Prs(Dragon Fantasy)

Uriah nickade kort igen och såg bort från henne. "Jag är glad att du finns..." suckade han trött. Han kände sig alltid så ensam, sedan Mina hade han känt att han hade någon. När Mina varklar reste sig Uriah upp. "Jag är sen..." mumlade han oroligt och såg ner mot stranden. Så sent som förra veckan hade Arnold bett honom träffas vid stranden den här dagen, strax efter lunch. Han, hans flickvän och flickvännens kompis skulle ha pciknick. "Jag måste gå. Tack Mina!" mumlade han snabbt och gav henne en spontan kram. Sedan rusade han ner för klippan.

Mina hade stelnat till men slappnade av i nästa sekund, förvånad var det hon var, förvånad men glad av kramen, den gjorde henne varm. En sådan ömhetsbetygelse hade hon aldrig fått sanningen att säga var det hennes första kram, aldrig hade hon fått någon.

Uriah kom fram till Arnold och Co. Han hälsade dem med ett stort leende och satte sig på filten. De pratade och smååt och av någon skum anledning lade Arnolds flickväns kompis sitt huvud i Uriahs knä. Han kände henne inte alls, visste bara att hon hette Sandra och var Afrodites avkomma. Det märktes på hennes sätt att fnissa och para ihop folk som gick förbi dem, och framför allt, röra Uriah vilket han inte direkt var bekväm med. Han var inte van vid så mycket uppmärksamhet och han tyckte inte om känslan av att en helt främmande pillade med hans hår. Han kände sig faktiskt väldigt illa till mods. Såklart sa han inget, han måste ju visa tacksamhet mor Arnold och vara trevlig; så han log hela tiden och lät Sandra hålla på.

Mina stannade ett tag men tog sig sedan ner för kullen och gick förbi på stranden. Det var då hon såg dem det var inte hennes mening då hon inte ens visste att han var där. Men att se Sandras i hans famn, eller ja knä slet upp något i hjärtat som hon inte visste att hon käntt för honom. Det kändes som han övergav henne, hon hade tagit honom till sig och han svikit. Sandra ser henne och med glödande blick men sårat hjärta går hon därifrån. Aldrig, nej aldrig skulle hon öppna sig för någon igen, tack och lov hade hon inte berättat allt.

Senare mot kvällen sökte Uriah upp Mina. Han hade lyckats skaka av sig Sandra tillslut, men det hade varit svårt hon hade kladdat och hängt hela tiden. Men nu var hon borta och Uriah kunde äntligen gå till Mina istället.

Mina satt på sin vanliga plats och såg ut över havet, ensam långt från de andra där ingen såg henne. Från ochj till hade hon tänkt att följa Uriahs exempel, hon hade hans kniv slött i handen och han hade återuppväkt den känslan inom henne. Men hon visste att det skulle bara vara ett tag. Men att få ur sig något då hon bara kände sorg och gråta det var något hon bara gjort då hon var mycket liten.

Uriah hittade henne efter att ha letat mycket länge. "Mina!" sa han lättat då han såg henne. Han sprang fram och satte sig vid henne. "Hej!" log han. Han lutade sig bakåt, mor armbågarna, och såg på Mina. Något verkade fel märkte han nu och han frågade vad det var.

"Hej" sa Mina stelt, så som hon varit första gången de träffats. Som hon var mot andra, stel och frånstötande.
"Hade du trevligt?" fortsätter hon med samma röst utan att se på honom men med ett hårdare tag om kniven, dock inte medvetet.

Uriah förstod då hon frågade hur det vart. Han blev glad samtidigt som han blev ledsen. För - då hade hon ju vart lite svartsjuk eller? Hans hjärta bestämde sig plötsligt för att hoppa över ett par slag. Men - nu var hon så stel; skulle hon stänga honom ute? Han bestämde sig för att vara ärlig. "Det var förfärligt." muttrade han.

"Var det?" sa Mina klentroget och såg på honom för första gången.
"För det verkade inte som det när jag gick förbi er." mumlade hon och släppte honom åter med blicken och såg ut över havet. Som hon sag till honom, det var det enda som innebar frihet för henne.