Piraternas fånge(PRS)

Mona log mot hans axel då han kramade henne tillbaka. Det kändes väldigt bra, hon blev varm i hela kroppen. Hon fortsatte krama honom en lång stund, hon bara satt där innan hon mötte hans blick igen. Hon saknade sina föräldrar och sitt hem, men samtidigt skulle hon sakna Seamus ifall hon kom ifrån skeppet, eller något hände med honom. Det fanns stor chans att han skulle bli straffad. "Jag vill inte att du ska bli hängd Seamus" mumlade hon och vilade huvudet mot hans axel igen. Hon skulle känna sig skyldig till det då, då han huggit kaptenen för henne. Eller? Hon hade aldrig tänkt på det förut. Hon såg upp ännu en gång på honom och log svagt. "Du har tagit hand om mig så mycket, första natten gav du mig filten, du skyddade mig från kaptenen, från de andra piraterna..Och nu är du här". Hon gillade honom mycket, och allt hade gått så fort. Hon ville göra något, innan han kanske skulle försvinna. Så i hennes febriga tillstånd böjde hon sig sakta uppåt och placerade mjukt läpparna mot hans. Hon hoppades han inte skulle bli arg, dra ifrån.

Seamus svarar tyvärr inte, men han drar dock ifrån någon sekund efter att hennes underbara läppar mött hans. Han släpper motvilligt taget och ser allmänt irrig ut. Han är såpass förvirrad att han inte riktigt vet vad han vill eller vad som är rätt eller fel. Hon är sjuk, febrig och enligt Seamus vet hon inte riktigt vad hon gör just nu. Trots det är det nästan så att han vill försöka... kyssa henne igen. Han väntade sig inte att hon skulle göra så. Seamus vill inte göra henne ledsen men han kan inte sätta ord på vad han känner just nu... han vet inte vad han ska göra.

Mona kände honom dra ifrån och öppnade sins ögon igen. Hon kände hur hennes leende snabbt försvann och visste inte vad hon skulle göra. Hon hade blivit avvisad, trodde hon i alla fall. Hon borde aldrig ha försökt och kände hur hennes hjärta sjönk i bröstet på henne.
Hon såg på honom tills hon tittade på honom tills hon var tvungen att lägga sig ned igen. Hon slöt sina ögon för att hindra tårarna. Hur kunde hon vara så dum? Vad hade hon trott egentligen?
Hon bet sig själv i läppen innan hon sa "Förlåt mig". Hon borde inte ha trott något. "Jag förstår om du vill gå. Jag borde inte ha gjort så...Jag gillar dig bara så otroligt mycket så att jag inte klarar av det längre". Hon kände hur tårarna började rinna nerför kinderna ändå, dels beroende på smärtan som blossade upp i såret igen. Nästan arg på sig själv torkade hon snabbt bort dem även om det bara resulterade i mer smärta. "Jag gråter inte" mumlade hon och vred bort huvudet en aning. "Mitt sår gör bara ont" mumlade hon men rösten var darrig.

"Nej, nej, gråt inte, snälla." Utbrister Seamus och tittar kvickt bort mot hörnet när Carl rör lite på sig. "Det handlar inte om det, inte alls." Fortsätter han och tar den hand som är närmast hans i sina och ser på den istället för att se på henne. Mestadels för att han inte har en aning om vad han ska säga för att följa vad han just sagt. Seamus biter sig i läppen, helvete... han borde bara gått. "Jag... jag vill inte gå." Säger han till slut och ser på henne. "Jag hade hellre velat höra det där av dig när du inte led av feber och sjukdom dock." Säger Seamus och ler lite.

Mona knep hårt ihop ögonen. "Jag gråter inte" upprepade hon även om allt annat sa emot det. "Jag gråter inte...". Hon ville inte visa det i alla fall. Hon öppnade tillslut ögonen då hon kände att han tog hennes hand. Sakta satte hon sig upp igen, det gjorde ont och utan att ha någon att luta sig mot så skakade hon lätt.
"Menar du det?" mumlade hon och såg upp på honom. Hon var rosig om kinder, mest från febern men även från kyssen hon gett honom. "Du kan få höra det då med" sa hon och log svagt innan hon försiktigt lutade sig lätt mot honom så hon inte skulle falla ner igen. "Det här var bara ett passande tillfälle" mumlade hon.

Seamus låter henne vara, även om det inte kommer vara för evigt kan han väl njuta av det just nu? Visst? Carl rör på sig igen, Seamus antar att han blir störd av deras evinnerliga talande.
"Jag tror inte någon skulle vara speciellt medgivande om att du fattat tycke för en pirat, eller?" Frågar Seamus skämtsamt nog, han slappnar av något otroligt. Plötsligt för honom iallafall. Han ser på henne när han säger det, han menar det i all oförsiktig välmening men trots det är han också väl medveten om sanningen. Kanske han bara ville få ut det någonstans? Någonstans där den enda som lyssnar råkar vara sjuk och han tvivlar fortfarande på att det skulle betyda något för henne senare.

Mona hörde Carl denna gång och såg snabbt mot honom. Hon suckade men log svagt och hoppades han skulle fortsätta sova och inte störa detta ögonblick. Han skulle bli väldigt arg om han vaknade då också, det visste hon.
Hon suckade sedan lätt. "Den enda som nog inte skulle gilla det här är Carl, och jag bryr mig inte vad han tycker. Jag gillar Carl, men han är min vän, han har alltid tagit hand om mig. Men han är för överbeskyddande" mumlade hon. "Och mina föräldrar kommer jag aldrig träffa igen...Så det spelar ingen roll" mumlade hon innan hon såg upp på Seamus igen. Hon ville kyssa honom igen, ta vara på stunden, men hon vågade inte ifall han skulle dra undan igen.

( Sorry, visste inte riktigt vad jag skulle svara här. xD )

Seamus vet inte direkt vad han ska säga som faktiskt är bra nog. Han vill ju att hon ska hem, vilket är varför han troligen kommer behöva gå ned på knä och be kaptenen om ursäkt för att inte bli hängd. Om nu inte kaptenen får ett plötsligt känsloryck och bestämmer sig för att inte straffa honom. Nej, hon kanske släpper ned honom på en ö någonstans. Han drar sig för att sucka. Han är faktiskt väldigt glad, en liten varm och bubblande känsla liksom.

(Inte jag heller riktigt, så jag gör ett tidshopp xD)

Dagarna gick återigen. Hon var vaken mycket med och blev bättre och bättre varje dag. Fowl hade tagit hand om henne med, vilket resulterade i att febern var borta och hon var mycket bättre. Nu var hon till och med uppe ur sängen även om hon bara fick vara i rummet.
Men en kväll, då Carl låg och sov och Fowl var hon kaptenen stod hon inte ut. HOn behövde frisk luft, hon ville se himlen. Så hon smög upp mitt på natten då all sov och gick upp på däck, det var helt tomt där. Hon ställde sig vid relingen och såg upp mot himlen innan hon stängde ögonen och njöt av vinden.

Pete är uppe på däck när Mona dyker upp. Det kanske inte verkar så men han och Seamus har på något sätt begravt sina många stridsyxor för tillfället. Dessutom så känner han inte för att förstöra den första gången Seamus hittat något han vill ha som inte är dubloner eller ädelstenar. Pete har helt enkelt ingen anledning att förstöra något för tillfället. Trots det...
"Vad gör du uppe på däck?" Frågar Pete som dyker upp bakom henne. På ett par meters avstånd.