World War II

De kom in och genast blev de mer eller mindre knuffade ner i fåtöljerna framför brasan. De fick varma filtar, varmt fotbad och fick ta av sig de våta kläderna. Ingen anklagade Anne men hon kände sig hemsk, hon betedde sig som en snorunge och hon var en vuxen kvinna.
"Förlåt." mumlade hon och såg ner i sitt knä där hon höll ett krampaktigt tag om hästen.

Isabell sa inget mer utan bara lät sig knuffa ner i fåtöljen och drog om sig filten. Hon frös inte så mycket men kände sorg för Anne, att hon kände som hon gjorde. Hon hade svårt med det också, men hon hade fått ut en del i själva fängelset med också.

Anne sa inget på en lång stund försen hon lugnat sig och blivit varm. Hon satt med en mugg varm choklad och de hade funnit äpplen som de grillade över elden.
"Tack, tack för allt, ni är så vänliga, för vänliga." får hon slutligen ur sig till dem alla, särskilt Isabell och hennes far.

Isabell sa inget än utan bara grillade sitt äpple och tog en tugga av det då det svalnat och hennes far nickade bara. "Det är inget". De äldre drog sig sen tillbaka till köket så de blev ensamma där.

Det är inget? Det är inget? Hur kunde de ens säga så? De hade gett henne livet åter, kärlek och värme. För dem var hon en okänd människa, en fågel på vift och de sa inget?
Då hon och Isabell blev ensamma satt de tysta en lång stund.
"Jag har aldrig grillat äpplen förr." mumlar Anne lågt.

Isabell åt sakta äpplet och kurrade ihop sig i fåtöljen. Hon älskade att grilla äpplen. "Inte? Jag och mor brukade jämt göra det" mumlade hon. Varje gång hon tänkte på sin mor smärtade det och hon ville gråta, även om hon inte gjorde det.

"Låt oss säga att min familjerelation inte var en dans på rosor." sa Anne ansträngt med ett snett leende.
"Min far var en mycket bestämd man, han bestämde mitt giftermål och så." sa hon och suckade.
"Men man saknar ju dem ändå, det är ens familj." sa hon och stirrade in i brasan.

Isabell såg på henne och log svagt och åt upp äpplet innan hon klappade henne på axeln. "Jag förstår...Jag saknar min mor också" mumlade hon och tårar dök upp i ögonen men hon blinkade bort dem. Hon hade sett henne skjutas tillsammans med andra kvinnor.

Anne la tyst armen om henne som tröst och åt sakta upp sitt äpple. Hon kunde inte göra mycket mer, det var Isabells sorg inte hennes, men hon fanns där för henne.

Isabell lutade sig mot henne och slöt ögonen så tårarna försvann. "God jul" mumlade hon. Det hade inte varit någon vanlig jul, men det var bättre än inget.