En magisk romans

Bra!! 3 nya delar sen jag var inne sist!!

Super!

Jättebra! Är jättenyfiken på vad det är med Remus...

Okej. Tänkte inte släppa denna del förrän imorgon, men här har ni den

KAPITEL FJORTON: ALLT HÄNDER AV EN ANLEDNING
DEL TVÅ

Remus perspektiv

Jag går upp till sovsalen och sätter mig på sängen, som jag prydligt bäddat samma morgon. Jag känner mig arg, och det är konstigt, för jag brukar inte reagera speciellt mycket när jag blir arg. I vanliga fall brukar jag hålla allt inom mig, men min dag är inte speciellt bra. Det började med att jag förvandlades igår natt, och tydligen var nära att skada både Sirius och James allvarligt. Båda klarade sig till sist med lindriga skador, men jag mår fortfarande dåligt över vad jag kunde ha åstadkommit. Dagen blev inte bättre av mitt möte med Sarah i korridoren utanför herrarnas toalett på fjärde våningen, då hon berättat att hon var på väg för att han "betygssamtal", som hon kallade det, med professor Zarco. Jag visste däremot vad det betydde. Jag hade hört rykten om att professorn fick romantiska visiter från en av sina elever, men jag hade aldrig trott på det (till stor del för att det var James som berättat det för mig).

Jag önskar ganska ofta att jag var som James eller Sirius. De har det så enkelt med allting. De fjäskar sig till de högsta betygen i ett flertal ämnen och kan få vilken flicka de vill att tycka om dem. Jag däremot, som förvandlas till ett monster en gång i månaden, har inte speciellt mycket att komma med. De är skolans mest populära killar. Så har det alltid varit. Sirius, med sina artighetsfraser och quidditchfärdigheter och James, som alltid har setts som skolans egna hjälte, men vad har de egentligen gjort? De är bra på quidditch, det ska jag ge dem, men om man ser till skolinsatser så tycker jag nog att jag (med U i alla ämnen) borde vara högre skattad än mina vänner. Samtidigt måste jag kämpa på ett sätt som de aldrig behöver. Jag måste kämpa för att bli omtyckt. Kämpa för henne, med vetskapen att hon antagligen inte ens bryr sig. Jag vet inte varför vi klickar så bra. Kanske är det något på det intellektuella planet, men i vilket fall som helst kan jag inte tro att hon inte vet om det. Ibland känns det som om Sarah gillar mig också, men ibland blir jag totalt avvisad.

Dörren till sovsalen öppnas. Jag tittar inte ens upp, utan lägger mig istället ner med huvudet mot kudden. Jag vet redan vem det är.
"Hej, Peter."
"Är du trött?", frågar Peter och sätter sig på sin säng. Jag nickar.
"Det var en tuff natt", säger jag. Jag vill inte gå in djupare på saken.
"Jag vet." Jag reser mig, och Peter gör detsamma. Jag kan inte undgå att ge ifrån mig en liten suck. Jag har alltid tolererat att Peter är så efterhängsen, men nu blir jag mest irriterad.
"Kan jag få vara ifred en stund?", frågar jag. "Jag skulle vilja ta ett bad i prefekternas badrum." Äntligen verkar Peter förstå.
"Givetvis", säger han och följer mig med blicken medan jag tar min handduk och går ut.

Awesome!

Gissade faktiskt att Remus hade en crush på Sarah ! Nejmen, tycker det är jättebra att du tar med lite olycklig kärlek, så att det blir lite spänning! Jättebra skrivet, det var fantastiskt, as always♥!

Super, kul att ha det ur Remus perspektiv!
("Du kan inte rösta på fler inlägg idag"

Hallå?? Fett synd om Remus eller? Crushar fortfarande på Sirius btw.

Extra långt idag. Enjoy!

