om och om igen. De var utmattade, men kraftfältet hade börjat visa tecken på sprickor och försvagningar.
"ATTACK!" vrålade kungen, de lydde hans order och attackerade med så mycket kraft de kunde mana fram. Runt omkring dem slogs soldater mot Mongraler för att hålla deras ryggar fria från bakhåll.
"ALL KRAFT NU!" vrålade kungen och de kämpade vidare. Erik kunde knappt andas, han hade blivit ursinnig på den röda magin, på kraftfältet, och attackerade med våldsamma sving utav sin yxa. Han hade halstrat en utav de två på sin rygg för att med båda händer kunna svinga den ena yxan allt kraftfullare.

Han kunde höra skrik och vrål omkring sig. Han dukade och fintade åt höger och vänster för att undvika de enorma eldkloten. Demonen hade blivit allt mer ursinnig, han skickade eldklot från båda sina händer i högre hastighet. Det enda positiva som kom från detta var att kloten var mindre. Men det var svårare att undvika dem och de hade mindre tid att attackera kraftfältet. Erik funderade en kort sekund på vad som skulle hända då de fick ner det. En kort sekund ägnade han till att tänka på Arya där efter och en ny våg utav kraft blossade upp inom honom.
"FÖR DE URÅLDRIG-" vrålade han och bakade ett par steg. Han flåsade, frustade, sökte av kraftfältet. Då såg han det, en strimma utav gult sken. En försvagning. Han backade ytterligare några steg och med löpande språng kastade han sig upp i lusten med yxan hållen högt,
"AARRGH!" yxan träffade försvagningen och kraftfältet fick en stor spricka i sig, hans spets hade penetrerat den och nu hade inte längre kraftfältet någon energi kvar till att förnya sig. Så sprickan förblev.

"BRA ERIK! Alla, SÄTT FART!" Eriks framsteg verkade ge de andra ny energi och Erik själv fick ny energi från att höra sin far tala gott om honom. Det lättade något inom honom och han ville desperat få ner den stora demonen, ledaren av Mongralerna. Han kastade sig undan från ett stort eldklot som hade kommit tillsammans med ett vrål från demonen. Han landade i den leriga jorden och flåsade frustande. Hans axel hade blivit bränd. Smärtan var extrem men ilskan som pulserade inom honom var än starkare. Han skulle inte låta detta sänka hans möjlighet till att ta ner demonen.

När Arya, efter en mycket lång tid, äntligen kommit fram till slagfältet frös hela hennes kropp fast i Dayas tyglar för en liten stund. En enorm varelse, mycket mer skräckinjagande och fasansfull än Mongralerna, stod mitt på slagfältet i full färd med att skjuta eldklot åt höger och vänster mot sina fiender. Utseende mässigt kunde Arya inte låta bli att tycka att den såg lite ut som en gud med dess fyra armar och lysande, röda, gloria liknande, ting runt sig. Men varelsen var allt annat än en gud, hela dess existens riktigt skrek ut sin ondska och ogudaktlighet runt sig och bara ett kort ögonkast hade räckt för att vem som helst skulle kunna förstå att det var en demon.

Dittills hade Arya bara sett varelsens rygg men medan hon satt där, förlamad på Daya, vände den sig om för att slåss mot fiender åt andra hållet. När Garudiskan såg monstrets lysande onda ögon väcktes något inom henne. En känsla men samtidigt också ett minne. Arya hade sett sådana demoniska ögon förut, för mycket, mycket, länge sedan i ett minne hon i hela sitt liv försökt förtränga. Känslan som allt snabbar bubblade upp inom henne var en blandning av hat, skräck och konstigt nog ynklighet. Som ett litet barn som drömt en mardröm. Samtidigt som Arya ville kasta sig in i striden och ta livet av monstret ville hon också gömma sig under en filt eller i en varm famn och aldrig mer komma fram igen. Hon kände sig så liten, så rädd, så ensam...

Efter en lång stund av skräckfylld förlamning bubblade den hatiska känslan upp inom henne. Ansiktet mulnade till en min som vittnade om ren avsky och ur strupen ljöd ett nästan monstruöst vrål som skrämde Daya att sätta fart i full galopp rakt mot demonen. Med sablarna höjda i en livsfarlig attackställning närmade egipaget sig monstret med blixtrande fart. Daya flög förbi både mindre mongraler, eldklot och tappra krigare från både Norr och Söder, inget tycktes kunna stoppa henne. Men när det inte var mer än tjugo meter kvar till målet tog Daya ett farligt hopp över en död kropp, överraskningen fick Arya att tappa greppet om sin häst och kastas rakt ner på den blodiga marken femton meter från demonstriderna. Dayas rädsla var för panikartad för att hon ens skulle märka att Arya fallit av och hon fortsatte i galopp bort från sin ägare in i mängden av stridande.

Arya svor högt. Inte nog att skadorna i sidan gjorde så ont att hon inte kunde röra sig eller ta sig upp från marken, hon hade också varit så nära att äntligen spräcka hennes länge så förnedrade rykte men snubblat precis på målet för att dö en smärtsam död i leran femton meter från sitt mål.