Nya halvgudar

Nathaniel skrattade också. Det var längesen han hade skrattat så här mycket med någon utan att det tillslut känts framtvingat.
"Jag lovar, det finns säkert flera saker du kan klå mig i", sa han med ett snett leende. "Förutom läkekonst och bågskytte så är jag ganska medelmåttig på det mesta"
Han ryckte på axlarna som om det inte spelade någon roll, men ärligt talat blev han ibland avundsjuk på de halvblod som verkade kunna hantera varenda vapen som fanns eller kunde bygga vad som helst av en liten bit metall.
"Vad vill du se?" frågade han och slog ut med armarna. "Vi har svärdsarenan, kanotpaddling, klätterväggen och... stallet", la han till med viss tvekan. Han misstänkte att Estelle ville se stallet. Irisungarna hade generellt bra kontakt med djur. Men själv hade han alltid varit rädd för hästar och han gick helst inte dit. Men om Estelle ville se stallet skulle han självklart gå dit. Ingen tvekan om saken.
Han log åt henne för att dölja sin tvekan och försökte få det att framstå som om han bara tillfälligt glömt bort stallet och inte medvetet dragit ut på det.
"Här", sa han och tog bågen från henne och gick och ställde tillbaka dem i stället medan han väntade på hennes svar.

Estelle log och skrattade.
"För att inte glömma sång- och diktkonst." sa hon och bet sig i läppen.
"För visst är det så?" undrade hon och såg på honom leende. Hon kunde inte sådant, kanske för att hon aldrig kommit i kontakt med det heller?
Estelles ansikte sprack upp i ett leende när hon hörde om stallet men hon hörde också hans tvekan i rösten.
"Stallet, har ni hästar?" frågade hon ivrigt och följde efter honom för att lämna bågen. Hon la sedan en hand på hans axel och log snett som om han visste vad han kände.
"Kanske skulle du vilja följa med? Om jag är med? Vi tillsammans." sa hon mjukt och la huvudet på sned.
Sedan var det som om hon kom på sig, han kanske inte alls hade problem med det?
"Förlåt" mumlade hon och tog skamset ett steg bakåt.

Nathaniel skrattade. "Ja, passa dig så jag inte kastar en förbannelse över dig så du måste tala i rim jämt!" sa han med skämtsam röst och blinkade åt Estelle. Men en del av honom fick en plötslig lust att visa henne hans egna låtar och spela och sjunga för henne, medan hans mer realistiska sida insåg att han aldrig skulle våga det. Den enda han sjungit för var hans mor, innan hon gick bort.
Nathaniel tvingade fram ett leende när han hörde hennes glada fråga om stallet. Självklart skulle hon gilla det.
"Vi har både hästar och pegaser", berättade han och pekade bort mot stället. Han såg förvånat upp på henne när hon la en hand på hans axel.
Han spärrade upp ögonen ännu mer när hon kom med sitt förslag, hade det märkts så tydligt? Men samtidigt spred sig en varm känsla i hans mage, och han log när hon backade undan och bad om ursäkt.
"Det är okej", sa han mjuk. "Det måste varit rätt uppenbart vad jag tycker om stallet, eller mer precist, hästar"
Han kastade en blick bort mot stallet och såg sedan tillbaka på Estelle.
"Ärligt talat så tycker jag inte om hästar. Alls", sa han och kliade sig i nacken. "Jag kanske - kanske - är lite rädd för dem". Han skrattade lite nervöst. Det kändes så fånigt att erkänna, men han ville inte ljuga för henne.
"Men jag följer dig självklart dit, kanske hjälper dig närvaro", log han varm och tog ett steg mot henne. "Dessutom så lovade jag dig att visa dig hela lägret, och det inkluderar stallet"

