PRS Selma...|AlexZz

Hydra krockar in i Jayden.
"Woah, var är du på väg?" Säger Jayden förvirrat.
"Vet inte." Svarar Hydra. "Du hittade inget vatten." Konstaterar hon och Jayden nickar kort.
"Tyvärr inte." Svarar Jayden. "Du... du tror inte hon kan dö... visst?" Frågar Jayden Hydra. Hydra rycker på axlarna.
"Det bestämmer faktiskt bara hon, och bara så du vet hon bestämmer allt om sig själv." Jayden blir förvånad av hennes svar och Hydra tar ifrån honom vattenpungen han troligen hade tänkt fylla med vatten och det ser ut som om den fylls upp med luft. "Du minns bara att du gick ut i skogen, hittade ett vattendrag och fyllde den här med vatten. Du minns inte att du träffade eller pratade med mig." Säger Hydra bestämt och auktoritärt. Jayden blir än en gång helt tom i ögonen. "Gå nu tillbaka och ge Dominick vattnet." Fortsätter Hydra innan hon försvinner. Alla Celines önskningar och begär i en person... alltså Hydra. Jayden går lydigt vidare med den fyllda vattenpungen.

"Dominick!" utropar Jayden när han kommer halvt springandes till mig. Jag hör ljudet av vatten innan jag ser vattenpungen i hans hand. Jag ler stort och tar tacksamt emot den när han räcker den till mig.
Jag ser ner på min tröja, blodig minns jag. Jag blev ju riven på bröstet när vi fortfarande var kvar hos Hydron... Perfekt.
Jag fiskar upp en av mina dolkar från byxlinningen och skär sedan av en bit av Celines klänningen. Fördelen med kungliga flickor är att de alltid har för mycket tyg på sig.
Jag blöter sakta ner biten med tyg och lägger den sedan på Celines varma panna. Sedan skär jag en till bit av klänningen och blöter den med.
"Här, drick, ni behöver också vatten", säger jag och räcker den sedan åt Jayden. Sedan börjar jag lätt trycka tygbiten mot Celines ansikte, ner mot bröstet, sedan halsen igen och håller på så ett tag, försöker kyla ner henne.
"Det är regn på väg, Dominick", spinner Jayden tankfullt.
"Så länge det inte är frätande regn så funkar det alldeles utmärkt. Kan du se ifall det finns något vi kan fånga upp regnet i? Då kan jag också tvätta tröjan", grimaserar jag sedan. "Vi behöver skydd också, dock. Hon får inte börja frysa", mumlar jag.

Hydra blundar och... gör något hon alltid kunnat. Med eller utan Celines önskningar och minnen. Hon kan alltid hitta Celine. Som om de var sammanlänkade... vilket de var. Hur som haver, hon hittar henne iallafall. Det ser inte prinsen, ingen gör det... ingen hör det heller men Hydra både hör och ser hur tomt det är i Celine just nu. Det är nästan som om det ekar i henne. Celine hostar - eller det låter mer som ett rosslande - på Hydras befallning och Natasha blir nästan förvånad över att något överhuvudtaget hänt. Men lika snabbt försöker hon väcka Celine till liv. Hydra skrattar kallt. Hon vill bara klargöra att Celine inte direkt ligger på sin dödsbädd eller något sådant.

När hon hostar till så hoppar mitt hjärta till, samtidigt ser jag hur mörka moln börjar ta form ovanför oss.
Jag grimaserar. "Natasha, kan du sitta här med henne under tiden? Hon kanske inte dör av förbannelsen men av feber kan man fortfarande dö av..." mumlar jag medan jag reser på mig.
"Kan jag hjälpa till?" undrar Jayden. Jag skakar på huvudet.
"Du skulle ändå föredra att stanna här med Natasha. Men, om du vill så kan du försöka hitta torra, döda pinnar här i närheten till en eld", säger jag. Han nickar.
Jag tar mina alla vapen och vattenpungen innan jag börjar gå djupare in i skogen, mot delen där det är mörkast, Vi behöver mat, vi behöver vatten, vi behöver skydd... varför tänkte vi inte på allt det här innan vi rymde? Och... vi skulle säkert kunna komma ut härifrån, men jag vill inte flytta på Celine mer än nödvändigt, risken att jag kanske missar något då är stor.

