PRS(fashion7)

Nash var tyst ett tag - och fick ändå inte tid att svara då ett par tjänare samt Valeria kom rusandes. Nash förklarade lågt i Valerias öra hur allt stod till, och hon tog över därifrån.
Nash själv gick till sitt sovrum för att vila upp sig lite; något han ofta tycktes behöva nuförtiden.

Mina såg på honom och tystnade. Hon suckade lågt och tjänaren bar iväg henne till hennes egna rum och la henne i sängen innan han gick.
Hon bäddade ner sig själv och slöt ögonen, hon hade inte ätit på någon dag men var inte hungrig, bara otroligt trött. Minuter senare sov hon tungt, men oroligt. Hon drömde om Nash. Då lorden upptäckt henne och hållit henne som fånge hade hon tänkt mycket på honom, han betydde mer än hon ville erkänna.
Hon sov hela natten, tillslut utan drömmar. Hon sov också en bit in på dagen innan hon tillslut vaknade och sakta tog sig upp. Hon ville gå till Nash, prata med honom.

Nash sov länge, innan han med stor möda började hasa sig upp till sitt kontor för att arbeta ännu mer.
Han satte sig vid skrivbordet och började läsa igenom alla pappren, men kom inte långt innan Mina kom och rörde runt i hans huvud igen. Hurr Nash än försökte var hon någon han inte kunde sluta tänka på, hon var som Valeria fast ändå helt olika. Nash suckade, lade ifrån sig sin fjäder och blundade. Hela scenen spelades upp i hans huvud - hur han kommit ut på slottsgården och visat vad han kände för Mina för alla. Han var mer sårbar än någonsin nu, inte bara för hans hälsa. Den där känslan han fått när han onsett vad det var som skedde i honom varenda gång Mina kom på tal, han hade aldrig förstått den till nu, och det gjorde honom osäker. Än var han förvånad över känslan - som fortfarande smög omkring i hans mörkare hörn. Nash knöt händerna och rests sig upp. Han öppnade upp ett fönster - det hade utan att han märkt det blivit ypperligt varmt. Snart var även allt guld och alla kostymer och jackor och annat av, allt Nash bar var de enklare byxorna och en halvt uppknäppt bomullsskjorta. Bomull sades andas bättre. Vad det nu betydde... Nash hade aldrig ens förstått vad det innebar när bomull andades. Nåja.
Nash skickade Mina (alltså sekreterartanten, inte din Mina) efter ett glas vin och började vanka av och an i rummet, med långsamma och skakiga ben.

Mina började ta sig upp ur sängen och in till badrummet. Hon var i behov att tvätta och fixa upp sig själv. Hon satte på vattnet och började tvätta sig. Hon försökte rengöra skrapsåren och allt innan hon övergick till sitt trasliga hår. Hon redde ut och tvättade det med innan hon satte upp hennes hår och drog på sig en ren klänning.
Hon såg sig i spegeln och drog ett djupt andetag. Hon var tvungen att prata med Nash. Om det som hänt och allt.

Hon tog sig ut i korridoren och mot Nashs rum. En bit utanför stöte hon på Mina med vinet. "Jag kan ta det till honom" sa hon mjukt och tog det och fortsatte gå. Framme hos Nash knackade hon på innan hon tog sig in.
"Nash...". Hon ställde vinet på hans bord och stängde dörren bakom sig. Då hon såg honom kunde hon inte hindra sig.
"Jag har tänkt mycket på dig, du räddade mig från att dö många gånger och har gett mig ett nytt hem" Hon skulle lika gärna kunna vara död nu. "Och jag har insett nu...Hur mycket du betyder för mig Nashdell". Hon hade aldrig använt hela hans namn förut. Hon tog sig närmare honom. "Och innsn något mer måste jag prova, även om du inte gillar mig". Hon tog de sista stegen och lät läpparna nudda vid hans, hon kysste honom och hoppades han inte skulle hata henne för det

Nash såg upp på Mina då hon kom in i rummet och stannade upp i sitt eviga tänkande. Han hade kört händerna i fickorna och stödd mot skrivbordet kände han hur han blev allt pirrigare i handlederna och fingrarna medan Mina talade. Tillslut förstod han inte ett ord av vad hon sa, för det enda han tänkte på var hur farligt nära hon stod.
Och så plötsligt så var hon bara där precis intill, kysste honom. Nash stod som paralyserad. Vad skulle han göra? Vad borde han göra? Vad ville han göra? Vad betydde nu detta? Varför gjorde Mina så? Han behövde verkligen dricka det där vinet. Men det stod på ett bord flera meter bort och det vore oförskämt att bara slita sig ifrån Mina, så Nash stod helt still och bara väntade.

Mina tog ett steg undan tillslut och såg på honom Hon tog vinet igen och räckte honom det. "Förlåt mig..." mumlade hon på sitt egna språk och vände honom ryggen. "Jag borde inte ha gjort så...Det är uppenbart att du inte gillar mig". Hon kände tårarna bränna men blinkade bort dem. "Men jag gillar dig väldigt mycket, jag tror jag älskar dig".

Nash tog en stor klunk av vinet och satte sedan ner glaset med en hög smäl på bordet. Han masserade sina tinningar med den fria handen oh frågade efter en stund med svag röst, "Vad var det som just hände?"

Mina väntadr spänt på vad han skulle säga, ifall han skulle bli arg på henne eller känna som henne. Men inget av det kom. Hon vände sig om mot honom igen. "Jag förklarade just min kärlek för dig". Hon suckade djupt och lutade huvudet mot sin hand.

Nash tog in svaret och bearbetade det lika långsamt som han svalde vinet. Så såg han upp på Mina med en suck. Till och med när han funderat på vad Mina sagt visste han inte vad han skulle göra. "Jag vet inte riktigt vad jag ska säga..." muttrade han och lyfte vinglaset mot munnen igen. Men precis innan han drack såg han kort på Mina och hur väl gömt det än var, kunde man ändå se det där ljusa lilla skimret av kärlek i hans blick.
Nash tömde sitt glas i ett svep och hällde upp än mer i glaset innan han sjönk ner i en av de fina läderfåtöljerna. De var i rött, och hade beställts på direkten då man fick veta om hur mycket Nash tyckte om läder, ändå var Nash fortfarande oklar om varför de köpt så många.

Mina bara såg på honom och väntade. Hon ville helst gå, gå och glömma allt det här och bara låta allt övergå till det normala. Men det verkafe omöjligt.
För hon såg hans blick den där korta sekunden, och hennes hjärta började dunka hårt och häftigt. Hon log svagt. "Du behöver inte säga mer än om du gillar mig med, eller om jag ska gå". Hon kom fram några steg och la handen på hans axel och log större. Hon kände hopp av blicken hon fått.