twilight eller HP roll (var med.)

Han gav sig inte. Han var fast besluten om att jag inte skulle få göra nånting. Vänta.... Göra vad? Vad visste Han att jag skulle göra som jag inte visste? Men jag visste att det skulle bara vara någon sekund kvar innan jag IBTE visste vad jag tänkte. Och då skulle inte han heller veta.

"Det är låst." sa Joey besviket.
"Jamen då får vi göra på ett annat sätt!" jag gick mot bilen och öppnade bakluckan. Vart ligger den någon stans? Här!
"Sådär kan du inte göra!" skrek han åt mig.
"Hur ska vi annars göra?" skrek jag tillbaks.
Jag var nu framme vid det stora skyltfönstret. Så synd att det inte skulle finnas där om några sekunder.

Han grep tag hårdare om mina läppar. Kyssen blev väldigt intensiv. Han tog ett stadigt grepp om min midja. Helt plötsligt så stod vi på knä i sängen. Det kändes som att hans hand skulle trycka sönder mina revben. Men, det var så könt när han gjorde det. Jag la min hand på hans nacke och drog honom närmare. Han stannade upp en sekund. Han la sin lediga hand på min nacke. Han tog också ett väldigt hårt grepp. Hårt, men ändå försiktig. Som om han trodde att jag skulle fly, men han ville ändå inte skada mig. Så kändes det. Han började kyssa min nacke. Det kom en varm våg genom hela kroppen och mitt huvud blev väldigt tungt. Jake drog mig mot honom.
- Jag har dig, viskade han med sina läppar mot mitt öra.
'Vad är det som händer?' Viskade jag genom tankarna.
'Vad menar du? Det är inget som händer!' Svarade han förvånat.
'Om inget hände så skulle jag få gå, dit. Vart det nu är....' Jag var väldigt frustrerad av att inte veta.
'Det är säkrast för dig att vara här, med mig. Tycker du inte?'
'Jo, men.... Jag kom precis ihåg att jag skulle..... Trä....fa..... NEJ! Nej, nej, nej, snälla Jake!' Bad jag.
'Stanna, jag är rädd att du inte ska komma tillbaka.' Han gav mig en allvarlig blick. Jag hatade det här. Jag skulle precis resa mig upp när Jake tog tag i min arm.
- Snälla.... Viskade han med en förtvivlad blick. Jag blev också förtvivlad. Suck. Jag satte mig ner igen.

Kofoten hade bildat ett stort hål i glasrutan. Tillräckligt stort för att en fullvuxen man skulle kunna ta sig igenom.
"Du är inte klok!" skrek han.
"Jag vet!" ropade jag "kommer du eller inte?"
"okej!
Stället såg ut som att det inte hade andvänts på länge. Spindelväven täckte stolar, lampor och bord.

- Kom, sa han och klappade på sitt överlår. Kag satte mig i hans knä och tog täcket över benen. Han lade händerna runt min midja och borrade ner näsan mellan min axel och nacke. Så, nu var han säker på att jag inte skulle gå.
- De är något jag vill visa dig, sa han efter en stund. Han drog ut en låda i byrån bredvid sängen och tog fram ett stort papper.

"Här är köket!" ropade joey från en dörr längre in.
Köket var ett hyfsat stort rum med en massa köksgrejer, och där stod en liten frys som utgjorde ett surrande ljud. Den var alltså igång.
"Här är den!"

- Vad är det här? Sa jag oförstående och tittade på ett stort papper med massa namn och streck. Han lade läpparna mot mitt öra igen.
- Flocken's släckt träd. Sa han lågt. Nästan viskade. Och mycke riktigt, alla familjer fanns på pappret. Nu fattade jag varför det var så stort. Hela pappret var ju fyllt med namn och streck. Jag såg att högst upp i mitten stod namnet 'black'.
- Varför stor det inget här? Sa jag och pekade.
- För att vi ska skriva där. Sa han och tog fram en penna.
- Ska jag vara med?
- Alla präglade är med. Här!
Jag skrev så försiktigt jag kunde.
- Så, sa jag och gav den till honom. Han lyfte på sin högra hand från min midja och tog tag i pappret.
- Jag ger den till Sam nästa gång jag träffar honom. Lovad han och lade undan pappret igen.

