Spring innan de tar dig (Öppet)

Mina fnös.
hon var verkligen irriterande. Mina ville inte ta order.
Inte från henne.
Aldrig.
Men motvilligt lyssnade hon intensivt.
För Gwen hade rätt.
Mer Soldater var säkert påväg.
Men Mina hörde bara kvittret från fåglarna. Än så länge.

Argt gick hon bort från Gwen.
Tittade ut mot den udda gruppen.
Sen gick hon bort mot stolen hon suttit på och plockade upp ID-Kortet Gwen slängt på henne.
Bättre än inget.
"Tack för ID-Kortet!" Ropade hon ut mot henne.

Emorys haka föll bokstavligt talat ned emot hans bröst. Av ren reflex fångade han nyklarna hon kastade till honom. När hon var utom synhåll så vred han på sig och med sin fortfarande oskadade arm slog han den i jeepen bredvid den han hade lastat in dunkarna i. En, två, tre och upprepade det tills smärtan någonstans registrerades. Tills han litade tillräckligt mycket på sig själv för att lugna ned sig. Allt skedde på några sekunder och han drog en hand genom håret som nu hade torkat efter regnet. Knogarna var spruckna och han svor till medan han slog igen bakluckan hårt. Och han hade ännu ett bevis på att man inte kunde lösa allt genom ord. Fuck it.
Han tog sig fram till förarsättet och hoppade in. Fortfarande med den skadade armen pressad emot kroppen startade han bilen och körde tillbaka över terrängen.
Väl tillbaka stängde han aldrig av motorn utan tog ur växeln och satte i handbromsen.
”Är ni färdiga?” frågade han samtidigt som han hoppade ur. En fråga som var riktade till dem alla, en fråga som lät lika rå som han kände sig.
Han såg Celaena tillsammans med Dakota, Aravis och Daniel. Lite längre bort Gwen, han hade hört henne säga det till Mina, och Mina. Tydligen hade de någonstans bestämt att Daniel gick att lita på. Men det fick inte det att sluta krypa innanför hans skinn.
”Kom igen”, röt han till då han ansåg att de inte rörde på sig tillräckligt snabbt.
Han svor högt och ljudligt medan han lassade in vapen ifrån de närliggande döda soldaterna. Hade de ens kollat igenom dem fallna?

Gwen himlade med ögonen när Mina gick ifrån henne med uppenbart arga steg. Hon förstod inte varför den yngre kvinnan blev så arg. Hon borde vara van vid att ta order, speciellt från Gwen, då det var hon som låg bakom vissa av Minas uppdrag. Fast det visste förstås inte hon.
"Varsågod", sa Gwen med en något ironisk ton. Hon rullade ihop det sista av tältet själv och drog ihop det med spännremmarna lagom till att Emory svängde in i gläntan med en av bilarna. Hon reste sig om och drog med tältet upp så det lutades mot hennes ben.
"Tältet är klart", meddelade hon och klappade på det. "Men jag behöver hjälp att bära bort det till bilen", la hon till när Emory röt åt dem att komma igen.
Hon kastade en blick bort mot det andra gänget som fortfarande stod en bit in i skogen. Frågan var fortfarande vad de skulle göra med Daniel och den andra mannen.
"Glöm inte att plocka på er ett ID-kort från någon av soldaterna. Ta det som är så likt er som möjligt, en olik bild är bättre än inget ID-kort alls", sa hon högt, och släppte ner tältet på marken så hon kunde hämta ett eget kort. En bit bort låg en död kvinna med nästan samma hårfärg som henne, det var bara något mörkare, men det var lockigt på samma sätt. Det var tillräckligt likt.