Estelle stirrade på Nathaniel.
"Kan du det?" sa hon förskräckt och såg på honom.
"Kasta förbannelser alltså?" sa hon imponerat och en aningen skrämd av det hela. Hon förstod väl att han skämtade just nu om att skicka förbannelse över henne nu, men ändå? Kunde folk göra sådant? Sådant magiskt.
Hennes bekymrade leende sprack upp i ett glittrande glatt leende då Nathaniel talade om pegaser och hästar.
"Åh finns det? Finns dem på riktigt?" sa hon ivrigt och såg ut som ett barn på julafton. Hon märkte dock Nathaniels framtvingande leende och log svagt mot honom.
"Det var inte uppenbart." sa hon lugnande och log svagt.
"Bara kände det på mig, men trodde att jag kanske inbillade mig." sa hon log svagt då hon sakta la handen på hans axel.
"Om du inte gillar dem och det blir för mycket, säg till." sa hon ömt och log mot honom. Hon var glad att han trodde att hennes närvaro skulle hjälpa.
"Du behöver inte gå nära dem, inte ens in i stallet om du inte vill." sa hon enkelt och visste med erfarenhet hur det var att bråka med rädslor sådär. Sedan började hon gå mot stallet och såg han följa med. Hon log och var eld av lågor att träffa dem.

Nathaniel blinkade till Estelle. "Kanske", sa han kryptiskt med ett snett flin. "Så du får se till att hålla dig på min goda sida ifall du inte vill få reda på det"
Han log varmt när Estelle lyste upp när han nämnde att det fanns pegaser på lägret. Hon såg ut som ett lyckligt barn, medan han själv undrade hur någon av egen fri vilja kunde sätta sig upp på ett sådant opålitligt djur. Han skulle inte göra det om han så blev betalad att göra det.
"De är i högsta grad verkliga", sa han men ett något missnöjt leende. Han hade fått en chock när han kom till lägret första gången och nästan blev påflugen av en pegas det första som hände. De hade inte mildrat hans rädsla för hästar det minsta.
Han skrattade till. Han uppskattade att Estelle försökte släta över det, men han visste att det måste varit rätt uppenbart. Han log varmt mot henne när hon la sin hand på hans axel igen och sa att han inte behövde följa med in.
"Jag följer med dig dit till att börja med", sa han med ett leende. "Sedan får vi se hur lång tid det tar innan jag springer skrikande därifrån"
Han blinkade och flinade för att visa att han inte var seriös och följde sedan efter henne mot stallet.

Estelle svarade inte, mest då om hon inte visste att Nathaniel menade eller ej. Hon kände honom trots allt inte helt och fullt trots att det kanske kändes som så. Det var egentligen otroligt att de knappt känt varandra i några dagar alls. För henne kändes det som om de känt varandra i evigheter.
De gick mot stallet och Estelle var överexalterad men hon försökte inte visa det alltför mycket. Hon ville inte göra Nathaniel mer illa till mods än han redan var.
Då de närmade sig stallet kunde hon höra hästarnas frustanden och spänningen ökade.
"Kom med, snälla." sa hon mjukt till Nathaniel och en aningen bedjande. Hon bad som att hon inte skulle klara sig utan honom och hoppades att det skulle gå hem. Hon ville ha med honom och hon tyckte för hans egen skull att han borde med. Men skulle han det inte skulle hon ändå försöka att gå in själv.
Hon tog sedan tag i hans hand och mer eller mindre ledde in honom i stallet. Hon höll dock inte i hårt, hon ville inte tvinga honom att gå in.
"Säg till om du vill ut." viskade hon lågt till honom så hon släppte honom och såg sig om med tindrande ögon, bara lukten gjorde henne överväldigad.

