Hunger spelen roll (Privat)

"Jag lovar att hjälpa dig med det när jag kommer tillbaka!, Gå nu och tvätta dit ansikte, du har lite blod där!" sa jag och gick in igen.
Jag såg att flickan från elvan hade gått in.

Jag kände hur hela min kropp började skaka. Det var helt hemskt. Men jag visste vad jag skulle göra.
"DENISE PURPUREWIND" ropade högtalarrösten. Darrande reste jag mi upp. Jag stannade upp och tittade bakom mig på Nemo. Han nickade åt mig. Jag vände mig tillbaka mot dörren till träningssalen igen. Jag tvingade mig själv att sluta skaka, innan jag gick fram och öppnade dörren. Jag gick in i den korta korridoren som var emellan. Jag stannade och hörde dörren stängas bakom mig.
"DENISE PURPUREWIND" ropade högtalarrösten igen. Bra. Spelledarna hade inte sett mig än. Jag klättrade upp längs väggen och upp i taket. Jag var noga med att de inte skulle se mig. De satt och väntade uppenbarligen på mig. Jag var tvungen att ge mig till känna innan de började tro att jag hade fegat ur och tröttnat.
"DENISE PURPUREWIND, GÅ GENAST IN I TRÄNINGSSALEN!!"
"Jag är redan här" sa jag högt och hoppade ner. Alla spelledarna vände sig mot mig. Överste spelledaren vinkade åt mig att jag kunde börja. Bra, jag såg att jag hade chockat dem. Jag vände mig långsamt runt hela rummet och såg mig om. Vad skulle jag göra nu.

"Vad tänker du på?" hörde jag en säga.
Jag tittade upp och såg pojken från min Distrikt.
"Inget" sa jag.
"Du tänker på Cato eller hur?" sa pojken.
"Lite" sa jag.
"Du gillar honom eller hur?" sa pojken.
"Han är väll okej" sa jag.
"Så okej att man kan kyssa honom?, Jag såg er härom kvällen, vid sjön, en middag i månskenet, tillsammans" sa Pojken.
"Hur kan du veta om det?" sa jag.

Jag gick till kamouflaget. Jag ville göra en så kallad "Peeta" alltså att man målar en bild på golvet, men tänkte sedan att det nog skulle vara lite för vågat. Jag målade istället på mig själv. Men jag gjorde det lite speciellt. Jag målade mig själv till en huvudstadsbo, men onaturlig hårfärg och överdrivet mycket smink. Jag speglade mig själv i det blanka golvet. Jag var ganska nöjd med resultatet.
Spelledarna verkade intresserade men inte imponerade.
Så jag gick till klätterstationen och klättrade så snabbt jag kunde upp till taket. Jag visste att de såg var jag gömde mig, men jag gömde mig i alla fall uppe vid taket. Men vad jag inte lät dem se var att jag flyttade på mig däruppe. Sedan hängde jag mig ner i knäveck och tittade på dem. De verkade chockade att jag nu var på ett nytt ställe.
"Ja, jag tror nog att du kan gå nu" sa överste spelledaren. Jag hoppade ner och gick med så bestämda steg ut åt det andra hållet. Så fort dörren stängdes bakom mig sjönk jag gråtande ner på golvet. De var säkert inte imponerade över huvud taget.

Nemo gick in, efter en stund kom han tillbaka och jag skulle gå in.
Jag rusade in och väntade på mitt tecken.
En spelledare vinkade åt mig och jag gick till bågskytte .
Istället för att skuta där så gick jag till klättringen med den.
Jag klättrade upp och hängde upp och ner.
Jag siktade mot en måltavla flera meter ifrån klättringen, jag släppte snöret och pilen flög iväg.
Alla spelledare spärrade upp ögonen.
"Den träffa!" sa en spelledare.
"Den träffa i mitten!" sa en annan.
Alla vände sakta sina huvuden mot mig

Jag satt och bara skakade av gråt när Nemo kom ut till mig.
"Det är okej" tecknade han "De verkade ganska uppskärrade när jag kom in, så jag är säker på att du gjorde bra ifrån dig"
"Tror du verkligen det?" snyftade jag. Jag var helt säker på att jag hade lyckats dåligt, och att jag nu aldrig skulle få några sponsorer. Men Nemo nickade, och jag kände mig faktiskt lite lugnare.

"Du kan gå!" sa en ledare.
Jag sprang ut och rakt in i Catos famn.
"Vad hände där inne?" sa Cato och kramade mig.
"Jag sköt en pil!" sa jag.
"Var dom elaka mot dig?" sa Cato.
"Nej, Jag var bara stressad!" sa jag och fällde några tårar.
"Shh" sa Cato och försökte lugna ner mig.
"Vi måste fiksa dit sår" sa jag.

Jag och Nemo gick till våra rum. Jag var trött och ville hinna sova ut ordentligt, för i morgon var det dags.

Vi gick in på Catos rum.
Jag gick in i badrummet och hämtade det vi behövde.
"Så hur hände det?" frågade jag.
"Jag skulle ta ett svärd sedan tappade jag det! Men jag lyckades imponera på dom iallafall!" sa Cato.

Jag vaknade många gånger under den natten av mardrömmar. Eller ja, egentligen var det bara en enda dröm som kom hela tiden. Igen och igen och igen. Samma hemska dröm.
Jag sprang genom skogen. Karriäristerna skrattade bakom mig.
"Hon är min"
"Nej, hon är min"
"Hallå, jag såg henne först!!"
Förskräckt upptäckte jag att vi var vid en sjö. Jag sprang i, men jag var så mycket långsammare än dem. De kom hela tiden närmare och närmare. Jag kände ett starkt hugg i sidan och ett fruktansvärt skratt hördes. Jag kände så väl igen det, men jag kunde inte placera vems det var. Jag föll ihop i det grunda vattnet med ansiktet uppåt. En kanon hördes, och jag undrade vem den hade avlossats för. Mörkret föll och nationalsången spelades. Bra, tänkte jag. Nu får jag veta vem som dog. Ett välbekant ansikte dök upp på himlen med siffran 11 bredvid sig. Under stod det DENISE PURPUREWIND. Den döde var jag.
Varje gång vaknade jag precis när mitt eget ansikte lystes upp på himlen. Drömmen var så ologisk, alltså, att jag skulle se att jag själv hade dött.
Men den biten med att jag skulle dö, den var så fruktansvärt sann.