"Sköt dig", sade hon kort mot Daniel när hon såg Emory. Daniel nickade bara. Förrädare eller ej så visste han att bråka med henne nu endast skulle resultera i blod.
Hon kunde inte förmå sig att se på Emory när hon passerade honom. "Jag lastar en bil med mat och liknande", sade hon medan hon höll blicken framåt och fortsatte mot jeeparna. Det fanns fler tält där bort, där hon hittat den medicinska utrustningen bland annat. De praktiska saken. Hon förväntade sig matförråd, kanske vapen, medicin och massvis med vatten.
Hon såg på de vita tälten och stannade upp. För första gången så lät hon sig själv faktiskt tänka. Varför hade soldaterna varit här? Varför ett så stort läger här? Mitt ute i ingenstans?
Hon tog fram sin pistol och sin lilla kniv medan hon gick fram till en av jeeparna vars dörr var öppen. Hon öppnade bakluckan och såg sedan runt innan hon började gå in och ut genom tälten. Hon fyllde halva bakluckan med vattendunkar, och den andra hälften med medicinska utrustningar, mediciner och liknande. Sådant som var svårt att få tag på i stora mängder. Vilket bara resulterade till ännu fler frågor. Varför hade hon ens hittat kirurgiska redskap?
Hon skyndade på ännu mer. Mediciner, vatten, mat, kläder, vapen, några tekniska utrustningar hon skulle ta sönder och sedan ta delar hon själv behövde. Och viktigaste av allt: en radio. Soldaterna kunde väl inte tro att de skulle stanna kvar här? Hon skulle aldrig ha stannat ifall det inte fanns skadade. Vilket betydde att hon skulle kunna avlyssna deras konversationer. Ifall radion fungerade likadant som för några år sedan. Inte skulle de orkat ha specifika signaler när de var så många? De måste ha stannat länge.
Hon kastade in lite fler saker i bilen, så mycket hon fick plats, och även lite i baksätet innan hon körde fram bilen till bredvid Emorys. Sedan gick hon och hämtade den andra bilen också.

"Proviant och... en tom bil till, mer eller mindre", nickade hon bara och skakade lätt med handen. Hon hade gått till Emory som för att rapportera. Hon hade tyckt att hans rytande var onödigt men vad kunde hon göra åt det? Hon hade redan visat sig alldeles för svag i hans närhet och nu var hon sur på honom, sur på sig själv, sur på sina gener som gjorde att hon hon ständigt var en förvirrad känslostorm och allt annat. Dessutom var hon orolig.
"Du kör inte", konstaterade hon bara innan hon fortsatte att tala. "Vi måste skynda oss", muttrade hon sedan och gick fram till Aravis. Hon räckte fram handen. "Kom igen, dags att flytta på oss. Jag hjälper dig till en av de tomma bilarna. Du får stå ut med Mina och Emory."
Hon tänkte att kvinnan utan namn och Celaena själv skulle köra bilarna. De var sex personer, trots att hon hade saker i bilen skulle de få plats.
Hon såg på Daniel som försiktigt tagit bort nålarna från både sig själv och Aravis. "Er bil är packad och klar. Tillräckligt mycket för två dygn ifall det skulle behövas. Det var trevligt att träffas men.... alla måste lita varandra ifall det ska fungera. Åtminstone tillräckligt mycket att döda varandra. Och du är lika misslyckad som jag. Du vill ha hämnd. Det kommer du inte få", konstaterade hon och pekade mot bilen som inte var fullpackad. "Nyckeln sitter i."
Daniel var minst sagt chockad. Hon brydde sig inte riktigt. Hon hade sett till att de hade transport och mat. Hon hade inte lovat honom att döda Emory, även om han kanske hade förstått det så när hon varit förbannad och sagt allt som inte borde ha sagt.

Mina ställde sig upp.
Gick mot tältet som Gwen slängt på marken och plockade upp det.
Hon visste inte om Gwen skulle hjälpa till men började halta fram mot en av jeeparna.

