Homo Bestia (5 rollare)

Jag försökte stå emot begäret att viska irriterat åt Lara att sluta upp med sina försök att ta sig loss, men jag förstod förstås att när allt hopp lämnar en person är det bara instinkten med blind panik kvar. Plötsligt upphörde hon att kämpa och jag spetsade öronen. Ett dovt dundrande tycktes eka genom skogen och jag kunde känna doften att svettiga hästar. I nästa ögonblick exploderade dungen. Träd föll till marken och grästuvor flög upp i mitt ansikte när jag såg hur fyra enorma, svarta hästar störtade in i dungen med fyra minst lika skräckinjagade män på ryggarna. Hökmannens hök satt tyst på en av männens axlar.

Medan jag såg på de tungt andandes hästarna och på höken som elakt stirrade på oss kände jag hur paniken grep tag om mig, fångade mig i sitt stenhårda tag.
Jag andades häftigare och häftigare och krafsade med fingrarna i jorden, som för att få grepp om situationen. Jag vände mig mödosamt om i nätet och försökte panikslaget kräla därifrån, och det susade i mina öron.

Jag knuffade till Lara lätt i sidan. "Du gör det bara värre", viskade jag och sänkte blicken. Mannen vars axel höken nu satt på gled av hästen som nervöst stampade och grävde i marken inte helt olikt Lara. Mannen gick raka vägen fram till William med bestämda steg. "Är du säker på att det är hon?" frågade han med djup stämma. William såg konstigt nog osäker ut och han fingrade hela tiden på sitt bälte. "Ja herrn, hon är den enda ödlemutanten vi har hittat under tre månaders tid nu", svarade han och den skräckinjagande mannen nickade. Sedan kastade han en blick på mig och jag kände hur blodet i mina ådror frös till is. "Vem är byrackan?" frågade han sedan. William kastade också en blick på mig innan han svarade. "Jag tänkte att ni kanske ville ha honom också? Vi tänkte att ni kunde ge oss omkring 150 guldmynt för honom...?" Mannen fnös kort och gick fram till oss. "Ni får inget för honom. Slottet behöver slavar dock... Se det som en tjänst för kungen", sade han med ett otrevligt leende. Jag svalde hårt. Kungen?

Jag ville inte inte sluta försöka krypa bakåt och jag ville inte lyssna på honom, men jag kom inte längre och det var inte värt att fortsätta slösa på mina krafter, det visste jag. Jag suckade och stannade.
Jag blev kall när jag hörde orden om mig. När jag var liten hade jag ibland önskat att jag var speciell, mer speciell än en illa behandlad mutant. Jag hade önskat att jag var utvald, ämnad för något. Jag visste inte vad männen pratade om men jag hade aldrig önskat mer att jag var någon annanstans, någon annan varelse. Vad som helst hade dugit, vad som helst, bara inte en ödlemutant. Jag skulle ha nöjt mig med att vara en fluga.
William såg besviken ut över att inte få ett öre betalt men han såg ut att acceptera det på grund av rädsla, tyckte jag.

"Då så", mumlade den okända mannen och började rota igenom sina fickor. "Vad har du där?" undrade William nyfiket och lutade huvudet för att få en bättre vinkel. Mannen flinade och drog upp en liten, brun skinpåse. "Det här... Kallas för Animalis Consius, eller Djursömn om du vill", började han. "Det är väldigt effektivt mot djur av alla sorter och är ett bevis på att mutanter inte är mer än just djur." Mannen tog några steg närmare oss och nätet. Han stannade och satte sig på huk framför oss. "Ett litet sniff och de blir oförmögna att röra sig", log han och öppnade kvickt påsen. Det gick för snabbt, jag hann inte reagera. Så snart han hade öppnat påsen kände jag hur en väldig stank trängde sig in i min näsa och i nästa ögonblick kunde jag inte röra en muskel. Mannen skrattade nöjt och sträckte påsen mot Lara.

Jag sträckte huvudet så långt bakåt jag kunde i nätet, men det hjälpte inte. Hökmannen tog bara ett litet steg, fortfarande på huk, och jag kunde inte röra mig längre bakåt.
När jag kände den fräna lukten som fick mina ögon att tåras visste jag vad som skulle hända, jag hade sett Jakes reaktion på det.
Med en sista enorm ansträngning sparkade jag så hårt jag kunde genom nätet och träffade mannen få knät innan min kropp blev alldeles stel.
Nu var allt jag kunde göra att se på med vitt uppspärrade ögon.

"Vad fan! Jäkla best!" tjöt mannen och jag såg förtvivlat på medan han måttade en spark åt Lara. "Herrn, vänta! Du vill inte skada henne, hon kan förlora värdet om hon är skadad", ropade William i sista sekunden och jag andades lättat ut då mannen stannade upp. Han väste lite mellan tänderna och spottade i stället framför Lara, som för att visa hur mycket han hatade henne. Även om jag inte kunde göra något kände jag ändå morrningen i halsen då jag såg honom. Mannen blängde bara på mig som om han övervägde att skaffa en munkorg. Plötsligt snodde han runt på stället och gjorde några avancerade tecken åt de övriga ryttarna som genast gled av hästryggarna och marscherade fram till oss. Med enade krafter lyckades de lyfta upp oss och hängde oss över mannens hästs rygg som dagens jaktbyte. "Vi far genast", sade mannen barskt och hävde sig upp på hästen igen.

Jag flämtade förskräckt när Hökmannen riktade sparken mot mig, men mer kunde jag inte göra.
När han tog bak foten andades jag ut och jag grimaserade när han spottade mot mig. Ändå var jag lite nöjd med att ha sparkat honom utan att få något större straff för det, i alla fall för tillfället.
Väl uppe på hästryggen stramade nätet om mina ben.
"Förlåt", viskade jag så tyst jag kunde till Jake med ansiktet in i hästens päls.

"Det är okej", viskade jag tillbaka och blåste irriterat bort hår från hästens svans ur ansiktet. De andra tre männen följde den förstes exempel och steg upp på hästarna. Med en rörelse fick han hästen att röra på sig och inom några sekunder kunde jag inte längre se William och hans män. Att ligga raklång över en hästs rumpa var inte direkt bekvämt och det blev inte bättre av den skumpiga ritten genom svårframkomlig terräng. Jag fick snabbt ont i kroppen och uppenbarligen kände höken på mannens axel likadant. Den gav upp ett gällt skri innan den lyfte från hans axel och flög tillbaka till dess rättmätiga ägare.

"Jag skulle inte tyckt det", svarade jag. "Det är kanske något jag stal i byn, mat eller min kappa eller något ... jag är ledsen att du behöver ta smällen för något jag gjort."
Hästens skumpande fick mig att bita mig i tungan och jag slutade prata. Jag fortsatte titta ned i pälsen och kände lukten av häst. Jag ville inte tycka om den lukten, på grund av dess ägare, men det gjorde jag.