The marauder's map [SV]

Nu jag läst allt tog ett tag men jag har haft mycket göra men du skriver så grymt så jag inte finner ord Love it♥

Jag läser! Hinner inte kommentera/vet inte vad jag ska skriva 'en du är verkligen jätteduktig! Den är jättebra c:

Tack för alla kommentarer!
Ni kan gärna tipsa folk om ni vill.
Om ni vill ♥
Skönt att veta att ni läser iaf!

Kapitel 15 ~Helad
Cirka tio sekunder senare kom
Lily och Peter inrusande.
"Mår du bra?" frågade Peter samtidigt som Lily sa:
"Är du okej?" Båda såg väldigt oroliga ut, Peter såg nog lite mer orolig ut ät Lily.
Men mitt sår var nästan läkt, så jag svarade:
"Jag är okej, ingen fara." Jag log brett, vilket ledde till att Lily och Peter såg lite lugnare ut.
Peter kom och satte sig vid den sidan av huvudändan som inte Te satt vid.
"Säker?" frågade han och log varmt. Jag nickade.
"Helt säker." Te harklade sig. Han nickade diskret mot tältöppningen som gick upp till åskådarna, därifrån Lily och Peter hade kommit ifrån.
I tältöppningen stod Remus, helt botad.
Jag flämtade till och kollade ögonblickligen ned i golvet.
"Vad bra du var", sa Remus och jag kunde höra hur golvet knakade när han gick åt mitt håll.
Jag rodnade kraftigt och började stamma. Tårarna började svida bakom ögonen, och jag kunde nästa höra Remus plågade skrik när jag hade attackerat honom tidigare på året. En ensam tår gick inte att hålla inne längre, men jag torkade bort den omedelbart.
Jag hörde, och kände, hur Peter reste sig upp och gick mot Remus. Han sa någonting tyst så att jag inte skulle höra, jag vågade titta upp lite.
Peter stod och viftade vilt med armarna medan Remus såg alltmer sårad och förstörd ut. Sen kollade sårat på mig och jag kände hur tårarna började bränna igen. Han öppnade munnen, tvekade ett ögonblick och sen ropade han:
"VET DU VAD? JAG BRYR MIG INTE OM DIG LÄNGRE!" Han vände sig om och stormade ut ur rummet.
Jag kunde inte längre hålla in tårarna.
"Vad sa du till honom?" snyftade jag.
"Jag sa åt honom att han kunde komma tillbaka någon annan gång. När du kunde ta in.. allt", sa han.
Innerst inne visste att det var något som saknades i den bortförklaringen, men jag försökte intala mig om att Peter inte ljög.
Jag torkade bort några tårar.
"Han hatar mig nu va?" snyftade jag. Lily slog armarna om mig.
"Ska vi ta det när inte killarna lyssnar?" viskade hon i mitt öra. Jag nickade skakigt och lade mig ned igen. Sängen knakade och gav ifrån sig flera ljud från fjädrar.