Gwen gick fram och hjälpte Mina med tältet in i bilen som Emory kört fram. Hon gav Mina en kort nick som tack, innan hon vände sig om mot gläntan igen. Celaena försvann in i skogen, antagligen mot de andra bilarna med tanke på att hon tilltalade Emory när hon gick förbi honom. Stämningen mellan dem verkade spänd. Gwen tyckte de betedde sig fånigt åt. Hon gav Emory en menande blick, innan hon hjälpte honom att söka igenom soldaterna. Fast istället för att ta vapen, så plockade hon på sig alla identitets-brickor och passerkort, och andra saker som skulle kunna komma till nytta, så som nycklar.
När Celaena kom tillbaka såg Gwen förvånat hur hon gick fram till Daniel och gav honom en bilnyckel. Gwen kunde inte låta bli att fnysa högt. Så sentimentalt. Men det var bättre än att ta honom med sig. Dock var det en sak med Celaenas plan hon inte gillade. Medan hon pratade med Daniel gick Gwen fram emot dem. Hon såg till så hon gick så Daniel inte skulle registrera att hon var på väg mot just honom. Hon drog långsamt fram sin pistol.
Daniel hann inte mer än att se förvånat upp på henne, innan hon knockade honom med pistolskaftet i tinningen. Hans ögon rullade bak i huvudet, och han föll ihop på marken.
Gwen såg upp på Celaena med en stadig blick. "Han överlever", sa hon kort först innan Celaena hann börja protestera. "Jag vill inte riskera att han följer efter oss direkt. Som du sa, vi kan inte lita på varandra. Det är säkrare för oss så här"
Hon stoppade ner pistolen igen, och såg sig om och studerade de som skulle bli hennes resekamrater. Det fanns helt klart potential, och en de svagare länkar. Hon stannade till med blicken på Aravis, och sedan Mina, innan hon vände blicken mot Celaena igen.
"Bilnyckel?" bad hon och höll fram handen.

(Jag hoppas ni inte har något emot att jag svarar så ofta? x))

Celaena bet sig i underläppen men nickade. Lite för sent att säga att hon visste att han skulle vänta med tanke på hur mycket blod han gett Aravis. Han skulle inte ha tillräckligt mycket styrka för att kunna köra utan att riskera sin enda levande kamrats liv. Men, men. Kvinnan var åtminstone inte en skjutglad galning likt Emory. Hon var realistisk. Det var i alla fall det Celaena hoppades de var den här gången. Annars skulle hon aldrig kunna förlåta sig själv.
Hon pekade mot bilarna. "Båda nycklarna sitter i. Välj vilken bil du tar. Jag tänkte dock att jag tar den tomma så tar jag de skadade där tillsammans? Det blir enklare för mig och ifall deras sår öppnar sig eller de svimmar så kommer jag märka det på direkten." Det hon inte sade var såklart att det betydde att hon och Dakota skulle bli ensamma i bilen... "Det blir kanske bättre ifall du tar Mina eller Aravis i baksätet så att båda kan sträcka ut benen", lade hon sedan till.
Celaena tyckte inte om tanken på att hon skulle vara med Emory i framsätet men han skulle kunna få bedövningsmedel mot smärtan, som förmodligen var värre nu med adrenalinet borta, och trots att hon inte tyckte om hans sätt att tänka på så hade hon varit ärlig när hon sagt att de borde lita på varandra. Att alla borde lita på varandra till en viss grad.
"Ditt val", avslutade hon det med. För det skulle bli tre och tre ifall de gjorde som hon tänkte så det spelade ingen roll längre. Hon skulle fortfarande ha med sig medicinsk utrustning vare sig vilken bil hon var i och hennes ryggsäck samt vapen lämnade inte heller hennes sida.

