Åren efter (privat)

Mirtha tittade upp när två okända människor steg fram framför henne. Hon ställde sig upp och höll i sina ringar.
"Vilka är ni?" frågade hon och stirrade på dem.
"Vart är ringarna?" frågade dem och Mirtha tittade på dem. Kunde de vara? Nej de kunde de inte!
"JAg vet inte vad ni pratar om" sa hon enkelt

"Det är några där." sa han oroligt och kastade sig upp på sin häst och Gimli var inte långt efter. Aragorn såg på henne, "Skynda dig, jag vet inte vad det är men jag vill inte att något ska hända henne, jag kommer snart." sa hon och försökte sakta ta sig på fötter.

"Det tror jag du gör" sa kvinnan som stod framför henne.
"Jag har ingen av ringarna" sa Mirtha och försökte backa men trädet blockerade vägen.
"Du som är prinsessa av Mörkmården men en vattenalv borde väl ändå veta" skrattade mannen. Mirtha stirrade på dem.
"Vilka är ni?" frågade hon åter.
"Du vet svaret på det själv" sa kvinnan och Mirtha nickade, nog visste hon även om hon inte vill veta. Hon hörde hur någon var på väg åt deras håll.
"Det var synd att vi inte fick se mer av våran dotter" sa mannen.
"Vi kommer mötas snart igen, och tills dess skall du veta att det finns en plats bredvid oss på våran sida åt dig" skrattade kvinnan innan de försvann. Hon sjunk ner på knä. Strax där efter var hon inte ensam längre Legolas kom fram till henne.
"Vilka var de?" frågade han och hon tittade upp
"Jag vet inte" ljög hon

Hel ger upp att följa med, det bästa hon kan göra för att de ska kunna komma vidare och slippa slå läger är att samla så mycket energi att hon orkar rida med dem. Hennes tankar var egentligen dem som var jobbigast nu, egentligen kände hon för att göra något drastiskt men det enda hon gjorde var att vänta oroligt med de andras packning och hoppas att allt var bra med Mirtha.

"Mirtha ljug inte för mig" sa Legolas och hon gav honom en kall blick.
"Jag sa att jag inte vet och jag vet inte" svarade hon kallt och reste sig upp. Hon gick fram till Dragor och satte upp "Om du inte vill tro mig kan jag inte göra mer än så" sa hon och red tillbaka mot lägret

Hel såg lättat Mirtha komma tillbaka och de andra inte långt bakom sig, "Du lever." sa Hel lättat, det hade vart hennes fel om Mirtha dött för hon hade skrämt iväg henne. Hels blåa ögon var fulla med oro och lättnad över att Mirtha överlevt.

Mirtha vände förvånat blicken mot Hel.
"Klart jag lever" sa hon kallt "Tro inte att jag dör så lätt"
Legolas kom ut bakom henne och han såg allt annat än glad ut men hon struntade i det. Hon var inte på humör för att prata med dem.
"Mirtha vad är fel?" sa Legolas
"Inget är fel. Du behöver inte fråga mig hela tiden" fräste hon åt honom "Skall vi ge oss av idag eller?"

På ett ögonblick ändrades Hels ögon från oro till isande kyla och illska. "Nej, men förlåt att man bryr sig då man ska tydligen inte göra det." sa hon illsket och i ett ögonblick hoppade Aragorn av sin häst låste hennes händer bakom henne och la handen över hennes ögon, "Hel." sa han så lungt han förmådde, "Tänk dig för, lugna dig, du vet inte vad du gör."

Mirtha vände bort blicken från Hel, hon brydde sig inte vad som hände. Hon var inte ens säker på varför hon agerade som hon gjorde. Allt hon visste var att hon ville bort från den här platsen, vart visste hon inte. Hon samlade ihop sina saker och satte upp på Dragor igen. Hon tittade snabbt på de andra men red sedan vidare. hon klarade inte av dem nu.
"Mirtha" ropade Legolas och hon gav honom en iskall blick innan hon satte av i galopp

Hel hörde hästar försvinna och visste att nu var bara Aragorn och Gimli kvar med henne. Hon hade nu slappnat av och slutat kämpa emot. "Är allt bra nu?" frågar han lungt och Hel nickar lamt, hon var glad att Aragorn hindrat henne, hon hatade att hon inte kunnat styra sig, hindrat sig, allt blev så mycket mer jobbigt då känslor blev inblandande.