De utvalda

Eletha stelnar till vid omfamningen och ler svagt, omfamningar av detta slag var hon inte van vid. Hon var van att vara stel och hård, inte visa känslor. "Trevligt att träffa er med." säger hon artigt och önskade att hon kunde vara som de, mer naturlig hon hade aldrig lärt sig det.

Modern släppte henne och gick fram till Ethan igen. "Kom så går vi in, far kommer hem snart, han jobbar på åkern".
Ethan kom ihåg köttet och tog ner dovhjorten från hästen. "Jag sköt den här till er på vägen hit". Modern verkade så glad att hon bara log. Hon tog djuret och bar in det, pojkarna följde efter och så gjorde Ethan.
"Kom" sa han åt Eletha.

Eletha nickar och rynkar pannan, "Jag kommer, ska sadla av hästarna gå in du." säger hon med svag röst åt honom och går med hästarna fram till vattentunnan på gården för att vattna hästarna. Hon behövde vara ensam för att samla sig och inte vara så nervös och stel.

"Okej" log Ethan och gick in. Huset var mycket enkelt, det var egentligen bara ett enda stort rum med tre sängar, hans mor och far delade på en, och resten var hans bröders, ett litet kök och så ett bord med stolar.

Hon vattnar och sadlar av hästarna, och ryktar dem för att vinna tid. Hon var nervös, hon visste inte hur hon skulle bete sig och ville inte stöta sig med någon av dem. Men hon visste inte hur en familj var, hur det var att tillhöra en. Slutligen tar hon ett djupt andetag och kliver tyst in i stugan.

När Eletha klev in i stugan satt familjen runt bordet och pratade om det som hänt under veckorna.
"Är det sant att du kan döda en man med dina bara händer?" frågade Ethans yngsta bror med stora ögon.

Eletha bleknar och nickar till svar åt Ethans bror, "Jo, det är sant." sa hon med tonlös stämma. Det var inget hon var stolt över eller ens skröt om. Hon hatade sig själv för det avskydde var handling hon hade gjort och många gånger hade hon varit på väg att ta sitt liv. Men hon hade väl varit för feg för att ta sitt liv, och tillslut hade hon lärt sig att gömma sina känslor dölja dem helt så hon skulle stå ut med sig själv.

Ethans syskon såg på Eletha med ännu större ögon och de började viska frenetiskt med varandra.
"Kom och sitt kära barn" sa deras mor mjukt.
Ethan själv satt mitt emot sin mor och hade precis berättat om banketten.

Eletha biter sig i läppen och ser på bröderna, hon ville inte att de skulle tycka att det var något att se upp till att hon kunde något bra. Eletha ler svagt mot hans mor och sätter sig mellan Ethan och en av bröderna, vem det var visste hon inte. Kära barn hade det varit längesedan någon kallat henne, men det kändes fint på något vis.

"Jag höll precis på att berätta om banketten" log Ethan. Det hade varit rätt så pinsamt..han kunde ingenting om etikett eller dans. "Om inte du hjälpt mig hade jag gjort bort mig helt".
Han fortsatte sedan berätta för sin familj om allt annat som hänt, träningen och hur slottet var.