Skogens hemligheter

Indra försökte att inte höra och hade vänt bort blicken. Men bara en döv person skulle ha missat det. Vad menade Lis med att han valt henne? Det hade han ju inte, inte hade han det heller?

Vincent stod där en stund innan han sorgset gick tillbaka till Indra. Han förstod inte heller vad Lis menat. Men det verkade som hon tänkte lämna honom ett tag nu. Det gjorde honom riktigt sorgsen.

"Du borde gå efter henne, ta hand om henne." sa Indra till honom även om hon konstigt nog inte ville det. Varför visste hon inte alls.

Vincent såg inte på Indra. "Jag vet...Men jag tror hon inte vill ha med mig att göra" sa han tungt. Han hade nog sårat henne även om han inte menat det. Lis, som betytt mest för honom av alla kvinnor.

Indra drog ner honom vid sig och la en arm om honom. "Kanske inte, men du måste försöka, ni älskar varandra inte sant? " sa hon och undrade om han ens fick ha det med en enkel piga.

Vincent såg förundrat och förvånat på henne. Och han funderade på hennes fråga. "Jag...jag älskar inte henne, inte riktigt" mumlade han. Han ville dock ha kärlek. Det var själviskt av honom, han var medveten om det. "Och jag tror inte hon älskade mig heller, men hon var fortfarande väldigt svartsjuk av sig".

Indra nickar, "Det är ditt val." sa hon bara och konstigt nog kände hon sig glad över hans val. Varför gjorde hon det, varför blev hon glad?

Vincent insåg plötsligt en sak. Alla han älskarinnor, han älskade inte någon av dem. Och de älskade inte honom, de ville bara ha honom. "Ingen älskar mig" viskade han för sig själv. Inte hans far, inte någon.

Indra hörde honom och log lite, "Klar folk gör, du är trevlig, snäll och stilig, många älskar dig. Man kan inte annat." log hon.

Vincent såg upp på henne med sorgsen blick. "Det säger du bara för att du är så snäll, ingen älskar mig, ingen har någonsin gjort, jag är för självisk och högfärdig". Han reste sig upp.