Magic Bounty (PRS)

Peter var fortfarande förvirrad och visste inte riktigt vad han skulle göra. De var tydligen inne i byn, men eftersom han sovit när de kom in visste han inte riktigt hur de gjort det. Han tänkte i vilket fall inte grunna på det utan öppnade dörren och gick ut. Det var kallt och trots sin varmare jacka frös han. Byn såg ut nästan precis som sandstaden där allt började, fast mindre och inte lika modern.
Och alla personer var magiker. Det gick tydligt att se, eftersom de inte behövde dölja det här.
Peter kunde se framför sig hur en yngre version av Anna sprang omkring på gatorna och lekte med andra barn och han log. "Det är vackert", sade han och såg hur hans andedräkt steg mot himlen i form av vit dimma.

Anna hade ett stort leende på läpparna hela tiden. De var äntligen säkra. Det kändes så underbart att hon inte visste vad hon skulle göra. Hon tittade på Peter igen. "Ja, väldigt vackert. Det är roligare på dagen..Då alla är ute".
Hon tog sedan hans hand and och började dra honom mot ett av husen. Det lyste extra mycket i det och när de nästan var framme öppnades dörren. En kvinna klev ut. Hon var otroligt lik Anna, fast äldre och hon hade blåa ögon. "Mamma!". Anna slängde sig om halsen på henne och kramade henne hårt. Snart kom hennes pappa som var den enda i familjen som inte var rödhårig, utan brunhårig istället. Han kramade om dem båda en lång stund innan de alla vände sig mot Peter.
"Mamma, pappa, det här är Peter" log hon och gick fram till honom igen och tog hans hand.

Peter stod en bit bort och betraktade deras återförening innan uppmärksamheten riktades till honom.
Han harklade sig nervöst och räckte fram handen.
"Trevligt att träffas herr och fru... Ehum... Anna har aldrig sagt vad hennes efternamn är...", sade han och log ursäktande.
"Jag kan inte tacka er nog för att ni släppte in mig i er by", sade han och böjde sitt huvud i tacksamhet.

Annas mamma tittade på honom och log mjukt. Hon tog inte hans hand utan gav honom en kram. "Smith. Men kalla mig Maria. Och det här är min man Mark". Hon tittade på Annas pappa efter att hon släppt kramen och han skakade hans hand istället.
"Väl...Anna sa att du behövde skydd, och om hon litar på dig och tycker du borde bo här är det nog för oss" sa Mark och log också. Annas leende var nog det största fortfarande dock. "Låt oss gå in nu. Jag har ingen varm mat, men ni kan få lite rester just nu så jag gör något riktigt gott imorgon" sa Maria och ledde dem båda in. Det var hemtrevligt där inne. På en av dörrarna som var stängd var det målat "Anna". Det var hennes gamla rum.

Peter följde tystlåtet efter familjen Smith in i huset.
Han såg sig omkring och blev genast nyfiken på Annas rum, men ville inte snoka. Han log sanningsenligt mot Maria och sade: "Tack. Jag ser fram emot det."
Han satte sig vid deras runda köksbord och knäppte händerna på skivan. Han tittade bak på Anna och vinkade henne till sig. "Har du inte berättat allt om mig? Jag tycker att de borde få veta av oss, i stället för att Sam berättar för dem... Eller Jenna. De borde vara här snart och prata med er ledare, men jag vill helst att dina föräldrar får veta först."

Anna följde med in i köket och satte sig bredvid Peter. Hon var hungrig, och sugen på något annat än torkat kött och torkad frukt. Hon visste att hennes mammas matlagning var underbar, så även om det var rester skulle de få något riktigt gott.
"Ja..Vi borde berätta" mumlade hon till Peter. Hon såg upp på sina föräldrar som hade börjat ta fram tallrikar. "Mamma...Pappa. Ni måste veta mer om Peter. Snart kommer polis hit till byn, de kommer anklaga Peter för stöld, kidnappning....mord, bland annat. Och allt det är sant. Men han förtjänar inte fängelse, han måste få stanna här mamma! Om han inte får det följer jag med honom i fängelse, in i döden om så!". Hon tog Peters hand och kramade den hårt. "Jag...Jag älskar honom".
Hennes föräldrar stirrade på henne, sedan Peter och sedan tillbaka. "Anna...Vi litar på dig, men vi måste prata med poliserna, och vi måste prata med byns ledare...Men det borde gå om du går i god för honom".

Peter kramade Annas hand och log tacksamt till henne.
"Jag följer med er. Jag vill gärna träffa ledaren", sade han och tittade upp på Maria och Mark.
Han var glad att de hade tagit det så bra.
Men han visste också att de inte litade fullt på honom.
Det var förståeligt. Deras dotter hade nyss avslöjat att hon var förälskad i en mördare och den mördaren satt nu vid deras matbord och höll hennes hand.

Anna var så glad att hennes föräldrar accepterade det i alla fall. Men allt var inte över än. Bara de lyckades övertala ledaren så skulle allt gå bra, då skulle inte poliserna kunna göra något.
"Visst, kom med båda, det kanske är bäst att ni förklarar. Det är bäst att vi gör det direkt". Anna ställde sig upp och höll fortfarande Peters hand och drog med honom ut och hennes föräldrar kom bakom dem. Men de hade just hunnit ut ur huset då en lång och mager man med mörkt hår men ljusa ögon kom gående emot dem. "Maria, Mark? Vad är detta? Jag har poliser utanför muren som kräver att vi överlämnar en viss Peter Tonkin...Jag gissar att det är den unga mannen här?".

Peter var lite besviken över att han inte skulle få smaka Marias mat, men han förstod att det var bråttom.
Han följde efter Anna ut ur huset och stelnade till då den magra mannen mötte dem.
Trots sitt svaga utseende utstrålade han makt och Peter förstod att ledaren hittat dem innan de hittat honom.
När han nämnde poliserna förstod han också att det var Jenna och Francis som till slut hunnit ikapp dem.
"Det är jag. Vi var precis på väg till dig för att förklara, men jag antar att vi får ta det här", sade Peter och tog ett steg fram och släppte Annas hand.
"Jag är efterlyst för många brott och de poliser du talar om är i själva verket detektiver hyrda av polisen i sandstaden. De har jagat mig och Anna ett tag och vi kom hit för att komma undan dem. Om du vägrar dem inträde och bestämmer dig för att låta mig stanna blir jag - och Anna - mycket tacksamma. Men om du bestämmer dig för att jag är farlig och överlämnar mig respekterar jag ditt beslut", sade han med intensiv stämma och böjt huvud.

Anna tittade upp på ledaren. Hon hade känt honom ända sedan hon var liten. Alla kände till honom. Han hade varit ledare i många år och skulle nog fortsätta vara det tills han dog eller helt enkelt inte orkade längre.
När Peter hade förklarat läget för ledaren bet hon sig i läppen. Hon gick fram och tog Peters hand igen. "Jag följer med Peter i vilket fall. Stannar han, stannar jag här, tvingas han följa med poliserna...då följer jag med också" sa hon envist och såg med bedjande ögon på honom och ledaren suckade. "Farlig eller inte vet jag, jag ger dig tid unge man. Jag låter dig stanna, men gör du mer brott kan du räkna dina dagar här som slut. Förstått?". Anna nickade ivrigt och ledaren gick iväg.
"Ja! Du får stanna!" skrattade Anna och kramade Peter hårt innan hon placerade en kyss på hans läppar.