Törsten efter blod. (privat)

”Mitt blodsband, kan du bryta det? Hur?” frågade Alice Rose men inväntade aldrig svaret.
”Jag trodde du skulle kunna besvara våra frågor, att det var det som var hela poängen jag antar att jag hade fel.”
Besvikelsen i Alice röst gick inte att ta miste på och hon kände sig plötsligt liten på något sätt och väldigt, väldigt trött på denna förbannade ö där spelreglerna inte var som dem borde.
”Min ö är det enda jag ser, en del av mig lever kvar i den och med hjälp av mina medhjälpare håller jag ont borta ifrån den eller försöker. Den som härskar ön kommer alltid spela en stor roll i vad som sker och händer och ön formas alltid efter dem, deras styre och hjärtan vilket betyder att jag inte alltid kan skydda den men jag ser mycket som är dolt det är sant.”
Hennes ögon blixtrade åter igen och Alice kände kylan emot ryggen. Prästinnan hade kommit närmare henne och nuddade henne nästan nu.
”Så du vet varför Rose inte kunde se Derek?”
Alice var inte särskilt bekymrad över Derek delen, han hade förändrats den delen var sann men han var fortfarande Derek.
Titiana log ett överlägset leende.
”Jag berättar att jag ser det som sker på min ö och du frågar om en sådan fjuttig sak? Ifall ni ska lyckas i ert uppdrag så behöver du vara lite mer intelligentare än så.”
Alice backade inte trotts kommentaren utan höjde bara på ena ögonbrynet.
”Enkelt, hans tankar är dolda för henne eftersom han har en tom själ. De ligger inte på samma `plan´ som alla andras tankar.”
Hennes svar fick Alice att för första gången känna sig en aning orolig, en tom själv vad menades med det?

[Haha, ursäkta men som jag skrev till dig. Ibland är det som om mina fingrar lever sitt egna liv och lyssnar inte till huvudet. ]

[Okej ^^ Jag har själv en liten fråga nu.]

"Okej", säger jag medan jag känner ilskan koka. "Antingen så säger du att du inte alls vet något om din ö eller att jag är en usel härskarinna", säger jag förbannat och min röst darrar på grund av ilskan.
"Jag vet redan att jag inte kan höra hans tankar, men betyder det att han bara kan komma och gå som han vill?
Jag känner fortfarande allas närvaron, förutom Dereks, förklara det! Hur i helvete kommer det sig att balansen plötsligt är förstörd?!" säger jag och märker att jag plötsligt ryter utan att ha märkt att jag ens höjde rösten.
"Hur kommer det sig att jag inte känner hans närvaro? Hur kunde Alice använda sina krafter? Hur lyckades hon se ön?
Hur i hela helvetets namn lyckas alla med det omöjliga?!"

[Vet att jag inte besvarar alla men blir så mycket babbel. ^^]

Alice roades av Rose ilska och var glad att det denna gången inte var hon som den var riktad emot. Hon visste första hand hur bestämd och hur svårt det var att förklara saker som var svåra att förklara men ifall de nu var så lika som Alice trodde så skulle nog Titiana besvara med samma mynt.
”Du är öns härskarinna men glöm aldrig att utan mig skulle du inte härska över någonting”, svarade Titiana argt.
Det slog nästan blixtrar om dem båda.
”Har du redan glömt att min ande lever i ön? Och trotts att jag inte har någon kropp så vet du likt jag att kroppen inte enbart gör en stakare utan hämmar ens krafter till en viss del. Jag lät Alice se ön, hon fanns i dina minnen och jag visste att det var det enda rätta.
Sedan vet du vad ön är, ett ställe att träna upp jägare och hur tror du att du hade klarat dig i den verkliga världen. Där kan du inte känna allas närvaro så hur skulle det gå? Det var ett test, är ett test som bara du kan finna svaret på för ifall jag ger dig det har du inte lärt dig det som behövs läras.”

Jag kollar stumt på henne.
"Är du helt jävla knäpp eller?" frågar jag förvånat. "Varför i helskotta släpper du in svartmagikern då? Tänk om Derek kunde bruka lika stark magi? Om han dödade varenda person på hela ön med en eller två förbannelser?
Förlåt, Alice, inget illa menat.
Vad skulle du då gjort? Uppenbarat dig som spöke och fallit ner på knä och bett mig lösa dina problem? Problem som sedan skulle ha blivit mina? Tänk om jag bara låg döende när du skulle be om hjälp?
Tänkte du på att döda oss alla? Tänkte du ens överhuvudtaget?" frågar jag förbannat.
"Hur i all sin dar hyllar man en sådan idiot som du?" frågar jag. "Din ande lever kanske kvar, men jag skulle satsa mitt liv på att jag är mäktigare än dig. Så om du fortfarande vill se, höra och känna allt råder jag dig att sköta dig och inte hålla på att försöka döda oss alla.
Och för att besvara din fråga: Jag skulle hålla ögonen öppna och inte lita på att marken under mig skulle hjälpa mig."
Hon bleknar så bra det går att blekna när man är död. vartenda ord jag sa var sant, och det inser hon, fast försent.
"Alice, för att besvara din fråga måste jag ställa tre egna; Har du ett blodsband? Vem fick du det av och hur länge har du haft det?"
"Jag ska anpassa mig efter dig", mumlar den korkade kvinnan. Jag nickar.
"Bra, Får vi gå nu?"