KAPITEL FJORTON: ALLT HÄNDER AV EN ANLEDNING
DEL TRE

Azizas perspektiv

Jag kommer ut ur förvandlingskonstklassrummet. Jag har precis utfört ett praktiskt prov, men jag är inte orolig. Jag kan inte tänka mig att jag har fått något annat än Utomordentligt.
Jag hör fotstegen av en person som kommer in i förvandlingskonstkorridoren från gårdsplanen utanför. Det är Sirius. Jag blir alldeles varm inombords när jag ser honom, och det känns plötsligt som om mitt hjärta blir alldeles lätt. Han verkar däremot inte ha sett mig, för han har ögonen fästa på ett pergament i sin hand. På pergamentet står det någon med mycket liten, sned handstil.
"Hej, Sirius", säger jag med ett leende som jag bara inte kan undertrycka. Sirius viker snabbt ihop pergamentet och lägger ner det i jackfickan. Han ler också, fast på ett annat sätt. Artigt, men inte speciellt glatt, och leendet är väldigt ansträngt. Hjärtat, som nyss känts så lätt, är plötsligt tungt och känns jobbigt att bära. Är han arg på mig för något?
"Vad är det?", frågar jag. "Har hänt någonting?"
"Nej... Det är bara... ingenting." Jag kan se på honom att någonting är fel bara på avståndet han håller från mig när vi möts. Det är underligt att se Sirius så här osäker. Jag har alltid sett honom som en rakryggad, och ganska självgod, ung man, men nu är han bräcklig. Han vänder bort blicken från mig. "Jag borde gå. Jag måste tänka över vissa saker", säger han och vänder på klacken innan jag ens hinner svara.
"Sirius!", ropar jag efter honom. "Stanna!", men Sirius stannar inte. Jag ser efter honom. Vad ska jag göra? Jag beslutar mig för att springa efter honom. Jag ska inte ge upp den här gången. Inte innan jag får veta vad som är på gång.

Jag kommer ikapp honom på gårdsplanen utanför. Jag har ingen jacka på mig, så den isande kylan riktigt bränner genom min tunna skoluniform. Jag lägger en hand på Sirius rygg, och han vänder sig hastigt om. Jag kan se tårar i hans ögon. Allt det här är bara för underligt, och jag är glad att inga fler elever är ute. Tänk om de skulle se sin idol, som alltid verkat så stenhård, gråta.
"Hur är det?"
"Det är bra", säger Sirius envist. "Jag menar det. Låt mig vara."
"Det är inte bra", svarar jag. "Jag vara inte idiot." Jag ser ner på hans jackficka. "Vad är det för pergament?"
"Ingenting som har med dig att göra." Jag skulle vilja bli arg på Sirius för att han är så inåtvänd, men jag kan inte. Det är ju antagligen inte hans fel. Vad som däremot gör mig arg är att han inte vill berätta vad allt det här handlar om.
"Om inte längre du vill jag ska ha med ditt liv att göra , så måste jag inte", svarar jag. "Jag kan nu gå, och vi ses aldrig igen." Sirius ser bara på mig utan att svara, och jag vågar knappt andas av rädsla av vad han ska säga.
"Det är ett brev från min mor." Han nästan spottar ut de sista två orden när han håller upp det hopvikta pergamentet så att jag ska förstå vad han pratar om. Sedan vecklar han ut det och ser ner på bokstäverna. Jag vågar inte tjuvläsa, och väntar på att han ska avslöja innehållet för mig, men det gör han inte. Istället river han det i två bitar, sedan fyra, sedan åtta. När brevet ligger i små, små bitar på marken verkar Sirius nöjd, medan jag bara ser förbryllat på honom. Jag förstår inte mycket av det här. Sirius trampar ner pergamentbitarna långt ner i snön med vrede. Jag kan fortfarande inte röra på mig av köld och förvåning över Sirius drastiska handlingstagande.
"Jag skiter i vad du säger, kärring. Du kontrollerar inte mig!", skriker Sirius rakt ut i tomma luften och får några ugglor som satt på ett räcke i närheten att förskräckt flyga iväg. Han blir alldeles tyst, och jag vet inte hur jag ska reagera. Ska jag gå närmare? Ska jag försvinna härifrån så snabbt som möjligt? Borde jag säga någonting? Jag behöver inte fundera länge på saken, för Sirius vänder sig snart mot mig. Han ser inte arg ut längre, och nu ser han rakt på mig. Kanske behövde han bara skrika lite för att släppa ut all ilska.

Någonting i Sirius blick är förändrat. Han är inte osäker längre, utan målmedveten och bestämd. Jag vet faktiskt inte exakt hur det går till, men mitt hjärta slår allt hårdare och hårdare. Sirius kommer närmare mig och drar mig intill sig med de handskbeklädda händerna på min midja. Min ena hand vilar plötsligt på hans axel och den andra på hans hals. Jag trycker mig så tätt inpå honom att jag tycker mig kunna känna hans kroppsvärme genom våra kläder, och jag tycker mig återigen känna doften av mynta. Hans läppar snuddar lätt vid mina. Det är knappt att det är en puss, men det räcker för att jag ska bli alldeles varm i hela kroppen. Jag låter mina läppar vidröra hans i en riktig kyss, och det känns bra. Riktigt bra.

Superbra!!!!