The one that got away

Andrew såg förvånat på henne då hon satte sig över honom och visste först inte vad han skulle göra. "Jag antar det...Men jag försökte döda dig först också" mumlade han och såg tillbaka på henne. Förtjänade han vänlighet ändå? "Kanske det...Jag bar dig till din säng då du däckat av i hallen" mumlade han, han hade nog inte berättat det förut.
"Jag vet...det är något fel på mig" mumlade han sedan. Han kunde klara sig själv i allmänhet, det var bara hans sammanbrott och då han skadade folk han inte klarade att sköta sig. Han la försiktigt armarna om henne och kramade henne. "Tack att du är här".

Saphira log mjukt.
"Jag gissade att det var du." sa hon men rös till och såg rädd ut då han påminde henne om källaren och det som hänt. Hon ville inte minnas, det hade satt djupa spår i henne.
Då han kramade henne stelnade hon till och drog sig bort en aning, hon andades panikartat innan hon lugnade sig och befann sig i hans kram.
"Det är inget fel på dig, du har bara fått en dålig start." sa hon tyst.

Andrew nickade. "Jag kunde inte låta dig ligga där...Jag borde dock inte tagit mig in i din lägenhet...sorry...fast det var inte låst då faktiskt" påpekade han sedan då hon glömt att låsa.
Han kramade om henne mer, kände sig lugnad av hennes närvaro och slöt ögonen. "Tror du?" mumlade han och lutade huvudet mot hennes axel och drog ett djupt andetag av hennes doft, hon luktade av hans schampo.

"Nej, sedan tog du min drake med dig. Det finns godhet i dig, eller hur?" sa hon mjukt och lutade sig försiktigt mot honom. Hon var än lite stel och på vakt i hans närvaro även om det blev bättre.
"Sedan behöver vi båda hjälp med att leva, eller hur? Vi kanske ska hjälpa Varandra?" frågar hon och nickar åt hans fråga.
"Självklart, du blev så av en viss orsak." sa hon tyst och menande.

Andrew nickade igen. "Kanske det...Jag vet inte" sa han och log då hon lutade sig mot honom. Han gillade hennes närhet. "Det låter bra" log han om att hjälpa varandra och släppte henne tillslut. "Men jag borde fixa fram en rejäl säng till dig, eller mig så vi båda kan sova". Han hade bara en madrass på golvet nu med sängkläder, men han hade en ihopfällbar säng i något förråd.

Saphira nickade och satte sig upp en aning.
"Jag kan ta madrassen. Det är din säng, ditt hem det vore inte mer än rätt." sa hon och såg in i deras ögon. Hon ville inte att han skulle offra så mycket för henne.

Andrew gav med sig. "Okej då...Men låt mig göra madrassen bättre i alla fall". Han tog sig upp och gick ut ur hallen. Han öppnade en dörr som ledde till ett litet förråd. Han drog undan några saker innan han hittade den ihopfällbara sängen. Han tog den och gick tillbaka till vardagsrummet. "Nu ska det bli bättre".

Saphira bet sig i läppen, hon ville inte vara till besvär, men.......
"Har du inget litet rum? Jag kan sova i förrådet eller vad som helst." sa hon och en lätt ångest syntes i hennes ögon. Hon hade svårt för öppna ytor, när mörkret kom kunde vad som helst komma. I vardagsrummet var hon extra utsatt, hon ville ha en dörr och hon ville kunna skydda sig från Andrew om han fick någon attack igen.

Andrew funderade en stund och nickade sakta tillslut. "Ja...men jag vet inte om du vill ha det rummet...". Han pekade mot en annan dörr. "Det var min brors rum...Men du kan ta det...Det finns byrå och en säng där det är bara sängkläderna som behövs bytas". Han tog sängkläderna från madrassen och gick mot dörren för att byta.

Saphira bleknade en aning och mumlade något ohörbart innan hon såg på honom.
"Det behöver du inte, det var hans rum." mumlade hon och hatade sig själv för att hon sagt något. Hon ville inte tränga sig på, det fanns säkert en anledning att det rummet stod kvar som det var.