Nathaniel fick en obehaglig klump i magen när han hörde hur hästarna frustade inne i stallet när de närmade sig. Han hade varit rädd för hästar sen han var liten. Det hade börjat när han hade varit på en marknad med sin mamma och fick testa på ponnyridning. Ponny hade skenat iväg med honom på ryggen och tillslut kastat av honom. Han hade fått en bruten arm och hjärnskakning. Sen dess hade han drömt mardrömmar om hästar och så fort det var en i närheten hade någon form av olycka hänt.
Men när han såg på Estelles exalterade min kunde han inte låta bli att le ett svagt leende. Hon verkade lycklig i alla fall, och då skulle han inte förstöra det. Så när hon bad honom att följa med in och nickade han bara. Det pirrade till i honom när hon tog hans hand, och han lät henne leda honom in i stallet.
Han hade alltid ogillat hur det luktade i stall. Fast det hängde antagligen ihop med att han förknippade doften med hästar, och att det då blev en negativ lukt. Han rynkade på näsan och stannade mitt i gången när Estelle släppte hans hand för att se sig om.
Han korsade armarna och såg till att han stod så långt ifrån spiltorna som möjligt. Det kändes som om alla hästarna stirrade på honom. Kunde de lukta sig till rädsla? Han hoppades inte det, för i så fall var han körd. Hans hjärta slog hårt i bröstkorgen och han bestämde sig för att hålla blicken på Estelle och försöka ignorera de opålitliga djuren runt om honom.
Han harklade sig. "Så det här är vårt stall", sa han ansträngt, för att inte darra till på rösten. Han klämde fram ett leende, men ryckte till när hästen närmast honom frustade till, och leendet rann av hans ansikte. Men han tänkte inte gå därifrån, inte när Estelle vill ha honom där.

Estelle såg sig om och bara insöp doften, synen och allt. Hon gick långsamt runt i stallet och sträckte ut handen för att smeka djurens silkeslena päls, låta dem lukta på henne. Hon var så inne i sin egen värld att hon inte märkte Nathaniels problem, inte försen han öppnade munnen och hon hörde hans ansträngda röst.
Hon vände sig om och såg fundersamt på honom, han verkade rädd och ordentligt rädd dessutom. Estelle förstod inte vad som skrämde honom, men hon kände alltför väl igen rädslan och ville inte utsätta honom för den. Inte mer och i måttliga mängder var bra.
Utan att säga något tog hon bara hans hand och ledde honom ut ur stallet som hon tidigare lett honom in i.
Då de åter var en bra bit från stallet släppte hon snabbt hans hand som hon plötsligt blev medveten att hon höll i och log snett mot honom.
"Det var ett fint stall." sa hon milt och ville se vilket skick han var i.

Nathaniel andades lättat ut när Estelle ledde ut honom från stallet. Han hade varit på bristningsgränsen, en av hästarna hade lutat ut huvudet för att lukta på honom och han hade nätt och jämt lyckats hålla inne sitt skrämda utrop. Men han hade inte kunnat lämna Estelle ensam.
Han skrattade till när Estelle kommenterade stallet. Nu när han inte var i närheten av det kände han hur rädslan rann av honom.
"Lite för många hästar i det för min smak", sa han med ett svagt leende. "Men jag är glad att du gillar det"
Han log mot henne och såg nöjt hur hon verkade lycklig och lättare till sinnes.
"Fast nästa gång kanske vi kan hitta någon annan som kan följa dig till stallet, för jag kommer nog inte vara till varken nytta eller nöje för dig där igen", sa han och gned sig i nacken och flinade lite svagt. Han hoppades att det inte var på grund av henne, utan på grund av de där dumma djuren.

Estelle log svagt och skrattade sedan till. Det var otroligt lätt att skratta är, skratta med honom i hans närvaro. Det var sällan om aldrig hon hade skrattat förr och nu hade hon gjort det flera gånger på raken.
"Jag kan gå dit själv om det är så. Jag tänker inte tvinga dig och dessutom finns det folk där om jag behöver hjälp." log hon mjukt. Hon ville inte tvinga honom men heller inte ha någon annan med in heller.
Hon undrade om hon skulle kunna få med honom på en ridtur någongång. Med en mycket liten och snäll häst, en som inte var så skrämmande för honom. Hon ville få honom att känna sig bekväm med de underbara djuren som han ville hjälpa henne.