Tredje Världskriget

Nike ser stumt på allt.
"Är det pengar i korten?" böjer hon sig fram och viskar frågande till Akhiti. Hon drar handen genom håret i en nervös gest. Det hela är så otroligt för hennes ögon, men hon vill inte verka så bortkommen. Hon ser på de andra människorna och ser på Akhiti.
"Har alla blivit bedömda?" frågar hon och granskar människorna. Hade de alla genomgått som hennes mardrömmar? Fast många borde väl vara födda här i staden?

Akhiti höjer ögonbrynen och gör en gest med händerna.
"Nej nej nej! Dem bor här i staden!" Förklarar hon snabbt. Sedan håller hon upp sitt kort.
"Och dem här ser vad man köpt och läggs sedan ner på en räkning till huset!" Hon lägger kortet i en ruta, kortet kommer tillbaka, och hon tar varorna.

"Åh." sa Nike till svar. Hon tyckte väl att människorna såg så fina ut på något vis.
"Så de som döms är de som fångas in och de sätts i fack för att tjäna dem?" sa hon och gjorde en vag gest mot människorna. Att försöka förstå allt var henne övermäktigt men det hade skingrat hennes tankar för ett tag.
Hon nickar åt kortet.
"Okej, det låter vettigt." svarar hon och tar en del så inte Akhiti behövde bära allt.

Akhiti varken säger eller gör något. Hon börjar dock prata när de satts sig i svävaren.
"Okej, nu har vi gejerna, men vi kan inte se på filmen nu, det är ju liksom så tidigt!" Hon gör en min.
"Men vi kan förbreda för ikväll. Det fins ett filmrum som vi kan använda, fylla stället med madresser och kuddar, sno lite läsk och popcorn från köket!" Hon babblar på resten av färden.

Nike nickar frånvarande och försöker verkligen lyssna att engagera sig för hon borde tycka det är kul. Hon tyckte det säkert bara att hennes tankar far åt annat håll. Därför var detta bra, bra för att skingra dem. Dessutom verkar Akhiti ovanligt glad och lätt till sinnes.
"Säg bara vad jag ska göra så gör jag det." svarar hon och hoppar ur svävaren då den stannat.

"Okej!" Säger hon glatt.
"Nu ska vi bära in alla grejer till film salen!" Säger hon och leder vägen till sagd plats. Hennes ögon gnistrar av lycka. Hon vet varför men hon tänker inte berätta varför hon är så glad förns någon frågar...

Nike kommer efter henne och ser sig om i den stora salen. Så det var här man skulle se film alltså?
"Vad är det med dig?" frågar hon sedan Akhiti. Hon mena inget illa med det även om meningen tycktes så. Men hon var inte på humör eller hade ork för att formulera meningar bra.

Akhiti stannar i sina spår. Hon lägger ner påsen i rummet bestående av en stor skärm och en massa soffor. Hon vänder sig långsamt om och ser på Nike.
Akhiti ler vänligt.
"Det är min födelsedag..." Mumlar hon.

Nike stirrar på henne och efter ett tag verkade hon fatta vad Akhiti sa.
"Åh.....Grattis." säger hon med ett försök till ett leende.
"Hur gammal blir du?" säger hon frågande och vet inte exakt vad hon ska göra. Själv visste hon inte när hon fyllde, någon gång på våren var det, hon var 16 nu.

Akhiti ler lite slugt.
"16, jag får officielt behandlas värre nu!" Säger hon lite lurigt. Hennes hand åker automatiskt upp till hennes hår och hon pillar lite på den rosa slingan.
"Hur gammal är du då?"