The rich man's daughter(PRS)

Mona mindes inte så mycket, hon hade kommit hem, blivit omhändetagen och hon hade sovit mycket. Nu satt hon vid Hildes sida med håret flätat och hon hade på sig en ljusblåa klänning.
"HIlde!" skrattade hon och kastade sig om halsen på henne.

"Mona" sa Hilde leende och smått chockat och kramade om flickan.
"Var är jag? Vad hände?" Hilde förstod faktiskt inte var hon var och hade det inte varit för Mona hade hon trott att hon var död och i himmelen. Allt var så ljust och vackert.

"Jag övertalade far att hjälpa er, han har tagit hand om er" sa Mona och log. Edward hade varit uppe på fötter i någon dag nu.
Hon släppte henne tillslut. "Far kom och räddade mig".

"Åh, tack kära du, jag trodde jag var död, eller skulle dö." sa Hilde och log halvt och nickade.
"Din far? Är han ond på oss?" sa Hilde, hon var rädd för maktens vrede och ångrade det hon gjort. Men hon kunde inte göra annat, ingen ville ha henne anställd och så var det för Edward med.

Mona såg fundersam ut. "Jag vet inte, jag tror han vill prata mer er i alla fall". HOn log sen. "Far kommer vara hemma i flera veckor nu!".

Hilde bleknade vid hennes ord, han kunde lätt få dem hängda. Hilde visste inte Edwards brottregister men hennes var gediget och stort.
"Jag är glad för din skull." log hon svagt då hon visste vad flickan saknat sin far.

Mona log och nickade bara då en tjänare kom in med en bricka med mat och neg lätt innan hon försvann. "Här". Mona tog en skål med soppa och gav till henne.

Hilde satte sig bättre ut och såg betänksamt på soppan.
"Tack." mumlade hon och log svagt. Försiktigt åt hon av soppan, den var god och mustig, aldrig förr hade hon smakat något så himmelskt gott. Hon var ordentlig hungrig efter att inte ätit på flera dagar. Men hon stelnade till då en knackning hördes och en röst sa att Monas far kom in.

Mona såg på henne då hon åt och log bara, hon var glad att de mådde bra nu, att alla mådde bra. Då hennes far kom in gav hon honom en kram.

Hilde såg nervöst på honom och neg sittandes vilket inte gick, men det hela framgick vad hon menade. Sanningen att säga kunde hon inte niga på vanligt vis heller. Sedan knäppte hon nervöst händerna och såg ner på dem, väntade på sin dom.