5 steps on how to make James Potter like you [SV]

Okej. Jag ska försöka fatta mig kort. Men jag känner på mig att drt kommer bli långt, haha. HERREGUD VAD JÄKLA BRA DET HÄR VAR. Det var det absolut bästa jag läst på länge. Du får verkligen med allt som man vill få ut av en berättelse. Du får mig verkligen att känna saker och bli berörd när jag läser. Den här ff-en var precis vad jag behövde nu mitt i natten.

Jag kanske är dum i huvudet eller nåt. MEN JAG ÄLSKAR JAMES JAG ÄR TYP KÄR I HONOM JAG VILL HA HONOM GE MIG HONOM. Jag känner mig bara så dragen till honom som karaktär på något sätt.Jag gillar faktiskt inte Sav så mycket. Men jag är ändå väldigt för James/Sav. ♥

Tack för att du gjorde min dag mycket bättre med detta!

Ny läsare som KRÄVER ett nytt (gärna långt) kapitel snart

Ryanna ♥

Låt Vanna vara James!!

Men shit, James har fallit för henne och hon vet att hon vill ha honom! Haha, fast shippar ändå Ryannah så att du vet liksom. Aja, just nu tycker jag du ska skriva mer, för jag har blivit lite smått beroende av den här fanfictionen! ♥

(Du skriver så otroligt sjukt sepe jävla bra!! ♥ )

Kom igen nu, mer! Och nu ska jag säga vad jag tycker; Det blir Ryannah igen och då blir James svartsjuk och sen händer det massa grejer DU ÄR BÄST OCH DENNA FF ÄR BÄST!!!!!!!!!!

Du måste skriva mer nuuuuuuuu

TACK ♥

---

November 28

"Vad tror du han ville?" sade jag efter ett tag.

Vi satt några trappsteg upp på marmortrappan i entréhallen. Rose hade inte sagt så mycket mer efter att vi nått slottet då hon förstått att jag inte ville prata.

Nu såg hon på mig och ryckte på axlarna. "Ingen aning. James kan vara svår att förstå sig på. Ibland ser jag dessa glimtar av honom där han verkar vara den här reko, schyssta killen, men sen går han tillbaka till sitt vanliga nonchalanta sätt igen." Hon suckade. "En del av mig vill verkligen tro att han har skuldkänslor för hur han behandlade dig och att det är därför han vill prata med dig, men jag är rädd att det bara är tanken på att han inte kan få något som stör honom."

Jag tänkte på vad hon sagt och insåg att James kunde vara riktigt nonchalant - en egenskap som jag tidigare sett förbi - men som han visat exempel på varje gång han behandlat Albus som luft, och genom att till exempel inte känna till mitt förnamn. Inget av det där hade berört mig tidigare, och jag kunde egentligen inte påstå att det störde mig särskilt mycket nu i heller, men åtminstone var jag medveten om det och var inte längre fast i min trångsynta lilla bubbla.

"Hallå, syrran!"

Det var ovant att höra den bekanta rösten så… vänlig och utan en gnutta sarkasm, och jag såg upp för att se Mackenzie komma gåendes från stora salen med sitt gäng av IQ-befriade bimbos.

"Grattis på födelsedagen!" ropade hon med en nick mot mig och fortsatte sedan iväg bort i korridoren.

Jag log och var glad över att vi lyckats lösa saker och ting mellan oss. Vi var kanske inte bästa vänner, men vi hade lyckats hitta någon sorts balans och funnit respekt för varandra.

"Vad var det där?" utbrast Rose.

"Ehm, Mackenzie och jag snackade typ ut", slingrade jag mig. Jag vet att jag borde ha sagt något till henne tidigare, men det hade liksom inte kommit på tal helt enkelt.

Rose höjda på ögonbrynen. "Du skojar? Bara sådär?"

Jag ryckte på axlarna. "Ja, jag antar det."

"Hm", sade Rose och verkade sedan släppa ämnet, vilket jag var tacksam för då det inte kändes rätt att berätta för henne om Mackenzie. "Om du säger det så. Vad skönt för dig."

