Hungerspelen - Bara en kan segra

Jag har precis läst hela och jag måste säga att det är den bästa jag läst hitintills.
Bevakar

^^
Håller på att skriva just nu

Ja!!!

Ja!!!!!!!!

Hej! Dt var tänkt att kapitlet skulle komma ut i slutet av lovet då jag hade halva färdigskrivet ungefär då. obviously blev det inte så, men då tänkte jag bara informera om att det kommer ut väldigt snart :3 har bara de sista raderna och lite redigeringar kvar ^^
(Någon måste ju skriva efter det här för att jag ska kunna lägga upp det sen också)

Snälla skriv mer!

OMGOSH jag får äntligen upp det här... Har behövt skjuta lite på det för att jag varit sjuk... som vanligt är även tempuset åt helvete men jag orkar inte bry mig så ja. Here it is after like half a year.

-----------------

Kapitel 12: Låt spelen börja

”Kylee, jag ber om ursäkt.”
Det var Finnick. Han knackade lite lätt på utsidan av dörren till mitt rum, ljudet ekade mellan de vita väggarna. Solstrålar letade sig skyggt in igenom mina massiva sovrumsfönster.
”Kylee säg någonting.”
Jag begravde mitt huvud i kudden, försökte stänga ute hans röst. Om jag låtsades sova lite till kanske jag faktiskt kunde somna om. Jag gick och la mig igår kväll så fort stylisterna hade släppt iväg mig efter att ha tvättat av mig sminket och torkat bort spyan runt min mun. Jag hade inte ens haft tid att tänka på vad Seamus trodde om mig nu. Han måste ha skrattat när han såg mig kasta upp på golvet i korridoren utanför studion. Jag skulle vara karriäristernas första måltavla, jag var ju bara för sorglig. Jag hade knappt fått någon sömn inatt. Hur kunde jag haft? Jag skulle dö idag. Utan tvekan. Jag skulle dö och inte finnas mer. Flera gånger under natten hade jag vridit mig i sängen, halvt gråtit och halvt fått ett nervöst sammanbrott. Det var för varmt, det var för instängt, det var för tidigt, det var för orättvist. Alla känslor hade snurrat runt, runt, runt. Rädsla, ilska.
”Kylee, du ska till Demia om en timme. En timme.”
Till sist gav jag upp och satte mig upp i sängen. Min frisyr var helt tillrufsad. Det kanske vore bäst att ta en sista dusch. Jag kravlar mig ur mina stökiga lakan. Tvivlade inte på att en avox skulle komma in och bädda medans jag tvättade mig.

