Privat mellan CD och EG

Adelaide

"Jo verkligen!! Jag ska kolla upp det med Gordon, det låter jätteroligt!" Hon ler och hon ser Eira skaka på huvudet i bakgrunden och peka på handleden som en klocka. "Woops, min lektion börjar snart. Det var jättekul att prata med er, vi hörs!" Säger Adelaide och försvinner iväg med Eira ut ur Stora salen.

Hedvig

Jag tränger mig ut ur den proppfulla salen, trycker upp dörren som leder ut till en korridor som också är fylld av elever. Jag stannar upp, aktar mig för två små flickor som rusar förbi, bestämmer mig för att gå till biblioteket, och fortsätter rakt fram. I mån om att ta raka vägen till böckerna och ensamheten, springer jag istället in i min bror.
"Hedvig, var har du hållit hus?" flinar Patric.
"Jag måste gå, Patric."
"Oooo dissad av din syrra", säger nån av Patrics kompisar.
"Du kan väl komma och se en match?" föreslår han när jag försöker ta mig förbi. Jag suckar.
"Om jag säger ja, släpper du förbi mig då?" Jag ser upp för att läsa hans ansikte. Han är ett huvud längre än mig.
Han bara höjer frågande på ögonbrynen.
"Kanske", säger jag. Men det dög som svar, för jag får komma förbi. Hans kompisar säger nånting bakom mig men jag lyssnar inte utan fortsätter bara fram genom folkmassan, bort från min bror.

Adelaide

Adelaide och Eira går igenom korridorerna på Hogwarts, deras andra hem. Adelaide ler lite vid tanken och tittar sig lite omkring. Det konstigaste med Hogwarts är att man alltid blir lika fascinerad av det. Det är en så otroligt vacker byggnad och ett ställe fullt med trygghet. Adelaide tänker tillbaka på första dagen hon gick igenom dessa korridorerna, hur de fascinerade henne precis lika mycket som det gör idag. Eira skrattar lite.
"Vad tänker du på?" Adelaide rycker som om hon vaknade ur en trans av frågan och skrattar med Eira.
"Äsch, inget särskilt. Bara på hur coolt detta stället är." Hon ler mot Eira som nickar.
"Verkligen. Men du, nu får du tänka på trappor, för vi har Spådomskonst nästa lektion." Säger Eira och Adelaide suckar.
"Aja, då borde vi skynda oss."

Hedvig

Ensam.
Det är det enda jag kräver just nu. Är det för mycket begärt?
Det känns mycket längre till Ravenclaws uppehållsrum än vanligt, trapporna verkar ta längre tid på sig, och allting låter mycket mer. Alla elever, tavlor och spöken.
Jag kommer ändå fram till ingången tillslut. Och såklart är det en ny fråga. Jag vill bara in.
Jag måste bara ta ett djupt andetag och tänka efter lite, och det tar inte lång tid innan jag släpps in i uppehållsrummet.
Det är faktiskt tomt. Det kanske är någon quidditchmatch som pågår eller något. Men jag hinner inte ta många steg förrän jag hör steg komma från trapporna. Jag suckar och fortsätter in mot fåtöljen i hörnet.
En hand grabbar tag om min arm och jag ryser till vid berörningen, drar impulsivt undan armen. Mina fötter bara fortsätter gå, för min hjärna har redan listat ut vems hand det var.
"Hedvig vi måste prata", säger Garretts hesa röst. Varje ord låter som en stor ansträngning för hans stämband. Han låter annorlunda än senast.
Jag slår mig ner i fåtöljen.
"Inte nu Garrett", säger jag utmattat och lägger upp min axelväska i knät.
"Snälla, nu", protesterar han lågt. Han pratar snarare till min mage än till mitt ansikte. Han kan inte ens se mig i ögonen. Jag biter mig i läppen, kollar ner. Tar bara upp några böcker ur väskan.
"Är du sjuk Garrett?" frågar jag och det låter mycket stelare än vad jag hade hoppats på.
Han harklar sig.
"Det är viktigt."
Någonting i hans röst låter väldigt allvarligt, och jag börjar bli orolig. Vad är det han vill prata om? Det som hände med Julie?
"Handlar det om Julie?" får jag fram. Han tvekar.
"Ja. Men jag måste få prata med dig."

Adelaide

"Hur långt är det kvar?" Frågar Eira mellan pustande andetag. Adelaide ler lite.
"Tre och en halv trappa, alltså 82 trappsteg." Svarar Adelaide och vänder blicken från Eira och mot trapporna igen. Bakom sig hör hon Eira sucka igen och hon skrattar lite tillsammans med tavlorna på väggen.