Dörren till frysen var trögt. Joey kunde inte öppna det.
""Flytta på dig." sa jag och puttade undan honom.
"Det sitter verkligen hå..." men han han inte avsluta meningen förrän jag hade fått upp den. Det var en av sakerna som ändrades i kroppen när man blev varulv. Man blev starkare och större.
Inuti frysen stod det inget det var tomt.
"jaha. Kan du kolla i de andra skåp..." nu var det min tur att avbrytas.
En sliskig doft stack i näsan.
Oh nej!

- Prägla dig var det bästa som hänt mig. Sa han mjukt och kysste min hals.
- Nej, träffa mig, sa jag och kysste honom.
- Du har rätt, även om jag inte präglat sig skulle du ändå bo här, och veta allt.
- Tror du? Sa jag och mitt hjärta började dunka snabbare.
- Säkert. Första gången jag såg dig visste jag att du var den rätta. Sa han och drog ner mig i sängen.
- Billy har en bra sån. Sa jag och kysste honom.
- Charlie skulle vara stolt. Svarade han.
Det började värka i min nacke. Jake fattade precis, han tog av min tröja och jag lade mig på magen. Han halv satte sig på nedre delen av min rygg. Han knäppte upp bh:n och började massera min rygg och nacke.
- Du kan ta i hårdare. Sa jag och försökte andas lugnt.
- Säkert? Jag vill inte råka krossa ett ben eller något. Sa han oroligt.
- Nejdå, det går bra. Ta i hårdare du. Och då tog han verkligen i. Det var precis vad jag behövde. Jag blundade och försökte åter igen andas så lugnt och långsamt jag kunde.
- Du Jake, sa jag efter kanske 5-10 minuter.
- Ja, sa han glatt.
- När kommer du börja åldras igen? Frågade jag nyfiket. Men han hörde att det var något i min röst som gjorde mig nervös och orolig.
- Ju snabbare blodsugarna sticker, ju snabbare blir jag i normal ålder igen. Sa han efter en stund.
- Hur länge har du varit varulv nu igen? Ett pr? Två?
- Vi har varit ett präglat par i över två år. Så jag har varit varulv i lite mer än två år.
- Redan?! Sa jag förvånat. Och min röst sprack på slutet.
- Tiden går fort när man är med dom man älskar. Sa han, på något sätt fick det mej att fråga.
- Har du sett Shannon idag?
- Hur ska jag kunnat det? Jag har ju varit med dej.
- Oj förlåt, det tänkte jag inte på.

Jag såg hur Joey stelnade till bredvid mig när en kvinna trädde fram i dörröppningen.
Hon hade blonda lockar som hängde perfekt på hennes axlar. Hennes kropp var formad som en gitarr, den skulle kunna lura villken man som helst.
Och sedan vampyrens klassiska ögon.
Röda.
"Så vad här vi här?" frågade en röst som var len som sammet.
"Du har ingen chans mot oss!" eller snarare jag. Sa en röst i mitt huvud.
"En liten flicka och hennes bror. På utflykt ser det ut som. Har ni tappat bort mammsen och pappsen?" En tanke slog mig. Hon visste inte att jag var en varulv. Hon skulle inte ha tagit sig hit då.
"Jag har ett vapen!" skrek jag. Ilskan kokade innom mig. Ett par skakningar slapp ut från kroppen, men blodsugaren misstog dem för rädsla.
"Lova att inte skrika."
"Jag lovar." Sa jag bestämt och släppte läs vargen innom mig.
Ena sekunden stod kvinnan fullt levande i dörröppningen, men nu. Tja.. Man kan väl säga att halsen var borta.
Jag blev till människa igen och tog huvudet under armen.
"Det där var så coolt!"