När jag hade dragit ut på duschen så länge som möjligt insåg jag att jag bara hade en halvtimme kvar på mig att äta frukost och ta mig bort till min huvudstylist för arenakläderna. För att bara ha något att gå runt i under tiden drog jag på mig ett svart linne och svarta jeans. Barfota, som jag föredrog. När jag klev ut genom dörren möttes jag direkt av Finnick. Hade han stått där hela tiden?
”Det var ett misstag att låta dig vara en...’Mary Sue’. Förlåt. Jag borde fattat hur det skulle gå.”
”Du har inget att be om ursäkt för.” svarade jag och ryckte på axlarna. ”Att låta mig vara mig själv hade varit ännu värre. Det var mitt fel med allt överdriv.” Jag gick förbi honom och satte mig vid frukostbordet som var dukat. Det såg ut som de andra redan ätit. Som vanligt var jag inte hungrig men bestämde ändå att jag skulle försöka trycka i mig så mycket som möjligt. Det här verkade som den sista gången jag skulle äta. Finnick följde efter mig, satte sig ner mittemot och fingrade lite på en valnöt, men stoppade den inte i munnen. En lång stund hördes bara mina höga tugganden när jag gläfste i mig flingor och fil. Två mackor, en banan, några jordgubbar och två stora glas äppeljuice slank också ner. Det kändes som jag skulle kräkas. Men min sista måltid skulle vara en stor måltid. Jag fick i mig en bakelse som grädden på moset. Till sist bröt han tystnaden.
”Det kommer gå bra. Du får aldrig glömma att andas. Att stanna och ta några djupa andetag då och då kommer hjälpa dig. Och jag tror på dig. Jag kunde aldrig föreställa mig att jag skulle ta mig ut levande heller, men det gjorde jag. Och jag tror på dig. Du kan klara av det här, Kylee. Du har gjort sådana framsteg på bara några dagar. Du kan vinna.”
Du kan vinna. Jag kommer ihåg Kates ord. Mitt löfte till henne. Jag lovade att jag skulle vinna. Och nu kommer jag svika henne. Vem vet, jag kanske till och med råkar gå av plattan för tidigt och blir sprängd i bitar. Låter som något jag skulle göra. Nej, jag får inte, jag måste försöka. SÅ många karriärister finns det väl ändå inte...? Jag nickar Finnick till svar. Jag borde ha en bättre inställning. Om jag fortsätter att tala om för mig själv att jag kommer dö inom några minuter i spelen är det väl klart så det kommer bli.
När jag avslutat min måltid kändes min mage som om den skulle spricka. Var det inte dags snart? Jag såg på Finnick för att få någon bekräftelse. Han såg mig i ögonen i bråkdelen av en sekund, såg sedan ner i bordet och nickade kort.
”Kom.” Sa han och sträckte fram en hand när vi båda ställde oss upp. Han ledde mig till hissen och tryckte på knappen till entréplan.
”Seamus har redan åkt. Ska jag ropa på Trissy?” frågade han och log snett. Jag skakade på huvudet. Har alltid hatat avsked, ett var dåligt nog. De senaste dagarna med Finnick har verkligen varit uppskattade. Även om allt inte gick som planerat skulle jag varit förlorad utan hans hjälp. Problemet var bara att jag inte vågade säga det. Hissdörren gled upp utan att göra ett ljud och jag steg in. Vände mig om. Jag kände mig dum för att jag inte förmådde tala, orden kom liksom bara inte ut, men jag hoppades att han förstod ändå. Jag vände mig om och fick en sista glimt av honom innan dörrarna stängdes.
När jag når bottenvåningen hinner jag knappt kliva ut innan någon tar tag i min arm och drar ut mig istället.
”Det finns inte mycket tid”
”Vad är det, Will?”
”Jag har redan sagt till ungarna, men fredsväktarna är väldigt sura för att jag inte har gått ännu. Hitta mig efter blodbadet. Riskera inget. Bara se till att du vet var jag står.” Och sedan var han borta. På några sekunder hade han sprungit bort till dem som väntat på honom och försvunnit ut genom dörren. Allt var lite förvirrande eftersom att det hade gått så fort, men jag uppfattade meddelandet. Senare insåg jag att det där lika gärna kunde ha varit den sista gången jag såg honom i livet.

Portarna gled automatiskt upp till stylingcentret. Jag tror i alla fall att det var där vi var, jag hade inte brytt mig mycket om att memorera strukturerna på huvudstadsbyggnaderna. Vägen vi tog till Demia kändes dock igen, blåa kalla ljus som lyser upp breda korridorer med ett antal dörrar. Snart var vi framme. Stylisten klev ut och mötte oss vid dörren till garderoben. Hon såg på mig på ett visst sätt. Som om jag var den första i klungan barn som skulle ge sig ut i spelen via henne lika fort som de kommit. På något vis tyckte jag synd om henne. Det hela gick rätt fort, rätt tyst. Jag trodde jag skulle fått någon slags bild av insidan på arenan genom kläderna men seendes att jag fått enkla vandrarkängor, kamouflagebyxor och en mörk tålig jacka var det svårt att hålla sig till bara en gissning. Jag antog att vi skulle kunna bli skickade till en skog av något slag men eftersom att det var kvartssekelklyvning kunde man aldrig vara säker på vad dem hittade på.
Den en gång så entusiastiska Demia gör inget mer än att klä på mig och ge mig en kram innan dem skickar ut mig igen. Jag hade varit rätt säker på att hon skulle följa med mig men så var tydligen inte fallet. Jag ser mig inte om när jag går.
Utomhus är det en strålande dag. Solen gassade och det syntes inte ett moln på himlen. En fin dag att dö på – men jag antog att vädret inte skulle vara det samma på arenan. Vi möter upp med Seamus innan vi går på svävaren som står parkerad på något som liknar en stor helikopterplatta utanför byggnaden jag just befunnit mig i. Jag hinner få en glimt av några av de andra tributerna som också håller på att ta sig ombord. Jag kan se karriäristen, Avon, från distrikt 1 och 12 åriga Nisha från femman, de flesta andra känner jag inte igen så värst bra. Innan vi går på fordonet försöker jag dra in en sista nypa riktig luft i lungorna, känna solen på mitt ansikte en sista gång. Det kan inte hjälpas.

