D.A:s rollspel

- när som helst, svarade jag med ett litet leende.

"Du är faktiskt min enda vän, så du är..." jag funderade på vad jag skulle ha för ordval "...viktig,"

- Samma här, svarade jag honom med ett nu helt leende.

Jag log och kollade ner i bordet.

Jag drack upp min honungsöl innan jag kom på en sak som jag ville fråga.
- Vill du följa med någon kväll in i den förbjudna skogen? frågade jag honom medans jag hoppades på ett ja.

"Ehm, ja. Gärna." log jag.

- Yay! sa jag glatt!
- har du vait där innan? frågade jag honom.

"en gång, jag hade kvarsittning där. du då?" svarade jag.

Jag lämnade vidbehovrummet för en timme sen. Nu sitter jsg på en sten i den förbjudna skogen. Först hade jag lite problem med kentaurerna men sen fick jag ett utbrott.
- Skjut mig då med era pilar, men vet ni? Jag bryr mig inte!
Efter det lät de mig vara ifred. Just nu bryr jag mig inte ifall jag dör eller inte för vem vet, det kanske är skönt att dö. Jag bara sitter här och gråter. Inte bara för Draco utan jag hade också drabbats av någon slags depression igen. Det ända lite positiva med att vara i förbjudna skogen var att man får vara ifred. Jag blöder ifrån armbågen och jag har tre djupa jack i knäna. Jag märker knappt något förens jag blir yr av blodsförlusten och svimmar.

Jag gjorde läxor. Jag var med i D.A! Hermione hade frågat mig. Jag var överlycklig! Hermione var min vän...Tror jag. Och killen jag sett innan jag svimmat, han som räddade mig, hette Joe. Fint namn tänkte jag och log. Men Eric...Honom hade jag inte sett sedan vi hade vårt sorgliga lilla samtal. Det stack till i mitt samvete. Ja, vem tror jag att är. Svaret var sorgligt, svaret var att jag inte visste det. Jo, jag var Hufflepuffs sökare, en otroligt bra sökare, tänkte jag för mig själv och tvingade fram ett leende.