PRS Under Harrys 5:e år

"Nej, j-jag tror inte heller det..." säger jag och harklar mig.
"Det b-blir nog bäst så. Vi har ju redan h-haft två 'gräl' e-eller vad man ska säga" han slår ner blicken mot sina skor och kör ner händerna i byxfickorna. "Det var t-trevligt att träffa dig i alla fall, J-julia Ross" och med dessa ord steg han ut ur STora Salen på just det märkvärdiga mystiska vis som han ibland kan göra.

Jag skyndade gråtandes ner till sjön.
- Varför var jag tvungen att säga något, grät jag högt för mig själv.
Jag skyndade till min sovsal och skrev ett brev till Charles om hur mycket jag älskar honom och att jag vill vara ihop med honom.
Sen skrev jag att jag väntade utan för sällskapsrummet på honom.
Jag skickade iväg min uggla och skyndade till Ravenclaws sällskapsrum.

Charles, som alltid haft lite svårt för att somna, har nu ännu värre problem med det. Då en uggla kommer och knackar på fönstret till sovsalen kollar han sig omkring för att se om någon av de andra reagerar på det, men då han ser att alla andra sover reser han sig upp och släpper in ugglan. På kuvertet står det hans namn. Charles sväljer hårt och tvekar med att öppna det. En del av honom vill göra det, men en annan vill lämna allt bakom sig. Charles bestämmer sig tillslut för att i alla fall öppna och se vad det är hon vill säga. Han lägger brevet dock ouppbrutet på sin säng utan att ha läst det, och lämnar sällskapsrummet då han är på väg mot badrummet. Dock stannar han upp då han står öga mot öga med Julia precis då han svänger upp dörren.
"Vad gör d-du här?" väser han viskande och chockerat, då han inte vill att någon ska höra honom mer än Julia.

Jag kastar mig gråtandes om halsen på honom.
- Charles jag älskar dig och jag vill vara ihop med dig, grät jag.
Jag grät högt och kysste honom länge.
- Du är det bästa som har hänt mig sen mamma gifte om sig, grät jag.
Jag kollade gråtandes på honom.
- Snälla förlåt mig för allt, grät jag.

"Du ha-har bara ställt till allt. Förlåt men, j-jag tror att det är bäst o-om vi i a-alla fall tar det lugnt ett tag" säger Charles tyst och biter sig i läppen. Han står inte ut med att se någon gråta så därför kniper han ihop ögonen och tänker över vad hon nyss sagt.
"Men j-jag förlåter dig. Vi f-får se vart det bär." Med dessa orden kramar han om henne hårt och ger henne ett snett leende, osäker på om det han nyss gjort var smart.

Jag grät högre och rusade därifrån.
Jag sprang hela vägen ner till sjön och hoppade i hopp om att dränka mig själv.
Jag slog huvudet mot en sten med mening och svimmade av.
Sjönk längre och längre ner mot botten.
Det sista jag tänkte på var Charles innan jag såg det vita ljuset framför mig.

Charles stirrar först oförstående mot henne då hon sprand iväg, men sedan växer en oro inom honom och han förstår att det inte skulle sluta något bra om han inte skulle följa efter henne. Med snabba steg springer han i trapporna efter Julia samtidigt som han skriker hennes namn. Han bryr sig inte om att han skulle kunna väcka hela slottet.
Då han aldrig har varit särskilt snabb blir avståndet mellan dem längre och längre, och då han precis ska skrika hennes namn igen ser han hennes silhuett dyka ner i vattnet. Charles svär till och trär av sig sin skolklädnad så att han bara är i skjorta och byxor samtidigt som han försöker att öka farten. Han vet att det är hans fel att hon försöker ta självmord, men ändå känner han på något sätt en tveksamhet över att rädda henne. Hela dagen har hon fiskat efter uppmärksamhet kändes det som. Tecken på att han älskar henne.
Charles dyker ner efter henne och letar förtvivlat med armarna efter hennes kropp. Då det både är mörkt ute och grumligt i vattnet ser han inte särskilt bra. Det enda han är tacksam över är att hon inte hoppade längre ut, då han vet att Jättebläckfisken finns längre ut. Hans händer stöter tillsist på något livlöst som vilar i vattnet och utan att tveka känner han att det är hennes kropp, och han tar ett hårt grepp om henne och drar med henne upp till ytan. Han kan känna att det bränner innanför ögonlocken, och han vet inte om det är för att han vill gråta eller på grund av det grumliga vattnet. Hursomhelst släpar han sedan in hennes kropp till stranden och står där helt maktlös.
"Vad sjuttsingen s-ska jag göra?!" säger han oroligt och går runt hennes kropp. Chocken har gjort så att han beter sig ungefär som en galning. Han sätter sig sedan på knä bredvid henne, kontrollerar ifall att hon andas, och då hon inte gör det är det första han kommer att tänka på mun-mot-munmetoden, som han utför på henne.

Jag ser bara ett vit ljus som jag sträcker mig efter.
Jag hostar till och öppnar ögona och kollar på honom.
- Varför räddade du mig för? Frågade jag svagt.

"D-du ska inte prata. J-jag måste få dig t-till sjukhusfly-flygeln" säger Charles snabbt och lyfter sedan upp henne i sina armar och försöker snabbt att tänka igenom vart snabbaste vägen dit är óch försöker så snabbt som möjligt att ta sig dit. Det går dock inte så snabbt då han tog ut de flesta krafterna med att springa efter henne och sedan hålla andan under vattnet.

Jag började tok hosta och höll mig över lungorna.
- Charles jag älskar dig, sa jag och svimmade.