Robin Hood (fyra personer)

Midna drog loss kniven som satt i trädet bredvid henne. Hon svarade inte Roger, det kändes inte nödvändigt, hans tack kändes inte nödvändigt. Hon såg det hela som en självklarhet att hjälpa människor som förtjänade det. Hon vände blicken åt Sidara när hon pratade med henne och nickade. Hon rev loss fler tygremsor från tunikan och gav henne.
"Midna du behöver inte göra sönder dina kläder" sa Much och hon ryckte bara på axlarna.
"Det är bara tygbitar, inget att bry sig om" förr hade hon varit mer rädd om sina kläder men nu brydde hon sig inte. Hon ansåg att deras sår var viktigare. Hon sjunk ner på marken och såg ner på sina händer när de började skaka.
"Midna du skakar" sa Allan och hon log emot dem.
"Det är ingen fara, bara länge sedan jag dödade så här mycket folk. Oroa er inte, det går över" sa hon och skrattade. Hur kunde känslan av att ha släckt liv egentligen gå över? Hon visste inte men hon skulle snart lugnar sig och tillslut glömma bort männen hon dödat. Hon undrade om det var normalt eller om hon bara var kallhjärtad.

Sidara tar emot dem, "Det där var ju onödigt, jag trodde du kanske hade." sa Sidara i en ton som inte kunde kallas tyst och tillbakadragen längre. Hon band om Rogers sår och förde sitt vattenskinn mot hans läppar, "Om du är törstig. Och jag har inte förgiftat den denna gång heller." sa hon med road röst då han förra gången tydligen trott det.
Hon betraktar Minda och undrar hur det var fatt, blev hon så av att döda? Sidara blev inte så, det var som hon inte tänkte på det. Sen var de bara soldater som ville henne illa som ville se henne död, så Sidara kände inget för dem. Det kanske hade varit annorlunda om hon gjort det med någon oskyldig?

Roger hörde nu ännu en kvinnlig röst, kvinnan som hade tränat honom tidigare under dagen och ett stort leende uppenbarade sig när han hörde både Allans och Muchs röst. Trots att han ville svara dem eller säga något så ville hans röst inte bara och den mystiska kvinnan uppmanade honom att inte prata. Snart hörde han återigen ljudet av någon som rev sönder tyg och sedan kände han hur någon, med en mjuk beröring, började att lägga om hans sår. Sedan hörde han hur Allan lät orolig på rösten när han talade till Midna vars händer tydligen skakade; först fylldes han av sorg över att någon behövde känna så på grund av att personen räddat honom men dessa tankar försvann snabbt när han fick ett vattenskinn pressat mot läpparna. Med den styrka han hade greppade han skinnet och drack i stora, djupa klunkar; han ville få i sig så mycket han kunde. När vattnet banade sin väg genom hans strupe kändes det som att livet i hans kropp återvände och den brännande känslan i halsen verkade dämpas en aning. När han hade tömt vattenskinnet helt, Roger hade försökt få tag på varenda droppe möjlig, räckte han återigen över vattenskinnet till dess ägare. Nu kände han sig mycket klarare i huvudet än vad han hade gjort innan och nyfiken lyfte han en hand till ögonen; det tycktes vara en stor skorpa vid båda ögonlocken. Irriterat pillade han bort blodet och när han slog upp ögonen till fullo gjorde det ont av det plötsliga ljuset som träffade dem; Roger ryggade tillbaka och lade en hand för ögonen som skugga. Sedan vände han sig till de fyra människorna som var samlade kring honom.
"Återigen tack, jag hade inga förhoppningar om att några skulle följa efter soldaterna för att rädda mig. Denna vänlighet ska inte glömmas i första taget.", Sade Roger, fortfarande med en rosslig och hes röst även om den nu hade återfått lite av den vanliga styrkan. Med en blick på de andra kunde han lokalisera mindre skador och åsynen fick en klump att växa i magen på honom, att dessa människor utsatt sig för en sådan risk för att rädda honom skrämde honom lite. Var det ovana eller visste han efter alla dessa år hur det var att bry sig om andra människor? Den frågan kunde han inte svara på.
"Jag hoppas ni inte har skadat er allt för allvarligt.", Sade han, med en ursäktande ton. Det karaktäristiska leendet fanns inte på plats som det brukade, precis i detta ögonblick kändes det magstarkt att le; nya vänner hade utsatt sig för en stor risk och han hade varit nära döden. Nej, denna gången fanns det inte plats för ett leende.