Alice log stort, det var sannerligen skönt att inte ha Roses ilska riktad emot henne. På något sätt verkade Rose ha svar på det mesta och det hon inte hade svar på hittade hon ett.
”Jag blev märkt och jag antog att det var samma som ett blodsband. Rose, jag vet inte mycket om magin. Jag vet knappt ingenting, bara få saker jag lärt mig men jag vet inte hur allt fungerar i sin helhet så jag kan inte besvara din första fråga på ett bättre sätt.
Vem det var kan jag inte heller svara på mer än att det var en kvinna. Jag mötte henne innan jag begav mig till skolan, det var enda anledningen jag var där för att hon ville det. Hon talade med en man men vem det var kan jag heller inte säga, Rosie men Nikolaj tog mig till en order eller sekt av något slag och de sade att de stannat upp märket så att det inte dödade mig men jag vet inte om det betyder att de bröt blodsbandet om det nu var något sådant.”
Alice höll upp sin hand och visade de vita snirkliga mönstret som gick över hela hennes kropp, eller nästan.
”Märket var mörkblått förut men på något sätt gjorde dem de vitt och jag antar att de alltid kommer vara en del av mig men jag tror du vet mer om det än vad jag gör.”

[Minns inte riktigt vad jag skrev förut så har överseende med mig för orkar inte gå tillbaka. x) Bekväm som jag är ]

Jag lyfter handen för att följa mönstret men min hand glider bara igenom Alices.
"Tillbaka, tack", muttrar jag. Jag vet inte vem det är som gör det - prästinnorna eller Tatiana - men plötsligt är vi tillbaka på grottans hårda mark.
"Ställ dig upp", säger jag men inväntar inget svar utan kryper bara bort till Alice och tar tag i hennes hand och undersöker den.
"Jag kan inte så mycket heller", säger jag. "Eller kunde inte", rättar jag mig själv och fortsätter att undersöka mönstret. "Men mina minnen har börjat komma tillbaka, och jag är förvånad över hur mycket farmor hann lära mig." Jag följer mönstret med pekfingret.
"Hur blev det ljust?" frågar jag och släpper hennes hand. "Och en annan konstig fråga: Har mönstret... flyttat på sig sedan det bleknade?" frågar jag och minns några saker från lektionerna.
"Kapa blodsbandet funkar nog... För det här är ett blodsband, bara ett starkare, plus med styrka från en ovanlig märkning. Märkningar burkar bara ta formen av små saker, en prick, en klump, ett hjärta, en stjärna, en cirkel, små saker helt enkelt."
Jag känner de andras blickar på mig,
"Inte nu..." mumlar jag.

Allting därefter skedde snabbt, för snabbt för att Alice skulle hänga med och yrseln tog över då de var tillbaka i sina kroppar igen. Sakta kollade hon på Rose och hon insåg att hon såg dubbelt men försökte att koncentrera sig på den hon trodde var den riktiga Rose.
”Jag är inte säker”, mumlade Alice och kollade ned på sig. ”Min uppmärksamhet har aldrig direkt varit vid märkena utan det har alltid hänt annat runt omkring så det har inte varit prioriterat.”
Hon drog ett andetag, slöt ögonen för att sedan öppna dem igen. Nu såg hon Rose tydligare och yrseln började avta.
”Som jag sade, en order av något slag eller sekt. Strax efteråt var jag med i en av deras ceremonier och elementen kom till mig.”
Det sista sade Alice med ett leende, makten ifrån elementen hade hon gillat. Det var nästan som att vara berusad men utan baksmällan och den slog aldrig snett.


[Om det skulle vara så får du jätte gärna "ta" hennes elementkrafter samtidigt men jag vill gärna behålla vatten, du vet att jag gillar vatten. ]

Jag griper tag i hennes hand igen. Märkena har flyttat sig, det är jag säker på.
"Känns huden spänd?" frågar jag och känner mig som en läkare. Elementen...
"Förklara också vad som hände efter elementen", tillägger jag. Jag försöker attackera blodsbandet som alla andra gånger men "jag" skickas tillbaka.
"Något blockerar..." mumlar jag.

Alice kunde inte hjälpa att bli en aning orolig av Roses behandling. Hon hade trott att allt det med märkningen hade varit över och märkena hade på något sätt börjat kännas som en del av henne.
”Lite, kanske”, svarade Alice på frågan. ”Efter ceremonin kom jag hit till ön och …”
Alice avbröt sig själv och kollade på Rose. Hon mindes.
”Kvinnan som gav mig märket var med på ceremonin. Hon var där för att få elementens makt, starkare än någon annan elementär någonsin varit men ja… jag råkade ta hennes plats. Är det en dålig sak?” frågade Alice med ett litet leende för hon antog att det var det men nu fanns det inte så mycket att göra åt saken.

"Hm... Ja, och nej. Elementen håller dig vid liv men kommer döda dig dig tillslut", säger jag. Jag biter mig i läppen. "Vi måste överföra kraften till något eller ge kraften till någon. Kraften var inte menad för någon, inte egentligen. Det är som att säga: Hoppa i havet och stanna i tio år och kom sedan upp för att ta luft. Du skulle klara dig i kanske någon minut, men tillslut skulle du drunkna.
Äsch, strunta i min dumma liknelse. Man kan inte tvinga in elementen i något, de har hållit dig vid liv än så länge, men tillslut kommer inte din kropp kunna orka mer.
Du behöver ett eller två element för att överleva men din kropp skulle nog bara orka ett element eftersom att vi fortfarande tvingar in de i din kropp. Det är den lilla skillnaden mellan att bli vald och att pressa in de i sin kropp: man kan dö.
I alla fall... Något har gått fel, så du balanserar på dödens rand. Elementen stöter bort mig just nu, så om vi måste ta bort de. Sen kan vi kapa blodsbandet, men du kommer vara för svag...
Äsch, vad fan, enkelt sagt; Vilken element vill du behålla? Du har varit märkt för länge för att klara dig utan ett."

[Förlåt! Jag gjorde henne döende >.< ]