Jag satt i ett fönster och kollade ut på ovädret utanför. Regnet öste ned och vinden ven. Blixtar högg den molniga himmelen i bitar.
Vädret kunder representera mitt humör för tillfället.
Tårarna hade tagit slut för flera timmar sen, men jag önskade nästan att de inte var det.
Remus ord ekade i mitt huvud på ett sätt jag aldrig upplevt förut. Orden vad laddade med ilska och sorg.
"Jag bryr mig inte om dig länge!"
Hade han gjort det innan? Hade han kommit tillbaka för att förklara? Såklart han hade gjort!
Jag slog mig själv på kinden så hårt att jag smällde i huvudet i fönstret med ett ljudligt klonk.
Lo grymtade till i sömnen. Vad var klockan? Ett? Två? Jag hade ingen aning.
När jag kommit tillbaka hade jag tagit ett snabbt mål mat, och sen gått och lagt mig. När jag insåg att jag helt enkelt inte kunde somna sov de andra redan djupt. Jag tänkte att det ändå var lördag efteråt, så jag kunde lika gärna vara vaken. Ensam med mina tankar.
Jag blundade hårt och fick genast fram bilden av Remus sårade ansikte och orden han hade sagt ekade i mitt huvud.
Skräckslaget slog jag upp ögonen, en procedur jag hade upprepat den senaste tiden.
Fortfarande skakande kollade jag ut genom fönstret och en rörelse fångade mitt intresse. Nyfiket försökte jag koncentrera blicken på rätt sätt.
Konturerna av en pojke, en hund och ett klövdjur med horn. Var det faktiskt en pojke ute såhär dags? Månen kom fram och lyste upp scenen på ett spöklikt sätt. En blixt ven över himmelen. Jag ryste till och plötsligt stod en till pojke i gruppen. Förvånat spärrande jag upp ögonen.
Det måste vara ljuset, intalade jag mig själv.
Hunden tog ett språng mot den nya figuren och slog ned honom på marken. Jag sprätte upp på fötter och det smärtade till i magen. Skräckslaget fortsatte jag kolla på scenen. Hunden högg till pojken. Pojken ryckte till.
Jag var tvungen att göra något!
Skakigt öppnade jag fönstret. Jag kunde en formel som skulle dämpa fallet. Tvekande kollade jag ned mot marken. Det var långt ner. Flera tiotal meter. När jag kollade upp igen var de borta.
Hade det bara varit en inbillning?
Någon lade en hand på min axel. Mitt hjärta hoppade över ett slag och jag skrek till.
"Vad gör du?", hörde jag Lilys trötta röst. Jag vände mig om, och slappnade av först när jag såg hennes sömndruckna ansikte. Jag hade aldrig tänkt på hur annorlunda Lily såg ut utan allt smink hon brukade ha, för tillfället hade hon även mörka ringar under ögonen.
"Jag tycke jag såg någon", sa jag.
"Gå och lägg dig igen", sa hon och stängde fönstret. Sen kollade hon ned på golvet. "Vi kommer att få en fuktskada", sa hon och gick till sin säng.
Jag hade inte så många andra val än att lägga mig i sängen och försöka somna.
Även om det dröjde ett bra tag somnade jag.

Jag satt under att träd tillsammans med Lily, Peter och Te. Vi satt och skrattade och åt Bertie Botts Bönor I Alla Smaker. Lugnt lutade jag mig tillbaka mot trädet och kollade roat mot sjön, där jättebläckfiskens tentakler famlade över ytan.
Te sa något roligt och de andra skrattade, men jag log brett. Det var länge sen jag kände sådant lugn.
Helt oväntat kändes det som en osynlig hand grep tag i min fot och lyfte upp mig i luften.
Jag kollade mig själv om och såg mig själv komma gående över gräset, lite personer i omgivningen kollade nyfiket på mig, den mig som kom gående över gräset.
Plötsligt var inte Lily och Te Lily och Te, de hade förvandlats till James och Sirius. Jag kände hur skräcken skenade iväg. Vad skulle jag göra? Vad kunde jag göra?
Förtvivlat försökte jag ta mig ur förbannelsen, min stav hade ramlat ur mina byxor.
"Hon är sur över Te", viskade Sirius i mitt öra.
"Kendra! Lägg av!" skrek James och gick fram mot den andra jag. Jag insåg vad det här var om.
"Flytta på dig!" skrek Kendra.
"Du kommer att hamna i trubbel, Kendra", varnade James.
"Flytta på dig!" skrek hon. James stod kvar. Kendra släppte förbannelsen och jag brakade i marken, skräckslagen för att jag hade brutit nacken.
"Du vinner inte mot mig!" ropade James, Kendra hade dragit upp sin stav.
[i] "Expelliarmus!" Ropade hon.
"Protego!" Jag försökte utelämna duellen och letade efter min stav.
"Glisseo! Petrificus Totalus! Deprimo!" James stelnade till och gled iväg. Peter flydde som en stucken gris. Vad gjorde grabben i Gryffindor?
Jag kollade på Kendra som frustade till och pekade staven mot mig igen.
"Spring, Remus", sa Sirius. Jag hoppade upp på fötter och sa:
"Kendra, jag kan förklara." Ilsketårar trängde fram ur hennes ögon. Jag höll ut händerna och visade att jag inte höll i någon stav. Hade hon fått ned James kunde hon få ned mig, eller värre. Jag iakttog henne, skakig, med en puls som ett ånglok och helt röd i ansiktet. Hon verkade slappna av lite, likaså gjorde jag.
Hon skulle förstå.
"Incarcerus!" skrek Kendra och ett rep bands runt Sirius. Han tappade sin stav och föll ned på marken.
"Jag kan förklara!" upprepade jag.
"Det finns inget att förklara! Sectumsempra!" Formeln träffade mig i buken och jag föll ned på knän.