Hydra dras bryskt tillbaka till ”verkligheten” av en plötslig smärta över i princip hela kroppen. Vad Hydra får syn på är dock det hon reagerar mest på när något som liknar en varulv från Celines barnböcker stirrar ned på henne för att precis bita henne. Instinktivt försöker Hydra få fatt på ett vapen och får tag på något hon inte har tankeverksamhet till att identifiera och slår den rakt över nosen på varulven. Ulven skriker till och stapplar åt sidan. Hydra kravlar lika snabbt upp och känner hur hans klor måste ha grävt in på vissa ställen där hon känner ilande smärtor. Hydra har inte ett enda vapen, varför kan inte Celine ha önskat sig förmågan att framkalla svärd? Hydra kastar en blick på stenen hon håller i handen, som hon för övrigt håller så hårt att den också gräver in i huden.

Ulven reser sig med blodig nos och fräser. Hydra har liksom panik, hon står inför något hon haft en skräck för hela sitt liv och den har helt klart övertaget. Varje tass är beklädd med varsin svart krökt klo, varelsen ser ut som en vagt deformerad gigantisk gråbrun varg och man kan se dess tänder sticka ut. Hydra inser att det kanske inte är den bästa idén men hon klättrar upp i ett av de närstående träden och kryper ihop på en av de lägre grenarna i väntan på att... saken ska försvinna. Hon kastar stenen åtminstone, hårt och träffar ulven i vad hon tror är ögat och den ylar högljutt och blir ännu argare när den börjar försöka hoppa och klättra efter henne.

(Werewolves are bad...)

(You don't say xD )

Skogen är tät. När jag säger tät menar jag tät. Och det värsta är att hela skiten lever.
Jag svingar svärdet fram och tillbaka, försöker få undan växterna utan att bli uppäten. För, de här växterna slingrar sig likt ormar och har käftar som en krokodil. Men... För att överleva behöver de vatten. Vilket betyder att det finns vatten här i närheten.
"Ur min väg!" snäser jag och börjar hugga snabbare, men vant än de klumpiga attackerna jag nyss utförde. Jag orkar inte med växterna längre.

Sjön glänser nästan gyllene i det dunkla solljuset. Jag faller ner på knä vid sjön och ser på det. Fel. Vad tänkte jag med? I vilket solljus? Det finns inte någon sol på himlen nu tack vare alla regnmoln. Det här vattnet är guldfärgat...
Jag biter ihop och håller inne impulsen att skrika.
"Haha! Haha!" säger någon stötvis. Jag vänder på huvudet och möter ögonen som ser på mig.
"Hej, lunch!" säger jag innan jag blixtsnabbt fiskar upp en kniv och kastar den mot den gigantiska, talande fågeln. Den faller till marken med tom blick och jag reser mig upp, nöjdare än för två minuter sedan.

(Ugh... Kan bara inte skriva nu xD )