Midna såg på Sidara.
"Som sagt det är bara kläder och om det behövs kan jag sy nya." sa hon bara och tittade på sina händer, de skakade inte lika kraftigt längre, hon började lugna ner sig. Hon blev förvånad varje gång hon skakade, eftersom det inte hände alltid. Kanske berodde det på att hon helst undvek att döda folk, men i detta fall hade det varit nödvändigt. Much satte sig ner bredvid henne och la en hand på hennes axel.
"Du är en modig kvinna" sa han och såg sedan på Sidara "Ni båda är"
"Jag gör bara vad fler borde göra, agera" sa hon endast men log emot honom. Hon vände sig sedan emot Roger.
"Hade Robin bestämt så hade vi nog inte gjort det, tur att vi har egen vilja" sa hon och log svagt.
"Äh vad är en strid utan en skada, och nu får jag ett ärr till att visa upp" sa Allan glatt och Midna himlade med ögonen, hon ansåg inte att hon hade rätt att svara, hon hade endast fått en rispa, inget som kunde kallas skada. Midna drog handen genom håret och reste sig upp, hon behövde röra på sig för att inte börja tänka. Hennes far sa alltid att man inte skulle ägna sina döda fiender en tanke, hon hade svårt för det. Männen hon dödat var hennes fiende, men det betydde inte att de var av ondo, de kunde mycket väl ha familjer, familjer som aldrig mer skulle få se dem i livet. Midna skakade på huvudet och började vandra runt i gläntan.

Sidara tog sitt vattenskinn och log lite då den verkade göra nytta han pratade ju en hel del nu och det var ju ett gott tecken som något.
Hon såg sig om på de andra, mer eller mindre skadade, inte hon, så hon svarade inte på Rogers fråga och drog sig helt enkelt undan från honom, eller ja från dem.
Sidara log mot Munch, "Det handlar inte om mod, det handlar om vad man kan och inte kan. Och detta är något som alla kan lära sig, så det handlar inte om att vi kan det bara för att vi är kvinnor." sa Sidara med bestämd röst och såg på honom.
"Åh, kvinnan kan ta ton." skrattade Allan och hon gav honom en ilsken blick.
"Ja, hon kan det. Jag har aldrig påstått att jag inte kan tala." bet hon av och tog det tomma vattenskinnet och gick till bäcken för att fylla på, hon passerade Minda och log lite mot henne och gick sedan vidare.

Medan Roger låg på marken för att återhämta sig så började Midna att vandra runt i gläntan medan Sidara stormade iväg för att männen hade uppfört sig lite retsamt; om det var något han hade fått bekräftat för sig så var det att dessa båda kvinnor hade ett rejält temperament. Denna insikt fick honom att le, trots allt så var det riktigt underhållande och hade de fogat sig snällt inför allt så hade de varit ointressanta; nu hade de båda en stark karaktär och det tyckte han om.
Mycket snart försökte han att ställa sig upp och röra på kroppen som för att mjuka upp den; både hängningen och ritten hade gjort den otroligt spel. Ibland kände han hur benen skakade men han visste inte om detta berodde på fysisk utmattning eller att kroppen fortfarande mindes rädslan från snaran som stramade åt kring hans hals.
"Det var riktigt otäckt det där, hängd men inte död. Hemskt.", Sade Allan och tittade oroligt på Roger. Mördaren tittade upp och gav den andre mannen ett brett leende.
"Så det hade varit mindre hemskt om jag överlevt?", Sade han retsamt och skrattade till. Allan log lite svagt men ursäktade sig snabbt för sitt ordval; något som Roger bara viftade bort. Det var inte alla dagar man fick se sådant och även om man inte utsattes för det så var det klart att man kunde bli skakig ändå, i vanliga fall brukade inte den hängde mannen prata och än mindre ställa sig upp.
Medan Roger mjukade upp sin kropp så såg han på Midna och hur hon gick runt i gläntan, hon såg sannerligen rastlös ut. Trots det som hade hänt honom kände även han sig rastlös och han kunde se hur solen började att gå ned över trädtopparna, kvällen var i antågande.
"Ska vi slå läger här eller tar vi oss tillbaka till det andra lägret innan det är alltför mörkt?", Frågade Roger och log mot de andra. Trots allt som hade hänt så var han glad; glad att han fortfarande var i livet.