När alla gått på och spänt fast sig rycker svävaren till och skjuter ifrån marken. Det pirrar lite i magen men jag vill inte säga något. Försökte att inte skapa ögonkontakt med någon av de andra men försökte ändå själv lista ut vilka som teamar med vilka. Karriäristerna såg under tystnad lite på varandra med jämna mellanrum. Någon nickade svagt, någon annan harklade sig. Efter en liten stund stiger några människor i mörkblå overaller fram med konstiga apparater i händerna. Jag undrade om det var dags för avslöjandet av att de egentligen bara skulle döda oss här och nu. Vet inte om jag skulle ha något emot det, egentligen. En kvinna ber mig räcka fram min arm, jag gör så, men ångrar det direkt efter då jag känner ett brännande stick. Någonting har borrats in i min underarm. Jag tittar på henne med mord i blicken men hon har redan gått vidare till personen bredvid mig. Bäst för henne att det fanns en bra anledning till det där för det känns fortfarande 45 minuter senare när vi landar. Den här gången kör vi in någonstans i en stor byggnad, jag tror till och med att vi är under marken, för det är svårt att se något när vi kliver ut. Vi blir alla bortdragna i olika riktningar. Shit, nu händer det. Shit, shit, shit. Adrenalinet tävlar med rädslan om övertaget om min kropp. Det är svårt att inte skaka där jag går. Någon i bakgrunden ropar ”Vi sänder live om 5!” precis som jag blir inpuffad i ett rum och dörren stängs bakom mig. I hörnet står ett inte allt för brett glasrör. Är det där jag ska...?
”Snälla... tvinga inte in mig i det där...” hör jag mig själv flåsa. Det känns som om jag har har grabbat tag i armen på fredsväktaren. Jag tror jag får en blackout. Han ignorerar mig och trycker på några knappar på väggen som gör att en dörr i glaset glider upp. Han får mig att ta ett steg närmare tuben. Det är nu det händer. Om jag någonsin ska ta mig härifrån är detta min sista chans. Vad händer om jag gör motstånd? Springer? Dem kan ju inte döda mig. Ett steg närmare. Nu står jag inne i röret. Jag måste fokusera på något bra för att inte hyperventilera. Finnick, Finnick, Finnick. Will, Will, Will. Kates, Kates, Kates. Än lyder min kropp inte min hjärna. Snälla bara spring. Det här är sjukt, bara sjukt. Allt har med oddsen att göra, karriäristerna är egentligen de enda med chans till överlevnad. Vi andra bara offras för de rikas underhållning. Det slutade handla om kriget för flera år sedan. Jag tror att rädslan håller på att ta över. Nej, lite adrenalin ligger kvar där inne någonstans. Det måste det göra, för jag förvånar mig själv med vad jag gör här näst. Allt ont jag någonsin tyckt och tänkt om huvudstaden koncentreras på en gång i min näve när jag svingar en rak höger mitt i fredsväktarens nylle, just precis som han ska stänga dörren. Mannen vacklar överrumplat bakåt. Det får mig att må lite bättre. Han närmar sig mig med några rätt fula ord men en annan fredsväktare som stått i dörren som jag inte ens märkt gör en hejdande gest med handen. Mannen samlar sig och trycker på knapparna igen. Glasdörren skjuts igen utan ett ljud. Det är då jag hör de tunga siffrorna. Någons röst i en högtalare. ”60, 59, 58....”
Ännu händer inget. ”50, 49, 48...” Långsamt börjar golvet under mig röra på sig. Rummet försvinner när jag trycks uppåt. ”40, 39, 38...” Döda dem. Döda dem alla eller så dödar dem dig. ”30, 29,28...” Vad är det jag tänker med? Jag har ändå inte speciellt mycket att leva för... Många av de andra barnen har säkert mycket större familjer än mig. Jag har min moster. Inte mycket till släktingar. Kates klarar sig nog... Fokusen borde ligga på att försöka ge de yngsta en bättre chans. ”20, 19, 18...” Äntligen uppenbaras något framför mig. En mulen himmel. En ring av barrträd runt ett ymnighetshorn och 24 deltagare. Jag hinner inte tänka värst mycket på omgivningen. Jag får springa vart jag springer.
”13, 12, 11...” Jag kan inte se Will. Han måste vara utplacerad bakom hornet. Det här är inte bra. ”7, 6, 5...” Hyfsat nära mig ligger en ryggsäck, men lite längre in kan jag urskilja ett svärd stå lutat mot hornets utsida. Man kanske skulle...
”3, 2, 1...”
Låt spelen börja.
Boom.

---------------
Snälla berätta vad ni tyckte, det där tog allt för lång tid. Och snälla dela gärna med era vänner så det motiverar mig att skriva mer, jag är en sån som hatar att lämna saker halvgjorda :s
Cheerio!

Suberbra ju!!!!! Det gjorde inget att det tog så lång tid

Vad bra ^^ Har skjutit upp så länge, men det har legat i bakhuvudet hela tiden typ : P

Så gör jag också när jag skriver!
ellaella03 Har du sett???!!!