Helt kallsvettig slog jag upp ögonen. Remus skräck fanns fortfarande kvar hos mig.
Solen hade redan gått upp. Lily var den enda kvar i sovsalen.
"Kendra! Jag började undra när du skulle vakna", sa hon. Jag försökte le, men alla mina muskler var okontrollerbara. "Du måste hjälpa mig. Jag ska ju på dejt med James..." Hon rodnade och jag kunde slappna av lite. "Vilken klänning?" Hon höll upp två klänningar. En var ljusblå, knälång med en massa volanger och sömmar. Den hade en mörkblå ros på ena axeln.
Den andra var naturvit med små fåglar på. Den hade ett brett skärp vid midjan, var utan ärmar och knälång den med.
"Den vita", sa jag och sträckte på mig. Innan jag ens kommit upp upp ur sängen hade Lily klänningen på sig.
"Vad tycks?"
"Jättefint." Jag gäspade ljudligt. Sen reste jag mig upp och började rota i min väska. Dagen i ära valde jag en helt oanvänd kjol.
Jag gick ned till tjejernas badrum och tag en lång dusch.
Jag torkade håret med en trollformel, och sen ställde jag mig framför spegeln. Mitt hår var råttfärgat, även om jag hade glömt bort drömmen. Jag ryckte på axlarna och gjorde håret långt, blont och lockigt. Eftersom det skärde sig något så förfärligt med slipsen skrattade jag och ändrade jag det tillbaka till mitt vanliga svarta.
Väl nere i uppehållsrummet kollade jag mig om efter Peter, vi skulle mötas i uppehållsrummet så vi sen kunde gå och möta Te för att slutligen komma till Hogsmeade.
Jag kunde inte se Peter, så jag gick och kollade i de fåtöljer som stod med ryggen mot mig.
Jag gick obesvärat mot den vid brasan, där Remus satt och funderade. Han gav mig en kylig blick.
Trots att jag inte jag gjort honom sur kände jag otroliga skuldkänslor.
Jag beredde mig på vad han än skulle kunna säga.
"Jasså, vill fröken Lagbytare prata med mig nu?" viskade han hotfullt.
"Vad sa Peter till dig?" frågade jag viskande.
"Ha", fnyste han. "Det är okej," han klappade mig hårt på kinden, "jag ska inte störa dig i dina problem." Han reste sig upp och kom lite för nära. Bara några millimeter från mig. Jag kunde känna hans andetag och doften av Remus. I en tusendels sekund kändes det rätt att kyssa honom. Sen backade han och bugade.
"Miss Perfekt", sa han och gick.
Förbluffat stod jag kvar och vågade inte vända på huvudet, men jag hörde hur han gick ut genom porträttet.
Jag slöt ögonen och slog mig ned i fåtöljen som fortfarande var varm efter Remus.
"Hej du! Du ser nere ut", sa Peter.
"Det är inget", sa jag och kollade på honom. Han hade på sig sin stickade tröja och långa jeans. "Det är varmt ute", varnade jag. Han ryckte på axlarna.
"Ska vi gå?" Jag nickade och gick med honom ner till entréhallen där Te stod och väntade.

Nu taggar jag lite random människor som jag inte känner i hopp om att de vill läsa min ff.
Hej random människor som var online!
Jag är lite desperat, hoppas ni kanske vill läsa min ff!
Om ni undrar vad jag fick er ifrån var det första sidan av medlemmar...

Atira
Fellrendión
Madame Pomfrey
jännii
Matilda Lestrange
Trädkatten
Fluttershy lover
Blucher
Ginny. Weasley
Mily
Frivolt
Matizze
cikki
MissWentz

ÅH jättebra skrivet verkligen, du beskriver så grymt♥ så man känner sig med i texten love it♥

Inte för att vara elak men... (nu kopierar jag bara från min profil) :

Tagga mig inte till fanfictions, klubbar, berättelser etc.
Möjligtvis rollspel och om ni kontaktar mig i forum men inte annars, för om jag ska läsa någon berättelse eller så, så vill jag hitta dit själv och inte känna mig tvingad.

Förlåååt..

Word.
Har du något emot om jag kopierar in det här på min profil (som fortfarande är under ombyggnad)? :3

Med andra ord, tyvärr, men jag tycker inte om att tvingas till att läsa något. Och btw, så har du ju redan tagit dig 20 sidor, så det är ju knappast så att du inte redan har tillräckligt med läsare för att fortsätta skriva
“Do not spoil what you have by desiring what you have not” och lycka till i framtiden ^W^