Våga erkänna!

JJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄTTTTTTTTTTTTTTTTTTTTTTTTTTTTTTTTTTTTTTTTTTTTTTTTTTTTTTTTTTTTTTTTTTTTTTTTTTTTTTTTTTTTTTTTTTEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEBBBBBBBBBBBBBBBBBBBBBBBBBBBBBBBBBBBBBBBRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Älskade slutet där, så perfekt kompisgäng (om Daphne också hade varit med hade det varit mer än perfekt) Snälla skriv mer innan jag döööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööör!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Bäst ♥

DAPHNE HOW COULD YOU THINK THAT ABOUT AUSTEN???? YOU´RE OFFICIALLY NOT HER BEST FRIEND ANYMORE. DEAL WITH IT.

Du är ju så himla bra! Tycker bara mer och mer om denna ff

önskar fortfarande att Drausten händer, men det här är fortfarande en utav de bästa fanfics som jag läst!! YOU GO!!!!!

Kapitel 28
Det är match idag. Slytherin mot Ravenclaw. Stämningen i sällskapsrummet innan frukosten var livfull och alla gick runt med breda leenden. Det är nog inget annat än chansen till en vinst som kan få en gäng med elever ifrån Slytherin att tagga till och bli lika energikälla och spralliga som små barn. Trots att det är ganska varmt i slottet så satt Draco och Blaise med sina Slytherin halsdukar runt halsen under hela frukosten. Det såg dumt ut och jag kunde se hur några ifrån Gryffindor tittade på dem med nedlåtande blickar men de brydde sig inte. Vi i Slytherin kallar det för Slytherin Pride. Matchen ska alldeles snart börja. Man kan tydligt höra ljudet från planen och om man tittar ut genom fönstret så kan man se tåget av elever som lämnar skolan och går ner mot den stora quidditchplanen. Jag är inte en utav dem. Inte än i alla fall. Mitt exemplar av Rapunzel är nästan utslitet. Jag kan varenda mening utan till. Så jag behöver något nytt att läsa. Med de flesta elever på quidditchplanen så är det tomt i biblioteket. Madame Pince sitter som vanligt bakom sin bänk och bläddrar i en bok. När jag kom in tittade hon upp, gav mig ett snett leende, och tittade ner igen. Som vanligt tittar jag på böckerna vars ryggar är täckta av dam. Men idag är det svårt att välja. Jag tar tag i en midnattsblå bok. Den är inte särskilt tjock och framsidan är beklädd av slingrande svarta krumelurer. Jag slår upp boken någonstans i mitten och möts utav vad jag som ser ut att vara en dikt.

” I don’t have much to give, but I don’t care for gold.
What use is money, when you need someone to hold?
Don’t have direction, I’m just rolling down this road.
Waiting for you to bring me in from out the cold.

You’ll never know the endless nights, the rhyming of the rain,
Or how it feels to fall behind and watch you call her name.

Pack up and leave everything,
Don’t you see what I can bring
Can’t keep this beating heart at bay
Set my midnight sorrow free,
I will give you all of me
Just leave your lover, leave her for me.
Leave your lover, leave her for me. ”

