Rolla. Nu. Spenc. >:3

Jag stirrade på mannen.
Sedan vände jag mig mot
Shina och Miranda.
"Borgmästaren lever. Hon
letar efter oss...", sade jag
och bet mig i läppen. Sedan
gick jag bestämt fram till
mannen och frågade honom
på hans språk "Vad gör hon?"

Mannen höll en stadig blick på draken. På sitt språk sa han:
"Rök slingrar sig upp i skyn från deras hemby. Arga de är. Mycket, mycket arga! Borgmästaren samlar på sig trupper - inte bara för flickorna, utan också för drakarna. Hämnd."
Jag lyssnade intensivt men förstod fortfarande inte ett ord.
"Hon är ingen att leka med...", viskade han hest.
Då han tystnat riktade jag uppmärksamheten till Wounded.

"Han säger att de bränner
din by och samlar trupper
för att fånga oss. Hon söker
hämnd...", sade jag högt till
Shina. Jag såg mig oroligt
omkring. "Hur långt bort
är hon?" frågade jag mannen.

Han blinkade till och såg ner i marken med lätt rynkad panna. Som om han försökte minnas något.
"Jag vet inte exakt", sa han, "Men några kilometer. Vet att hon rör sig snabbt."
Jag kollade på Miranda. Hon såg fundersam ut.

Jag sjönk ihop. "Hon är nära...",
viskade jag hest till Shina och såg
mig omkring. "Vi måste bryta upp.
Och om ni inte har något emot det
så tar vi med honom?" sade jag högt
och pekade på mannen.

Jag såg på mannen. Han såg oförstående ut då Wounded pekade på honom.
"Visst. Om han vill hänga på oss får han det", nickade jag och kollade över på Miranda.
"Vi borde sätta fart i så fall", mumlade hon hest och rättade till pilbågen hon hade på ryggen.

"Håller med", mumlade jag
och började stampa ut elden.
Sedan gick jag fram till Shina.
"Jag förstår om du tycker att
det känns fel att ta med honom
mot hans vilja, men jag känner
på mig att vi kommer att
behöva honom. Lita på mig",
sade jag mjukt och slängde
ett öga på mannen så att han inte flydde.

Jag nickade sakta mot Wounded men såg sedan över på mannen med en lätt rynkad panna.
"Kan du fråga varför han var sjuk?" undrade jag medan jag förstörde vindskyddet så att de inte skulle se att vi varit här. Miranda hjälpte till.

Jag nickade kort och vände
mig åter till mannen. "Varför
var du så sjukt när vi fann
dig?" frågade jag stelt. Sedan
frågade jag med mjukare ton
vad hans namn var.

Mannen såg ner i marken och såg ut att skämmas.
"Hemma i min by...", började han sakta, osäker på om han skulle fortsätta, "... förgiftar man dem som gjort dåligt. Det var menat att jag skulle dö. Och du kan kalla mig Eaton."

[Jag suger på namn, okok? :c]