Midna hade besvarat Sidaras leende, även hon hade varit förvånad över att hon kunde ta ton. Hon tvivlade inte på att kvinnan inte kunnat men hon blev ändå förvånad.
"Jag skojade bara" sa Allan nästan sårat och såg på Midna.
"Jag vet att du gjorde det, men alla har inte samma humor. Bästa är att inte skämta om allt med folk du inte känner" sa hon leende och tittade upp på himlen när Roger nämnde läger. Mycket riktigt hade det börjat mörkna på himlen. Hon hade inte ens att det börjat mörkna.
"Bäst att stanna här, det vore du dumdistrigt att försöka ta sig tillbaka när det mörknat. Inte bara för att hästarna har svårare att se utan också för att det är lättare att hamna i ett bakhåll" sa Midna och såg leende på dem.
"Och Robin kanske saknar oss och börjar oroa sig" sa Much och Midna nickade, hon hoppades det. Om de var borta hela natten kanske Robin skulle förstå att saker kan gå fel och att han behöver ta hand om allihop.
"Jag hämtar hästarna" sa Midna och gick ut i skogen mot den plats de lämnat hästarna. Hon behövde gå av sig lite. Hon kom fram till de fyrbenta djuren och strök den hon ridit på över mulen.
"Trodde ni vi glömt er?" Frågade hon, inte för att de kunde svara men att prata med djuren gav henne alltid någon sorts frid och djuren verkade uppskatta det. Hon satte upp på den svarta och tog tyglarna till de andra hästarna och började rida tillbaka emot gläntan.

Sidara satt vid bäcken och stirrade ner i vattnet, hon hörde svagt de andras samtal, tydligen skulle de slå läger. Och det var ju bra, att inte slå läger och rida tillbaka vore bara dumdristigt. Hon såg på sin spegelbild och lät tankarna gå. Dagens händelser hade påmint henne om det förflutna, soldaterna hade känt igen henne och hon hade sett i deras blick att de ville ha henne med. Hon däremot skulle föras till kungen det visste hon. Ingen hade rymt från konungen förr och det var en stor skymf som dock snabbt tystades ner även om hans soldater var ute efter henne. Hon ville inte ens tänka på vilken död som väntade henne, hängning var allt för ett lindrigt straff om man dog med en gång, men man kunde ju alltid hoppas om nu detta skedde.
Ett löv landade ner och förstörde spegelbilden och väckte henne ur hennes tankar. Åter då vattnet stillade sig såg hon sin spegelbild, det blonda håret i ruffsiga flätor och kläder av slitstart tyg. Inte som när hon var hos kungen, han hade klätt henne i tunna nästan genomskinliga tyger och håret åtsläppt.
Nej, hon ville inte tänka på det, snabbt fyller hon vattenskinnet och kommer på fötter. Hon ville inte tänka på det eller se sig själv. Hon avskydde sig själv och det var hans förtjänst.
Åter vänder hon till lägret, nu mycket lugnare om än lika tyst som förr och börjar samla ved till en brasa.

