De 10 sista

Lucia:

Jag går långsamt bort från de andra, väntar mig att de ska följa efter. Jag kommer in i en liten by, med några nästan helt oskadda hus. Det finns också några hus som står upp men är helt förstörda. Och minst hundra hus, som inte finns längre. Jag ser en liten hand sticka upp ur en hög med plankor. Jag rör lätt vid handen. Kall. Blek, stel. Död. Personen kan inte ha varit mer än fem år gammal. Jag blir arg. Kriget dödade så många oskyldiga!

Jag är helt ensam, om man inte räknar med djuret. Jag kliar det bakom örat och det låter som djuret spinner.

Cat;

Jag blir så överraskad av rösten bakom mig så jag tappar kniven så den faller till marken med ett brak.
Jag granskar dem båda killarna. Den förste jag hade. Sett såg ut som 15 och hade svart hår, gråblåa ögon, mörk hy och han var ganska kort. Den andra killen hade ljus hy, brunt rufsigt hår med lugg, ljus bruna ögon och fräknar. Tillslut säger jag:
"Jag är glad att jag inte är ensam längre... Vi kanske borde hålla ihop? Mitt namn är Catherine men kalla mig Cat", säger jag och gör en ful grimas när jag sträcker mig efter kniven och mina revben värker.

Julian:

Julian kan inte låta bli att känna sig lättad då flickan tappar sin kniv. Han har aldrig gillat vapen, och efter alla de många skadade patienter han behövt ta hand om sedan kriget startade, har han inte direkt ändrat uppfattning.
“Jag heter Julian”, säger Julian efter att flickan, Cat, presenterat sig. “Är du skadad?”, kan han sedan inte låta bli att tillägga, då flickan grimaserar illa när hon sträcker sig efter sin kniv.

Osric hör hur personen bakom flickan i dörröppningen presenterade sig som 'Julian'.
"Jag heter Osric" sa Osric. Han gick fram till dörröppningen där flickan stod så att han kunde se vem den andra personen var. Den andra personen som hette Julian hade svart hår, mörk hy och var ganska kort.
"Är du skadad?" frågade Julian plötsligt då flickan gör en grimas när hon böjer sig ner efter sin kniv. Och då började det plötsligt värka förfärligt i Osrics huvud.

Cat:

Jag ger ifrån mig en liten suck och svarar:
"Ja, vem är inte efter ett sånt här krig? Jag har inte sett en levande själ sen jag vaknat. Jag har ont om medicin och mat, det är därför jag kom hit... Det är väl ungefär samma story med er, antar jag?", svarar jag och virar upp bandaget för att visa dem brännskadan och tar upp tröjan lite så man kan se blåmärket lika stort som en utsträckt hand.

Lucia :

Jag börjar springa. Är jag framme vid ett av husen. Jag måste äta något. .. jag öppnar dörren

"Nej, du är inte elak du!" säger jag till det spinnande djuret.

Lucia:

Sedan suckar jag. De andra hade inte följt efter...

(Jag måste tyvärr hoppa ur )