Hedvig

Eftersom Garrett inte vill prata bland alla går vi in till ett av badrummen.
Jag korsar armarna och vågar inte se honom i ögonen.
"Hedvig", säger han lågt och tar ett steg närmare, därpå jag tar ett steg bak rakt in i handfaten. Jag tar emot med händerna och Garrett jag ett steg tillbaka igen, inser tydligen att han gjort intrång.
"Angående Julie..."
Jag vet inte vad jag ska säga.
"Jag vet inte vad jag ska säga... Hur..."
"Säg det bara", säger jag till hans knän och min röst låter jättehes så jag harklar mig.
Jag känner hans blick i min panna, han vill se mig i ögonen när han säger det så jag gör det, jag kollar upp. Innan jag riktigt hinner reflektera över vad jag ser i hans ögon börjar han prata, fort.
"Jag tror att jag gillar henne, Hedvig. Jag tror inte att..." (han tar ett djupt andetag) "att det 'bara var något', jag tror att jag..."
"Älskar henne?" säger jag i en enda inandning.
Garrett tystnar.
"Inte älskar henne", säger han osäkert. "Hedvig, jag..."
"Jag borde faktiskt gå", mumlar jag och vänder mig bort med korslagda armar och uppdragna axlar.
Jag öppnar dörren och lämnar badrummet innan jag hör vad Garrett har att säga. Jag stoppar slarvigt ner böckerna i min väska och nästan springer mot utgången. Jag måste sätta mig någon annanstans. Inte här. Kanske i biblioteket. Men kanske någon annanstans.
Inte här.
Allt jag ber om är att vara ensam.

Adelaide

Spådomslektionen gick bra och Adelaide fixade fem poäng till Hufflepuff. Med ett leende går hon ut från lektionssalen och fortsätter tillsammans med resten av eleverna ner för trapporna igen. Hon kände på sig att detta skulle bli en bra dag. Hon ler lite och fortsätter snabbt ner för trapporna.

Hedvig

Ingenting kommer bli bättre av att låsa in sig på en toalett.
Det dunkar i huvudet.
Men jag kommer inte på något annat alternativ.
Trots det rör sig mina ben i rask takt genom korridorerna utan något riktigt mål. Korridorerna är inte lika fullproppade som vanligt, vilket borde antyda på att de flesta årskurser har lektion.
Det vänder i magen. Jag har inte kollat när lektionen börjar. Och jag lämnade min väska i uppehållsrummet. Jag vänder mig om för att se om Garrett förföljer mig, men ser honom inte.
Jag finner plötsligt mig själv utomhus, och ett slags rus kommer från ingenstans och får mig att börja springa, i riktning mot sjön. Jag springer snabbare och snabbare tills jag landar mot ett träd. Jag blir förvånad över att mina kinder är våta av tårar.

Adelaide

Hon sätter sig ensam på trapporna utanför skolan. Den fantastiska skolgården, detta är det ställer hon älskar mest i hela världen och bara tanken att hon någon gång kommer behöva lämna detta stället för all framtid ger henne obehagliga rysningar. Kanske borde hon bli lärare här? Hon låter tanken flyta omkring i huvudet en stund, tanken av att gå runt i dessa korridorerna, äntligen få komma in bakom dörren i lärarrummet. Hon ler lite. Tanken känns bra och välbekant även fast hon vet att det aldrig kommer hända. Hon suckar och vänder sig om och går in igen.

Hedvig

Vad händer?
Allt gick så fort.
Känslorna bara kom.
Bara sådär.
Jag var inte beredd.

Jag känner mig så löjlig.

Jag får panik.

Jag springer tillbaka till slottet. Om lektionen har börjat är jag död. Jag kan inte hantera det idag.
Jag blir kortvarigt lättad över att det faktiskt är lite elever i korridorerna, men i snabb rörelse upp mot Ravenclawtornet hinner jag inte se om någon bär blåa färger.
Det finns inte en chans att jag hinner.
Men jag springer.
Och när jag kommer fram till ingången till uppehållsrummet är två stycken andraårselever påväg ut.
"Har lektionen börjat än?" flåsar jag. Jag inser lite sent att eftersom vi inte går i samma årskurs kan de nog inte mitt schema.
"Jag vet inte..." svarar en av dem osäkert, förmodligen förvånad över min dumma fråga. "Vi börjar om tio minuter i alla fall."
"Tack", säger jag knappt hörbart påväg in i uppehållsrummet. Om de börjar om tio minuter kanske jag hinner ändå. Jag springer fram till anslagstavlan med schemat och ser att vi också börjar om lite mindre än tio minuter. Stressen släpper lite, men vi har trolldryckskonst, vilket innebär att jag fortfarande måste skynda mig om jag ska hinna hämta mina böcker och ta mig hela vägen ner till fängelsehålorna.