”Celine?” Frågar en obekant röst oroligt. ”Är... är du vaken?” Frågar samma röst igen.
”Vem?” Svarar hon, vem är den där Celine? Hon slår upp ögonen och ser på flickan som ser överlycklig ut.
”Du är vaken! Du är vaken!” Utbrister hon skrattande.
”Va? Celine?” Frågar en annan obekant röst och en udda pojke dyker upp inom hennes synfält... har han en svans?
”Vem?” Frågar hon igen. Flickan ser plötsligt besviken ut.
”Jag heter Natasha och det här är Jayden, minns du inte?” Frågar hon och verkar försöka att inte se alltför hoppfull ut. Vem är den där Celine?
”Nej, hon minns inte.” Säger en annan röst och hon vänder sig om, precis som de andra två mot den svarthåriga flickan som står och lurar bland träden.
”Låtsas inte som att jag är här.” Säger den namnlösa flickan och det blir nästan som ett tvång när hon vänder bort blicken från flickan.
”Men... minns du Dominick?” Frågar Natasha fundersamt och någonting far förbi som en skugga. Även om ”skuggan” verkade vara något som visste vem den där Dominick var.
”Nej.” Svarar hon bestämt.
”Inte alls?” Frågar Jayden bekräftande.
”Inte alls...” Svarar hon mumlande, vad gör hon här? Varför har hon en klänning på sig... om man nu kan kalla det en klänning med tanke på hur den ser ut. Den var väl... gul till en början.
”Minns du mig då?” Frågar ännu en ny röst och hon vänder blicken mot den nye som talar med henne.
”Seigo Rikuchi.” Viskar en röst i hennes huvud och hon nickar kort.
”Allvarligt?” Utbrister han, nästan lite för glatt. Han hade väl väntat sig ett annat svar? Hon suckar och reser sig. Som om det hade något med någonting att göra faller andra sorts kläder ned på marken när hon reser sig, som framtrollade från tomma intet. De kanske de var... iförsig.
”Du borde vila.” Säger Jayden försiktigt.
”Har du sett himlen?” Frågar hon irriterat. ”Det är snarare att söka skydd.” Svarar hon aningen kallt.
”Exakt.” Säger Seigo, hon ler lite.
”Vad heter du?” Frågar den svarthåriga flickan, men det är ju bara Seigo som reagerar.
”Vad hon heter?” Frågar han oförstående.
”Fråga vad hon heter, så kanske jag kan ordna så att hon inte klänger på prinsen något mer.” Svarar den svarthåriga, även om hon bara ser oförstående på Seigo som till synes pratar med ingenting.
”Vad heter du?” Frågar Seigo henne och hon funderar en halvsekund.
”Alessandra. Fast du kallar mig Al för det är lättare.” Svarar hon som om hon just kom ihåg det, vilket var sanningen. Seigo ser nästan förbluffat på henne och den svarthåriga flickan står och ler stort i mörkret av träden.

(Öhm... Jag ska bara blanda in Dominick xD )

Jag kliver fram, precis i tid för att höra dem sista meningarna...
Alessandra.
Namnet ekar i mitt huvud medan jag ser ett leende leka på Hydras läppar.
Plötsligt kan jag inte tala, inte andas, jag står inte ut med att se på Seigo heller. Jag orkar inte med något, inte någon. Halsen som känns full av rivna boksidor får plötsligt fram något. Ett litet ljud. Ett sådant litet ljud som jag själv nästan inte kan uppfatta. Ett ljud av hopplöshet och förintelse.
Alessandra. Åter igen, om och om igen. Världen börjar snurra till redan innan jag reser på mig. Jag biter ihop käkarna och ser på Seigo och Hydra. Till slut struntar jag i Seigo och ser bara på Hydra.
"Förklara för henne vem hon är även om du inte behöver nämna sådana obetydliga saker liksom... namn", säger jag och ser in i hennes ögon och hoppas att hon förstår vad jag menar. Även om Celine inte vet att det är hennes namn tycker jag att hon har rättigheten att få veta att hon har en familj som älskar henne, sin gåva, sin titel, sin häst och allt annat... Jag... Jag vill bara att hon ska veta vem hon en gång var.
"Jag... Jag såg något där borta medan jag jagade", mumlar jag och kastar sedan fågeln mot Jayden. "Jag ropar ifall jag hittar något, du borde höra med tanke på dina... förmågor", säger jag och sneglar oroligt bort mot Celine. Hur ska hon ta allt det här? Vem, vad, Natasha är? Vad Jayden är?
Jayden tar emot fågeln utan några problem. "Ätbar?" undrar han.
"Borde vara det", svarar jag och rycker på axlarna medan jag stänger av känslorna och undviker att se på Celine. "Det är tätt nog i skogen för att man ska kunna skydda sig från regnet, men jag ska försöka hitta något extra", säger jag. Han nickar.
"Jag hör ifall du ropar", säger han. Plötsligt ser jag Natashas blick. Hon ser på mig med orolig blick, en blick som fladdrar mellan mig och Celine.
"Dominick..." säger hon lågt. Jag ler prövande mot henne innan jag vänder blicken mot Jayden igen.
"Kan jag få vattenpungen? Jag vill visa Natasha en sak som jag ta med med den... Hon kommer tycka om den, och om jag har tur kanske jag hittar en blomma - en väldigt magnifik blomma, då", ler jag. Han ler tillbaka och kastar vattenpungen till mig.
"Förresten, en sista sak innan jag ger mig av... Du råkar inte tro att guldfärgat vatten går att dricka?" undrar jag. Jayden rykar på näsan.
"Nej, verkligen inte", svarar han.
"Jaha..." suckar jag medan Natasha ger ifrån sig ett litet frågande "guldfärgat vatten?".
Jag börjar ta några steg, tillbaka mot sjön för att hitta något mer att äta plus vatten, plus skydd, men stannar för att se på Seigo. Han ler stort, väldigt stort. Den... jäveln.
Jag ger honom en hatisk blick men allt han gör är att flina större medan han närmar sig Celine och rör på sina handskebeklädda fingrar. Jag känner mig smått äcklad när jag sedan även ser Hydras flin och bestämmer mig för att gå så snabbt som möjligt.
Jag vänder mig om och drar svärdet och börjar hugga snabbt och skickligt på ett sådant vis jag inte gjort på flera år... Jag brukar kunna kontrollera min ilska, men inte den här gången. Den här gången vill ilskan ut, och det i strid.
Det lovar mig i alla fall en sak: mat.

