ORP: The dark war

(Jag hoppar ur för jag hinner inte med)

(Mefour - )

Grace

Jag bara stod där när Marie gick iväg. Jag visste inte Bert jag skulle ta vägen. Så jag bara.. Stod. När jag äntligen fick fart på mina ben såg jag två flickor som stötte ihop med en pojke en bit ifrån mig. Den ena flickan kände jag igen... Det var Teldors prinsessa, Amicia! Den andra hade jag ett vagt minne av. Det var hon som lugnat mig när jag gråtit, sagt att hon inte var som dem. Att hon var som jag. Jag tog ett par försiktiga steg mot pojken och flickorna. Jag ville inte störa eller så, men jag kunde ju inte bara stå utanför slottet och stirra. Den blå klänningen som jag lånat av Marie räckte en bit över knäna och hade en aning puffig kjol. Klackarna klapprade lite när jag nervöst smög fram mot de tre. Jag hoppades att jag inte såg ut som något rikemansbarn nu och de skulle hata mig.

Amicia
Jag upptäckte en tjej med en lång blå klänning.
"Har du sett ett lamm?" Log jag vagt och tog ett steg mot henne. Jag kände igen henne litegranna.

Grace

Ett lamm? Varför letade prinsessan efter ett lamm?
"Jag... Nej... Varför...?"
Jag stammade, och jag hatade det. Jag var inte van att prata med folk, så nervositeten fick min röst att staka sig när jag talade. Särskilt med kungliga.

Amicia
Jag log vänligt mot henne.
"Jo, Isoud här har tappat bort sitt"
Hon verkade nervös och jag antog att hon visste att jag var prinsessa.
"Tack ändå"

Isoud ~
Jag vände pojken ryggen och såg mig stressat om för att kolla vem Amicia pratade med. Min blick stannade vid flickan som hade gråtit. "Hej.." Sade jag tankspritt. "Kom, du kan hjälpa till att leta." Jag gick ut från slottet, ut på en lite större väg där det antagligen brukade springa hästar. Plötsligt stannade jag upp och ett skrik växte i min hals. På vägen låg lammet, men det var knappt igenkännligt. Dess lilla huvud var buckligt och det var blodigt. Benen stack ut i konstiga vinklar. Jag sjönk utan ett ord ner på knä bredvid det.

Amicia
Jag hörde ett skrik genomskära luften därifrån Isoud gått. Med en sista blick mot den andra flickan sprang jag efter Isoud.
Hon satt nedsjunken,och när jag kom närmre slog jag händerna för munnen.
Det kändes som om antingen skullr jag börja gråta eller så skulle jag spy.
Jag visste att det var lammet.

Isoud ~
"Vad fan har de gjort?" Säger jag lågt och lyfter på huvudet. Jag har inte sett det förut, men ett gäng pojkar i vår ålder är på väg bort längs gatan. De har yxor och släggor i händerna. "Vänta här. Jag ska döda dem." Säger jag tonlöst till Amicia. Sedan reser jag mig upp och springer efter gruppen. Jag får tag i en pojke med kniv och håller fast hans armar i ett järngrepp. Bänder kniven ur hans grepp. "Det var ni." Konstaterar jag och hans blick säger att jag talar sanning. Jag vrålar till av ilska och sticker kniven rakt i hans hjärta. Bara sådär gör jag det. Det är så lätt, och när han ligger på marken så fattar jag vad jag har gjort. HELVETE! Jag släpper kniven och springer. Bort, bort, bort.

Amicia
"Isoud!" Skriker jag efter henne men det är för sent. Hon verkar inte höra mig. Mitt hjärta slår hårt och jag rusar panikslaget efter henne.
Hon försvinner bort och jag har svårt att springa i min klänning. Så fort jag försöker komma ikapp snubblar jag och måste börja om.