Reversed roles(Dragon Fantasy)

Jack ville helst se ner i marken men såg in i hennes ögon. "Jag är rädd, men jag är rädd för alla miss" erkände han. Alla som var högre stående än honom. Han nickade sedan sakta. "Men vem vill ha mig?" mumlade han och suckade. "Och ska du verkligen åka miss? Sälja det hrä?" undrade han.

"Rädd för alla? Barn? Gamla tanter?" frågade hon förvånat och undrade om han var vrickad eller något.
"Lär du känna någon så blir det bra. Du är snäll och du ser inte dålig ut. Anna och Silje är inte gifta och är i din ålder." sa hon och talade om pigorna. Sedan såg hon på honom.
"Sälja? Åka?" sa hon en aningen förvånad.
"Jag har skrivit ett testamente, att den som tar över detta måste behålla alla tjänarna." sa hon, hon hade inte tänkt att åka, eller åka på den långa resan i ett annat liv.

Jack skakade snabbt på huvudet. "Nej men de högre stående än mig, de kan sparka ut mig på gatan, kasta mig i fängelse, göra mitt liv hemskt" mumlade han och han var allmänt blyg med också. Han såg sedan förvånad ut av det hon sa om honom. Men allt var värt ett försök.
"Men varför? Vart ska du ta vägen miss? Det är väl inte värt att försvinna när du väl fått allt?" undrade han.

"Jag förstår, men det kommer jag aldrig. Om du inte begår våld mot någon eller förstör med vilje." sa hon allvarligt och studerade honom osäker på varför hon sa det till honom.
"Jag vill inte ha något av detta, det är för mycket minnen." sa hon lågt och hennes ögon blev än mer sorgsnare.
"Får alla ni pengar och behålla jobbet som nu är det allt jag begär. Sedan far jag, sedan far jag till livet efter detta." sa hon enkelt och log svagt.

Jack nickade sakta, då var det ingen risk då, han hade aldrig varit våldsam eller förstört något med vilja, bara varit klumpig. "Men du kan sälja och flytta någon annanstans?". Han log mjukt sen. "Men som jag sagt, ni har saker kvar att göra, ni kan finna lycka än".

"För alla vill ha en kvinna som blir som demonisk ibland?" sa hon och skrockade med höjt ögonbryn. Nej, ingen ville det och det visste hon. Flytta orkade hon inte, hon hade levt på flykt och hon hade inte varit lyckligare för det.
Hon gick till fönstret och pekade ut.
"Där brände de henne, hon kom aldrig i jord, häxor får inte det. Men jag kommer inte heller dit, så då kanske vi träffas. En som tar sitt liv får heller inte begravas." sa hon och log smått då hon mindes Marie.

Jack tystnade ett tag. "Men ni kanske 'slutar' med det miss? När ni funnit lycka kanske ni kan släppa det förflutna?" undrade han och kom fram till henne och såg där hon pekade. "Jag är ledsen för det miss, men att dö löser nog inget" påpekade han försiktigt.

"Kanske, men det måste ändå vara någon som står ut med det och kan motverka det." sa hon tvivlande och log sorgset mot honom.
"Det kanske inte löser något, men man slipper allt." sa hon och rykte på axlarna.
"Men du är fin Jack, finn dig en fin fru. Jag lovar att stå för bröllopet." sa hon enkelt.

Jack tvekade en stund. "Jag kan hjälpa dig miss, jag vet inte om jag kan lyckas dock men jag kan försöka" erbjöd han sig sen och log lätt tillbaka. "Men ibland är det bättre att ta itu med saker än att bara ta den snabba vägen" sa han visst och klappade henne på axeln.

Sabina stirrade på honom i häpnad och oförståelse.
"Du erbjuder dig att hjälpa när du vet hur jag är? Du har varit utsatt för det." sa hon och skakade vantroget på huvudet. Hon förstod sig inte på honom alls.