Snart hade gruppen börjat röra på sig, den mystiska kvinnan hade stormat iväg tidigare och Midna hade gått för att hämta hästarna; nu var det bara männen kvar. Roger satte sig vid ett träd och lutade ryggen mot det, av någon anledning så värkte hans huvud något otroligt; det kändes likt en eld, en eld som försökte bränna sönder varenda tanke han försökte sig på. Irriterat ruskade han på huvudet och såg att Midna hade kommit tillbaka med hästarna igen. Detta fick en fråga att korsa hans huvud, han behövde något att sova under men han hade inte haft möjlighet att kunna få med sig något från Robins läger. Fundersamt vände han sig till de andra.
"Hade ni med er en extra filt? Jag misstänker att ni tog med er varsin men det skulle vara uppskattat om ni hade med er en extra.", Sade han med ett lite retsamt leende på läpparna, mest för att han inte var så seriös då han var tacksam över att de hade räddat hans liv. Allan tog upp en filt och slängde till honom.
"Här, ta den. Vi lyckades få med oss en ifall något sådant här skulle hända. Vi är inte gröngölingar förstår du.", Sade han bara och svarade Rogers retsamma leende. Deras relation hade blivit avsevärt mycket bättre under dagens gång och det gladde honom, vänner för honom var något sällsynt; men sedan fanns ju både kvinnorna och Much som hade ridit ut för att hjälpa honom. Tanken på detta fick en viss värme att sprida sig inom honom, det var underbart.
Snart hörde han att den femte personen hade återvänt, det såg ut som att hon plockade ved till en brasa och det fick Roger på fötter. Även han började plocka ihop lite pinnar så att arbetet skulle gå snabbare; de behövde ju trots allt ved som skulle räcka större delen av natten. Medan han samlade ved så nynnade han på en melodi vilken lät aningen sofistikerad, någon som han inte riktigt kände igen när han lyssnade till den men det verkade som att han var van vid att sjunga den; den lät inte bekant men den föll rätt i munnen. Fundersam över detta bytte han snabbt låt till en som hans syster brukat sjunga; till hans glädje föll den både rätt i munnen och kändes bra att lyssna på.

Midna satte av hästen i den norradelen av lägret. Hon började sadla av och pyssla om hästarna, hon gav dem vatten och utfodrade dem. Midna hade granskat dem andra i lägret, de hade fullt upp med att försöka göra i ordning lägret. Hon kände hur trött hon var, hon behövde vila men hon visste att det skulle dröja ett tag innan hon fick sluta sina ögon. Hon hade hänt blicken förvånat åt Roger när han börjat nynna på en på från hennes barndom, det var en låt hennes far hade sjung för henne när hon varit liten. Hon återgick till hästarna när Roger bytte låt till en hon inte kände igen. Hon undrade hur han hade kunnat den låten från hennes barndom. Det var kanske inte så konstigt egentligen att han kunde den, det kunde vara en välkänd låt ute i landet, vad visste hon, hon brukade inte sjunga på den. Hon hade faktiskt inte hört låten sedan hennes far dog. Hon avslutade arbetet med hästarna och såg till att de satt fast ordentligt innan hon tog sina sadelfväskor och slängde dem över axeln. Hon gick emot den plats där det börja bildas en eld. Much tände den och hon slog sig ner bredvid honom.
"Skall vi laga något enkelt?" Frågade hon och han sken upp, glad över att inte behöva laga maten själv. Midna hade förstått att människor ute gav honom den uppskattning som han förtjänade, han la ner ett stort arbete med att laga mat och andra sysslor men ingen uppskattade honom.
"Låt oss laga en gryta" sa han och Midna nickade. Grytor var enkla att laga och de blev goda. Hon började ta fram ingredienser ur väskorna och Much tog fram en resekittel och de började laga maten. Allan satte sig ner bredvid dem och lo svagt emot dem.
"Hur går det med såren?" Frågade Midna och Allan nickade.
"Det går bra, oroa dig inte" sa han och hon nickade och började hacka grönsaker.