Prs med Wolf

Anaid försökte trycka ner sin ilska men det var svårt. Hon hade sagt det för att ge dem alla skuldkänslor. Hon visste att det inte var rätt, ingen av dem hade skjutit ner någon eller kidnappat henne. Anaid tröstade sig med att hon inte berättat vad som verkligen hänt hennes mor.
När tumultet startade slog hon handen för pannan.
"Vad är det nu då?" tänkte hon.
"Vi får springa tillbaka, det är antagligen någon jag känner" sade Anaid och nickade mot lodjurslägret.

"Springa tillbaka? Är du galen!?" utropade Sham.
"Han har rätt Anaid, ingen människa du känner skulle hjälpa dig! Det kan vara prisjägare eller män från slottet", sade Aimil.
"Vi borde fly", sade Rascal.
"Vi kan inte lämna Astrid och Minosa!" skrek Aimil anklagande.
"Låt dem vara, jag har inte någon lust att rädda människor", muttrade Sham och lade armarna i kors. Aimil lade sina likadant.
"Nu är du lika fördomsfull som alla andra Ailean. Hon må ha irriterat dig, men Anaid bryr sig om henne", sade hon barskt och spände blicken i sin bror.
"Irriterat är väl en stor underdrift, tycker du inte det", svarade Sham trotsigt och blängde tillbaka på sin syster. "Poängen är att om du ser Anaid som din vän hjälper du hennes vänner Sham."

Nu kunde Anaid inte hålla sig längre. Hon tog ett steg fram och drämde till Sham så hårt hon kunde med insidan av handen.
"Du behöver inte kalla dig min vän om du inte vill, men du kan inte kalla dig lojal eller tapper heller"
Med dem orden svängde hon ursinit runt och rusade iväg mot lodjurs lägret igen. Det fick kvitta om alla lämnade henne, det viktigaste var att ingen av dem dog.

(Oj, det blev väldigt kort, men jag håller på att uppdatera Anaid's mall lite grann så du får läsa lite där också )

(Ska bli!)

Sham höll sig där Anaid slagit honom. Själva chocken i hennes utbrott höll honom tyst och han stirrade bara efter henne när hon sprang iväg.
"Bra gjort", sade Aimil och skyndade efter henne.
Rascal såg på sin vän och tyckte sig se en skymf av skam i hans häpna ansikte innan han också sprang iväg i sin vita vargform med svansen lyft i momentärlig stridslystnad.

Strax efter att Rascal och Aimil sprungit efter Anaid kom Astrid och Minosa fram till Sham.
"Unge Sham, vad har hänt? Var är de andra?" frågade Astrid andfått.
Minosa höll sig lite i bakgrunden men var den första av dem att se Shams kind.
"Vem slog dig? Anaid?" frågade hon, "Du ser inte pigg ut direkt"

Anaid hörde vargarna bakom henne. Hon visste inte om de kom för att stoppa, eller hjälpa henne. För att inte riskera något ökade hon farten och kunde nu se lägret och vad som hände där.
Men när hon kom lite närmare tvär stannade hon.
Personerna som såg dödsdömda ut mot lodjuren var inte Minosa och Astrid. Det var inte ens kvinnor.
När Anaid såg närmare på människorna såg hon genast vilka det var.
Hon slog handen för pannan och skyndade fram till striden.
"STOPP!"




(Nu har jag fixat klart mallen, det är inte så stor skillnad, har skrivit till utseendet lite bara)

(Du ändrade branden så att den skedde för tre år sedan, så låtsas att allt annat hände då också istället för för ett år sedan)

Sham ignorerade Minosa så gott han kunde och besvarade istället Astrids frågor. "Någon anfaller lodjuren. De andra sprang dit", svarade han kort.

Scenen blev stilla när Anaid skrek ut och lodjuren frös med vapen höjda för anfall. Aimil gick flåsande fram till Anaids sida.
"Känner du dem?" Hon såg misstänksamt upp på männen till häst.
"Ska vi döda dem?" Rascal gick upp till deras sida och morrade hotfullt med blottade tänder och väntade på Anaids order.

