En pusselbit borttappad (PRS fashion7 & KajsaRC2001

"Li? Känner du inte igen mig? Jag är ju Puck! Och himlen ska vara blå eller ser du fel?" Puck tittar förtvilat på Li.

'Jag...Puck...det var ett underlligt namn. Säg mig, vilken typ av relation har vi? Är vi främlingar, släkt, kompisar eller älskare? Jag...jag kommer bara ihåg att jag...du känns bekant menar jag....är du viktig för mig?

"Jag är viktigt för dig! V-vi är kompisar till gränsen på älskade. Vi är kära." Puck drog sig tillbaka lite. "Du betyder allt för mig" kom det ur henne som en viskning.

Li log ledsamt mot Puck. Den här tjejen var verkligen trevlig, och Li kände sympati för henne. 'Jag är ledsen, men nu är vi nog inte det längre. Men jag ska hjälpa dig på alla sätt jag kan, eftersom det är det minsta jag kan göra för dig. Och kanske får jag tillbaka mitt minne, eller så går du vidare.' sa jag med lugn röst och tog hennes hand. Sedan reste hon sig upp och borstade av sina kläder. 'Kom, vi går!' sa Li, med sin nonchalanta röst.

Puck kollade stumt på Li. "Inte längre?" sa hon svagt. Fler tårar trillade ner från hennes kinder. Hon gav Li en blick innan hon vände sig om. Hon granskade skogen. Den skimrade vackert.

'Ditåt, jag känner det på mig. Jag...' sa Li och ignorerade Pucks tårar, de berörde henne på något skumt sett. De gick i timmar, och tjejen med grön hud gick åt ett annat håll efter ett tag. När Li blev trött satte hon sig vid ett träd. 'Så...vet du något om mitt liv, som du kan berätta för mig?' frågade hon med obekymrad röst, även om det utan anledning smärtade i handlederna när hon pratade så med Puck. Puck var nog verkligen viktig, men den här Li, den nya Li, hon skulle inte bry sig, hon kände att det fanns något viktigare att göra här. Hon undrade bara vad det var.

Puck torkade ilsket bort tårarna.
"Du bor ensam i en lägenhet, dina föräldrar var dödade." snyftade hon fram. "Vi träffades första skoldagen. Vi blev vänner, mer än vänner då vi badade i sjön." Hon satte sig på en sten..

Li tänkte och tänkte, kunde inte komma ihåg, tänkte ännu djupare. Och det kom en bild. En man och en kvinna. De låg blodiga, och med inälvorna utskurna, på golvet helt tysta. Mannens burna hår var nedfläckat med blod och hans ben låg i en otäck ställning. Kvinnan hade ett ljust hårsvall. Hennes lungor låg uppslitna precis där håret slutade, och hennes ansikte var förvridet i smärta, ögonvitorna vända, och ena näsvingen var borta. Deras kroppar inramade i mörkt blod.

Det var dem. Lis föräldrar, och det gjorde så ont att komma ihåg, så ont att tänka, att känna, hur kunde någon som helst människa stå ut med det här? Hon föll ihop och av en hemsk huvudvärk, och hennes våta kinder lyste av himlens röda sken när hon svimmade.

Puck gick fram till Li och tog henne i sin famn. Försiktigt torkade bort hennes tårar. Idiotiska Petra. Vad gör du egentligen? Informationen om hennes föräldrar hade plågat henne. Puck hade själv sett bilden. I vanliga fall hade hon kunnat radera bilden ur minnet. Sudda ut den. Men nu var den fast där.

Morgonen därpå, eller förresten, var det kanske natt? Nåja, himlen var i alla fall grön igen. Li vaknade i Pucks famn, och såg till sin förtjusning att en lite dräggelsträng hängde ner för Puck ena mungipa. 'Förlåt.' sa hon när hon kände Pucks känsla av sorg blandad med rädsla.