Mordet - Dramione

Tack för alla super-fina kommentarer! Kommer ett nytt kapitel i eftermiddag

ok,vad roligt

hoppas det för din skull

Bra med ett nytt kapitel!

Super!

Mer!! :'DD

Den var jättebra !
När kommer det mer ?
Jag gillar den !

jag vet inte varför men den blåa texten ser ut att vara i 3D ???

Förlåt, jag hann inte skriva ett kapitel i eftermiddags men här kommer ett (inte jättelångt kapitel)
DDobby: Nu

Kapitel 17

Hermione:

Liam kom in i mitt rum igen, bara efter en liten stund med famnen full av mat, och dricka. Han släppte ner allt på det lilla bordet framför soffan, och log ursäktade mot mig, och tog nästan upp al yta. Den ytan som han inte använde stod min mat på, så bordet var helt fullt nu.
"Förlåt att jag tog med mig så mycket mat, men jag glömde äta frukost i morse, och är vrål hungrig"
"Det är lugnt", svarade jag, men tittade ändå lite konstigt på honom. Själv hade jag bara tagit med en liten låda med mat som blev över från igår kväll, det vill säga potatis med köttbullar, brunsås och en liten skvätt lingon på. Som vanligt hade jag bara tagit med en flaska vatten, vilket var det nästan ända jag drack. Mjölk hade jag slutat med för länge sedan, kaffe drack jag inte, men ibland drack jag lite te, fast bara på kvällarna. Läsk och saft tyckte jag oftast var för söt så då var det bara vatten som återstod. Jag spetsade en köttbulle, med gaffeln och sneglade bort mot andra sidan bordet där Liam satt. Han höll just nu på att äta en bulle som var full av ost och skinka.
"Jaha, brukar du äta här, eller brukar du gå ut och äta?", frågade jag trevande för att få igång ett samtal.
"Jag brukar köpa", svarade Liam med munnen full av tuggad bulle som han inte hade svalt än. Jag grimaserade äcklat, men var noga med att han inte skulle se den.
"Vad brukar du köpa, eller är det olika?", fortsatte jag och tog en klunk vatten i väntan på svaret.
"Det är olika, men jag brukar oftast äta Fish and chips, det finns ett ställe i centrum där de säljer sjuk god fish and chips! Du borde följa med någon gång"
"Kanske det", sa jag bara, och ville absolut inte lova något. "Vad heter du i efternamn", sa jag sen i brist på fantasi. Liam stannade upp mitt i en rörelse och höjde huvudet och tittade upp på mig.
"Varför undrar du?", hans röst lät plötsligt hård och misstänksam.

------------------------------------------------------------

Liam:

"Varför det?", frågade jag misstänksam och tittade förbryllat på henne. Det var inte den frågan folk brukade ställa till varandra, eller? Jag visste inte riktigt. Hermione började rodna, där hon satt på andra sidan bordet i en stol.
"Nä..., jag bara undrade", sa hon dröjande.
"Okej?", svarade jag och lyfte ett ögonbryn.
"Jag hade brist på fantasi, och försökte få igång ett samtal", sa Hermione tillslut och rodnade ännu mer.
"Aha jag heter Wilson", sa jag lättat, och bytte smidigt samtalsämne. "Har du någon speciell hobby?"

När jag hade ätit upp, efter ca en halvtimme gick jag. Hade hon inte tittat konstigt på mig när jag sa mitt efternamn, hade hon genomskådat mig och insett att jag bara hade ljugit? Jag hoppades att hon inte hade gjort det. Konsekvenserna hade blivit förfärliga, jag ökade stegen och gick mot hissen. Väll framme tryckte jag på uppåt knappen och väntade på hissen skulle komma, medan jag tankfullt stod och vilade mot väggen. När hissen väll kom tittade jag inte vem som stod inuti utan gick bara rakt in i den. När jag väll insåg det, hade hiss dörrarna gått igen och det var försent att gå ut. Jag vände huvudet mot hiss vägen och låtsades stå och studera mig. Harry skulle inte få se mitt ansikte han, kanske skulle känna igen det. Hjärtat dunkade hårt i bröstkorgen.
När hissen egentligen stannade vilket som kändes efter ett år skyndade jag mig ut så snabbt som möjligt. Plötsligt kände jag hur jag höll framåt, i ren reflex tog jag i med handflatorna som dämpade mitt fall. Trots det slog jag i mig ganska hårt, och jag gav till ett lågt stönande. Jag hade snubblat på skosnöret. Jag hörde snabba fot steg bakom mig, och hörde sen en röst.
"Ska jag hjälpa dig?"
"Det är lugnt", sa jag och hävdade mig upp fötterna. "Men tack ändå". Sen skyndade jag mig iväg igen.

Super!