Cirkeln rollspel

"Det går inte att jobba med trähäxan, hon bara snäser och vägrar berätta vad hon heter", tänker Oskar tillbaka till Celeste. "Jag försökte se in i hennes huvud och fick en bild av Alex så jag skickade höken för att titta till honom" fortsätter han...

Okej, tänker Celeste tillbaka. Såg du något? Har det hänt honom något? lägger hon till. Hon gömmer sig för läraren när han kommer förbi så att hon inte ska bli tillbakaskickad till sin egen grupp.

Ze räckte upp handen. Proffesorn nickade åt henne. "Professorn, jag är så hemskt kissnödig - får jag gå på toa?" frågade hon och log sött mot honom. Hon hade en lång, mörkbrun fläta runt det lilla huvudet och stora rosa ögon. Professorn log mjukt och nickade. "Absolut Sofia!" sade han.
Den riktiga Sofia for upp ur stolen, "Hallå, JAG är Sofia!"
Ze bleknade. Fan. Hon for upp och ut ur klassrummet, det sista hon hörde därifrån var professorn som ropade ilsket efter henne.
Ze kom ner på skolgården och sökte febrilt med blicken efter Alex.

Ute på skolgården står Alex och tittar mot gymnasieskolan.Ut ur en dörr kommer plötsligt Ze. Alex börjar gå mot henne men kommer sedan ihåg vad Fräs berättade; Oskars familaris håller ögonen på honom...

Istället tar han kontakt med Fräs igen (förvånad över hur lätt det går att hitta kattens medvetande) och hittar vidare till även Ze's sinne. Kan du försöka ta dig till skogsgläntan där vi var förut? Jag väntar på dig där. Alex varnar henne också för att Oskars hök iakttar dem.

När Alex börjar gå i rask takt mot skogen ber han även Fräs att komma dit.

Ze hörde rösten och en liten rynka uppenbarade sig i hennes (Sofias) ansikte. Hennes ögon for vilt omkring överhela skolgården tills hon illslut hittade Orskars familjaris. Hon spottade åt hökens håll, hoppades att Oskar såg det. Så drog hon på sig kappan och föll upp den enorma huvan, innan hon gick mot gläntan. Självklart gick hon en omväg, så att höken inte skulle hitta efter dem. Hon tänkte inte låta den där fula vattenhäxan snoka! Inte för att han var särskilt ful egentligen, det var ju bara Ze som var helt förblindad av sin eviga bitterhet.

Oskar ser genom hökens medvetande att trähäxan spottar mot den och börjar gå. Hon verkar inte på väg till Alex, så Oskar kallar tillbaka höken och den sätter sig på en gren för att vila istället. "Alex verkar oskadad och trähäxan gick åt ett annat håll så det är nog ingen fara" tänker Oskar till Celeste...

Fräs är redan i gläntan när Alex kommer dit. Han sätter sig på en sten för att vänta på Ze. Katten hoppar upp i hans knä och spinner och ber om att bli klappad. Alex stryker den långa vita pälsen och tittar åt skogens utkant. Han tycker sig skymta en rörelse där borta. Kan det vara Ze?

"Okej," säger Celeste och rynkar pannan.
Hon har en väldigt konstig och irriterande känsla av att det inte stämmer, men skakar av sig den.

"Nu måste vi nog fortsätta arbeta" tänker Oskar till Celeste. "Men vi kan väll ses vid middagen i eftermiddag?" frågar han sedan.

Efter det säger Oskar till Nicklas att börja jobba. Han får en suck till svar innan de börjar...

Ze kom fram bland träden, med den svarta kappan långsamt lekande med vinden bakom sig. Hon nickade i kort hälsning åt Alex och blev åter sitt bleka själv igen. Hon slog sig ner vid honom och började genast gosa med fräs, med minsta möjliga antydning till leende.