Aravis tog tag om Calaenas arm och greppade om den för att få ett stadigt tag och tog sig upp. Hela sällskapet höll på att bryta upp och hon var glad att komma därifrån. Hon visste inte vad det skulle innebära att fara med dem, men hon kunde lika gärna ge det ett försök. Daniel var hon glad att slippa även om hans levande jag kunde betyda trubbel för dem andra. Daniel visste att de alla befann sig i samlad trupp och att hon var bland dem. Om Daniel ville se henne död eller inlämnad visste hon inte. Hon visste bara att allt förändrats sedan dem var små.
"Det var trevligt att träffa dig igen." sa hon som avsked åt Daniel då hon förstod att han skulle få ta den tredje bilen.
Med Celaenas hjälp tog hon sig till en av bilarna och satte sig. Hon hade nappat åt sig ännu en pistol och ett ID kort i farten. Dock tvivlade hon på att hon skulle få användning för dem, hon var alltför igenkänd.
Men att dölja både hår och ögon hade fungerat hittills så hon fick fortsätta med det. Bara ingen av dem brukade hennes namn i folksamlingar så skulle det gå. Men dem som hon undvek säkerligen städer och folksamlingar. Hon litade inte på någon av dem, men hon visste att som grupp kunde de klara det mesta. Alla hade olika förmågor och alla var de tränade för att överleva. Alla var det utom möjligtvis on själv, hon var ingen genmanipulerad. Hur mycket hon än önskade det var hon inte det. Hon var tränad så mycket som en människa kunde, men hon skulle inte komma upp i deras längd. Inte då det gällde styrka och uthållighet. Men här skiljde de också från varandra. Dakota hade sagt att hon kunde döda honom, vilket hon inte tvivlade på att hon kunde. Han var mer en som drog sig undan och inget ont i det heller. Han hade andra egenskaper som kunde tas tillvara på. Mina däremot? Hon förstod inte hur det var med kvinnan. Var det tonårshormoner och hennes unga jag som spökade? I Aravis ögon speglade hon en dumdristig tonåring som ännu inte fullt hade utvecklats. Emory och kvinnan utan namn verkade vara utvecklade mördarmaskiner utan känslor. Kvinnan utan namn gissade dock Aravis var en sådan som befann sig bakom alla planer, drog i alla trådar och visste allt om alla. Hon verkade van vid att dra order, men inte följa dem. Sedan var det Celaena, kvinnan med en massa känslor som inte ens Aravis kunde tävla med. Kvinnan verkade vara som en människa nästan, en som tänkte, kände och brydde sig. En sådan som Aravis borde vara men som livet hade gjort henne till att inte vara. Nu stod det i att överleva och dog någon okänd för det brydde hon sig inte nämnvärt. Att fästa sig vid någon undvek hon då denne säkerligen också skulle dö, likt hennes mor.

Emory såg Gwens blick och mötte den innan han kollade undan för att fortsätta med vad han höll på med. Han behövde inte en id-bricka. Det vilade redan en i hans ryggsäck som han kom på sig själv med att han behövde. Innan han hade försvunnit ifrån regeringens klor hade han gjort sig inte vänner men genmanipulerade och människor som han kunde använda.
Så han gick bort, hämtade sina saker och tog sig tillbaka.
Vid Celaenas ord nickade han endast. Något i honom uppskattade att få något som liknade en order. Särskilt i det tillståndet han befann sig i.
Han såg samtyckande på hur Gwen slog Daniel medvetslös även om han tyckte det hela var ett idiotiskt drag. Att de skulle låta dem gå var bara dumt men han pressade undan sina protester och fortsatte att lyssna till deras samtal. För att sedan ta sig in i framsätet på bilen som Aravis befann sig i.

Gwen nickade och svepte med en kall blick över de två bilarna. När Celaena hjälpt Aravis in i den ena, och Emory sedan hoppat in i framsätet på den, fick Gwen lust att hoppa in i den med dem. De två var helt klart de personer hon helst pratade med. Hon hade en misstanke om att de hade en hel del information som hon kunde ha nytta av. Men eftersom Celaena redan sagt att hon ville köra de skadade, så tänkte inte Gwen säga emot. Hon mycket hon än ville.
Det var bättre att de kom fram helskinnade, än att de dog på vägen. Gwen försökte att tränga undan de själviska tankarna som hotade att ta över. Information var viktigare än liv, men de andra skulle säkert inte håll med om.
Gwen blundade hårt och tog ett djupt andetag. Sedan gick hon fram till den andra bilden och ryckte upp dörren.
"Kom", sa hon kort och befallande åt Dakota och Mina. "Vi måste ta oss här ifrån nu. Helst innan det kommer fler soldater eller Daniel och den andre vaknar"
Hon såg bort mot Celaena. Hon svalde sin stolthet, och sa: "Åk först, jag följer". Det tog emot att säga något sådant, men Gwen var medveten om sin oerfarenhet ute i fält och att Celaena med Emorys hjälp var bättre lämpade till att leda vägen.
Hon hoppade in bakom ratten och tog ett krampaktigt tag om den. Att hon aldrig kört en bil på riktigt förut var inget hon tänkte erkänna. Hon visste allt i teorin om hur det fungerade, så hur svårt kunde det vara i praktiken? Hon kände runt stolen tills hon hittade knappen för att ställa in stolen så den passade henne. Den som kört jeepen innan henne måste varit betydligt längre, för hon nådde inte ens ner till pedalerna. Gwen muttrade irriterat. Hon hatade att bli påmind om sin korta längd. Men hon kunde i alla fall glädjas åt att personen som kört tidigare nu antagligen låg död där ute.