Hydra ser på honom och inser att hon kan välja att förstöra allt som Celine var, allting. Men det vill hon inte, hon ska visa för dem. Hon kan existera hon också, hon är också en person. Men hon försvinner om Celine gör det, om Al tar tillbaka sina minnen det vill säga.
”Du borde byta om till de där kläderna.” Hydra pekar på klädhögen som dykt upp ur tomma intet, säkerligen kom den ifrån den andra världen. Då plötsligt minns Hydra Rin. Om Rin kommer så är Hydra helt förstörd. Hydra rör sig med skuggorna och följer efter prinsen istället. Hon tycker om miserabla människor. Hydra bryr sig inte om att man hör henne, hon dör inte av svärd.... hon dör inte av någonting.

Al tar kläderna som Seigo ger henne. Hon ser på honom, hon känner igen honom och blir lite ställd när han placerar sina läppar på hennes kind. Hon hade inte förväntat sig det, hon vet inte vad hon tycker om det. Seigo lämnar gläntan för stunden, vad han ska göra vet inte Al. Men hon har en känsla av att hon inte vill veta det heller.
”Jag lämnar er ensamma för stunden, jag är inte långt borta.” Säger Jayden, som troligen inte vill vara kvar om Al ska byta om. Natasha tittar bort när hon byter om, även om det inte behövs. Tyghögen som ligger bredvid Al nu känns extremt överflödig. Seriöst, det var så många lager på den där klänningen att man kunnat göra kläder för en hel bys småbarn minst två gånger om.
”Ehm...” Natasha harklar sig lite.
”Här.” Svarar Al nästan genast och bjuder henne sin hand. ”Vi går lite grann.” Fortsätter hon och Natasha tar den. Al drar upp henne på fötter och går. Al tar upp en kniv som ligger på marken och håller den i den handen som var fri från Natashas hand och börjar gå med henne åt hållet Jayden försvunnit.

Höger, vänster, upp, ner, kors och tvärs, diagonalt, vågrätt, jag hugger på alla sätt jag kan. Jag hugger och hugger till jag inte kan hugga mer. Det där med att inte kunna hugga mer beror inte på min kraft, för tro mig, jag är fortfarande förbannad men det är bara så att trädet bara inte vill ge vika. Det står bara där och får inte en enda skråma när jag hugger och hugger, väl medveten om hur bra jag är på svärdet så börjar jag fundera. Jag stannar upp och tänker.
"Du kan väl komma fram och hjälpa till?" ropar jag till Hydra. Vare sig jag är förbannad eller lugn så har jag en krigares instinkter, och de hjälper mig att urskilja saker och ting som inte borde vara där, både ljud och former, färger och dylik. "Det måste vara något speciellt med det här trädet..." mumlar jag och rör det lätt med handen.
Petrovs... välkommen, du utav släktet Petrov, hör jag så snabbt jag rör det. Trädets alla lager av växter börjar röra på sig, dra sig undan och en öppning uppenbarar sig i det enorma trädet. Jag kikar chockat in och ser att det är en trappa neråt där en ljuskälla verkar finnas.
"Hallå!" ropar jag. Det ekar. Tomt på folk. Bra att veta. "Jag tror jag just hittade vårt skydd", säger jag till Hydra.
"Jayden!" ropar jag sedan tre gånger för att han säkerligen ska höra mig, och ifall jag lockar till mig några djur så har vi i alla fall mat.
Vad är det här för träd? tänker jag.