Anaid bet ihop.
"Anaid! Vad håller du på med? Astrid sa att du var kidnappad!" Ropade en av de båda männen, han såg lite yngre ut än den andra.
"Vi kom hit för att rädda dig!" Sa den äldre.
"Ser jag ut att behöva räddas? Era idioter! Vad tänker ni med? Rusa in ensamma i ett hamnskiftar läger utan en skymt till plan!"
Anaid vände sig till Rascal.
"Nej, de här dumskallarna ska vi inte döda"
"Anaid..." den yngre började se linte strevnad ut. Han hade skär sår runtom på kroppen och andades häftigt.
Anaid brydde sig inte om honom.
"Rascal, Aimil, får jag lov att presentera Norman och Adam, mina idioter till bröder!"

Minosa och Astrid såg oroat på varandra.
"Anaid borde inte gått dit!" sade Minosa, "Antingen dör hon av lodjuren eller så kommer Norman och Adam ta med henne till slottet igen"
Astrid såg på Sham.
"Norman och Adam är Anaids bröder"

(Ojdå, hade jag...)

Rascal återtog mänsklig skepnad i ett hav av ljus och såg snett upp på Anaids bröder.
"Trevligt att träffas", sade han trevande, men gick inte fram för att hälsa. Aimil fortsatte titta misstänksamt på dem och släppte dem inte med blicken för en sekund. Rascal lutade sig åt sidan för att viska i Anaids öra.
"Vet de inte om vad som hänt?"
"Ni där! Sade jag inte åt er att försvinna?" ropade plötsligt en bekant röst och schamanen pekade på dem med ett knotigt finger.
"Och ni! Hur vågar ni rida in i mitt läger utan tillåtelse? Alla ut nu eller också blir mitt vackra ansikte det sista ni ser!" Schamanens ankomst verkade väcka lodjuren ur sin trans och de grep hårdare om sina vapen.

"Vad!?" skrek Sham och stirrade argt på Minosa. "Vi kan inte tillåta det, de kommer döda henne för häxeri!" Han väntade inte på svar utan sprang mot lägret med en sammanbiten min.

Anaid vände sig mot schamankvinnan.
"Jag är hemskt ledsen över detta missförstånd, dessa idioter kom för att rädda mig, lite för sent kan man säga...jag tar med dem härifrån, var snäll och döda dem inte..."
Anaid såg upp på sina bröder.
"Hoppa ner från de där stackars hästarna, så man kan prata med er"
Adam, den äldre såg tveksam ut men Norman hoppade ner.
"Jag vet inte" viskade Anaid till Rascal.
Efter en stunds tvekande hoppad Adam ner.
Anaid såg mot lodjuren.
"Snälla döda dem inte, låt oss gå,...jag komger döda dem senare ändå..." Anaid blängde på sina bröder.

Minosa började bli väldigt stressad.
"Vi kan inte göra något, har vi tur dör både Adams och Norman men...Anaid kommer inte låta det hända"
Astrid bet sig i läppen.
"Hon bryr sig inte om hon dör själv, hon kommer slåss om det så krävs"

Schamanen strök sig över hakan och svepte långsamt med armen. Lodjuren backade motvilligt undan för att ge plats för bröderna, men höll lika krampaktigt om vapnen som innan. Rascal kunde känna spänningen i luften och den gjorde honom nervös. Han kunde se att Aimil kände likadant dömande från hennes stela kroppsspråk.
"Jag gillar din attityd bättre nu. Stick", sade schamanen och gick tillbaka in i hennes tält. Rascal tog Anaids hand och skyndade därifrån innan lodjuren ändrade sig och hörde att Aimil såg till att bröderna följde efter dem. De hade hunnit genom halva lägret innan Sham hittade dem.
"Håll er undan från Anaid människor!" morrade han och visade tänderna när han såg hennes bröder.