- Fint. Vem har skrivit den?
Jag snurrar runt och får se att Daphne står bakom mig. Hon har på sig sin svarta kappa och den grön-silvriga halsduken hänger under kragen. Det är tydligt att hon har på sig den som en accessoar och inte som värme mot kylan.
- Eh, jag vet inte, säger jag och vänder ryggen till igen. Har du kommit för att anklaga mig för något mer?
Utan att se hennes ansikte så vet jag att hon rodnar och lägger armarna i kors i en nervös gest.
- Jag är här för att be om ursäkt.
Hennes ord skakar, som om hon är nära gråten. Jag fortsätter att stå med ryggen mot henne.
- Jaha.
- Det var inte meningen att det skulle bli såhär. Jag var arg och sårad. Plötsligt kändes det som att du inte behövde mig som din vän längre nu när du blivit så bra vän med henne. Det är jag som har fått höra dig prata om Draco i alla år också berättar du inte för mig att ni har kysst varandra. Det gjorde mig förbannad, så jag gick. Du ska veta att jag ångrade mig så fort jag började gå.
Nu känner jag hur även jag är nära gråten. Men jag vänder mig fortfarande inte om.
- Vi är bästa vänner Austen. Vi ska inte hålla på såhär. Inte nu när vi har så kort tid kvar här på Hogwarts. Dessutom så saknar jag dig, snyftar Daphne.
Gråter hon nu? Jag vrider på huvudet. Det gör hon. Små genomskinliga tårar rinner ner för hennes kind. Utan att ens tänka efter går jag fram och ger henne en kram. För ett par sekunder är hon spänd men sen lägger hon armarna runt mig och kramar om mig hårt.
- Jag har saknat dig också, säger jag.
Nu känner jag hur även jag gråter.
- Förlåt. Jag skulle ha berättat med en gång.
- Vad säger du om att glömma och gå vidare?
Jag nickar.
- Ska vi göra sällskap till matchen? Den börjar alldeles snart, säger Daphne och torkar sina kinder.
- Absolut.
På vägen till planen krokar Daphne fast sin arm i min och hon berättar om hur hon har hängt inne på tjejtoaletten under våra lediga tider eftersom hon inte ville vara i sällskapsrummet samtidigt som mig. Skvallret bara flödar ut henne. Någon är kär i den killen och det var en tjej som hade sagt någonting om en annan tjejs kille.
- Men det värsta var på kvällen, säger hon med en lite nedstämd röst.
- Vad hände då?
Daphne tittar ut över det gråa landskapet.
- Varje kväll kom det in en tjej på toaletten. Hon stannade inte länge utan försvann snabbt innan utegångsförbudet slog in.
- Jaha? Vad gjorde hon där inne då?
Nu tittar Daphne på mig.
- Hon grät.
Jag blinkar.
- Fråga mig inte vem hon var. Jag vågade aldrig lämna mitt bås. Men en gång så såg jag lite av hennes bakhuvud. Brunt hår. Det var allt.
Det hon berättar får mig att bli ledsen. Någon som gråter varje kväll inne på toaletten kan inte må särskilt bra. Helt plötsligt känns mina bekymmer så mycket mindre. När vi har kommit fram till planen har jag fortfarande inte kunnat släppa den gråtande tjejen medan Daphne pratar på om hur missnöjda Myrtle flera gånger nästan skrämt ihjäl henne och att hon nu kan Myrtles historia utantill. Trots att det är fullt med folk på läkarna kan vi tydligt se våra vänner bland Slytherin. Killarna ser förvånade ut när vi kommer gående arm i arm.
- När hände det här? frågar Blaise.
Det syns tydligt att han undviker att titta på Daphne. Han verkar inte riktigt ha kommit över den där kyssen. Det är det nog ingen som har gjort.
- För en kort stund sedan, svarar jag.
- Aja, det är jätteroligt. Kan vi fokusera på matchen som ska börja om bara några minuter? frågar Draco.
Han står högre upp än Blaise och har placerat sina händer på Pansys axlar. Hon står framför honom men på samma nivå som oss andra. Pansy pratar inte med oss, ännu mindre tittar på oss. Som vanligt har hon näsan i vädret och tror att hon är så mycket bättre än alla andra. Ljudnivån stiger runt quidditchplanen och luften fylls utav grönt och blått. Vi applåderar och skriker. Madame Hooch blåser i gång matchen och ljudnivån höjs lite till. Poäng efter poäng flyger in i båda Ravenclaw och Slytherins ringar. Trots att vi ifrån Slytherin faktiskt är de enda som hejar på Slytherin så lyckas vi ändå vara de som hejar mest och högst. Den gyllene kvicken flyger snabbt över våra huvuden och efter den kommer Harper och ett par sekunder senare Willis.
- Kom igen Harper! skriker Draco.
Jag tittar på honom. Hans ögon lyser och jag kan se hur hela han spänner sig av förväntan.
- Draco, aj! säger Pansy och syftar på hans grepp om hennes axlar.
- Åh förlåt Pansy, säger han och släpper taget om henne utan att släppa luften med blicken.
”…fall behind and watch you call her name…leave your lover. Leave her for me”. Kvicken kommer tillbaka och har precis som alldeles nyss de två sökarna efter sig. När Willis har passerat våra huvuden får jag ögonkontakt med Draco. De gråa ögonen är uppspärrade, kinderna är rosiga av kylan och hans vitblonda hår är rufsigt. Han påminner om Daniel och Cody när de öppnar sina julklappar. ”Leave her for me”. Dikten läser upp sig själv i mitt huvud. Av alla dikter, av alla ord i hela världen, varför var det just den sidan som kom upp? Draco ler mot mig. En vissla ljuder och Zacharias Smith, kommentatorn, berättar att Harper fångat kvicken. Slytherin har vunnit. 210 mot 60. Daphne och jag kramar om varandra. Vi viftar med våra flaggor och njuter av vinsten samtidigt som vi går ner för läktaren och börjar gå mot slottet igen.
- Austen!
Ljudet av mitt namn lyckas tränga sig igenom folkmassan och jag kan se Anthony komma mot mig. Han ler brett och det blå-gråa halsduken matchar hans blonda hår perfekt.
- Hej!
Vi kramas och kysser varandra.
- Grattis till vinsten, säger han med sina läppar bara millimeter från mina.
- Tack, säger jag och kysser varandra igen.
Min underbara pojkvän. Någon knackar mig på axeln och avbryter kyssen. Jag tittar bakåt och ger Daphne en frågande blick.
- Jag ser henne!
- Vem?
- Flickan på toaletten! Jag känner igen hennes bakhuvud. Hon har samma frisyr som då.
Jag släpper taget om Anthony och tittar mig omkring. Daphne pekar åt ett håll och jag följer hennes finger. Där ser jag en tjej. Hon har på sig en mörk vinterjacka och den mörka håret hänger i en inbakad fläta på ryggen. Under ett par snabba sekunder tittar tjejen åt sidan men sedan rakt fram igen. Jag drar efter andan.
- Är du säker på att det var hon?
Daphne nickar.
- Jag känner igen flätan. Hurså? Såg du vem det var?
Jag nickar.
- Vem var det?
- Hermione. Det var Hermione.
_______________________________________
Hoppas ni gillar! Kommentera gärna långa kommentarer

Stackars Hermione... trots att jag vanligtvis shippar Romione så får du mig att tro på och tycka om Harmione!

Och Draco... jag är kär (precis som Austen) ♥

Asså hur kan du avsluta såhär? Och fuck Anthony han kan slänga sig i väggen. #Drausten

Hermione... Shippar Anthony/Austen

ååååh nej inte Hermione!! Stackars henne!