Jag log, men hann inte säga något mer innan Albus och Ryan kom fram till oss. De var alldeles röda om kinderna från det kalla vädret och Ryans hår stod åt alla håll, vilket fick mig att le.

"Där är ni ju! Ni bara stack", sade Albus och lät lite förebrående på rösten.

"Förlåt, det är mitt fel", sade jag. "James kom dit och ville snacka med mig, så jag… stack." Det lät konstigt när jag sade det högt och jag rodnade. Hur konstigt måste det inte verkat i James ögon?

Albus höjde ett ögonbryn, men sade inget.

"Det är lugnt, det är förståeligt", sade Ryan, lika förstående som vanligt.

Jag log tacksamt mot honom. Vad hade jag gjort för att förtjäna honom?

"Förresten, skulle jag kunna få låna dig lite, Savannah?" sade han plötsligt och nickade bortåt mot korridoren som ledde till biblioteket.

Förvånat såg jag på Rose och Albus som nickade godkännande mot mig så jag reste mig upp och följde med honom bort i korridoren. Vi gick ett tag sida vid sida i tystnad, men det var ingen obehaglig tystnad. Tillslut kom vi till ett stopp och Ryan tog fram ett vitt kuvert från sin innerficka i jackan.

"Vad…" började jag men Ryan avbröt mig.

"Grattis på födelsedagen, Savannah", sade han och sträckte fram kuvertet.

Lite förvånat tog jag emot det. "Du behövde verkligen inte ge mig något, Ryan", sade jag och kunde inte fatta att han fixat en present åt mig.

Ryan bara log. "Det var bara kul, och det kostade inget. Öppna det nu!"

Jag skrattade lite men kunde inte påstå att jag inte var nyfiken. Ivrigt slet jag upp flärpen på kuvertet och fann ett litet kort inuti. På det stod det,

Grattis, miss Wood. Ni är här med antagen till Teaterskolan för Häxor och Trollkarlar—

Jag såg upp på Ryan, mina ögon på väg ut ur sina hålor. "Vad är det här Ryan?"

Ryan log nu med hela ansiktet och ryckte lite på axlarna. "Jag minns att du nämnde att du alltid drömt om att plugga där efter Hogwarts och min farbror råkar vara rektor på skolan, så jag hörde av mig till din pappa och så skickade han in en film på när du spelar någon teaterroll och min farbror älskade det. Du börjar direkt efter din examen."

Det tog ett tag innan orden sjunkit in. Det hela var bara så surrealistiskt. Jag, student på en teaterskola? Nej, inte vilken teaterskola som helst utan den enda teaterskolan för häxor och trollkarlar - i världen. Hur sjukt var inte det på en skala? Det var oerhört svårt att bli antagen och jag hade aldrig trott att jag faktiskt skulle komma in. Och nu var jag redan antagen, tack vare Ryan. Det var nästan för mycket, för bra.

Jag skakade på huvudet och sen slängde jag mig om Ryans hals i en benbrytande kram. "Jag kan inte fatta att du gjorde det", sade jag och Ryan mumlade något tillbaka, men jag hörde inte vad det var och jag var alldeles för uppspelt för att fråga.

"Och jag kan inte fatta att du inte berättade att din farbror är rektor där!" sade jag när vi klev isär och slog till honom på överarmen.

"Då hade det ju inte blivit någon överraskning", skrattade Ryan.

"Så du menar att du planerat detta ända sedan dess?" sade jag chockat.

Ryan ryckte på axlarna. ”Kanske det kanske.”

Jag skakade misstroget på huvudet och slängde mig sedan om Ryans hals igen.

Gud va bra du skriver

Skitbra :' ))
RYANNAH FTW!!!

Åhh♥ Du skriver så jävla fantastiskt♥ Jag är seriös nu, din ff får mig att tro på mig själv och må bättre! Du måste förstå att dina texter gör att mångas dag blir bättre! DU ÄR AWESOME♥♥