Narnia

"Det är inte alls självklart, snarare otroligt." protesterar Sam, men hon var lycklig, var det ens lagligt att känna såhär? Som om att allt var underbart, som om...ja hur glad fick man vara.

Andrew skrattar, det var väl inte alls värst otroligt. Men han var så glad över att hon faktiskt tyckte detsamma att han nästan glömde att argumentera emot det faktum att det inte var otroligt.
"Det är väl inte så värst otroligt" säger han och ler. "Vem skulle inte gilla dig?"

"Alla" svarar Sam bara, och med alla menade hon alla. Hon hade levt med att det var så hela sitt liv och häxans makt över henne hade inte gjort det bättre. "Det bara är så, man kan inte gilla mig." säger hon menande, hon var inte vacker så då gillade ingen henne, hon skulle nog sluta med att äta mat igen.

"Såklart kan man gilla dig. Jag gillar dig. Mr Kirke verkar tycka om dig, på ett vänskapligt sätt förstås, och Herr och fru bäver gillar dig och nästan alla andra vi träffat i Narnia också. Och du kan inte säga att folk du inte träffat inte gillar dig, eftersom det vet du inte om de skulle göra det eller inte. Och man kan inte bli omtyckt av alla heller" säger Andrew. Han förstod känslan av att inte bli omtyckt, men han hade alltid vetat att vissa faktiskt tyckt om honom.

"Tror du det? Gör de det?" Sam var så förvånad att hon inte visste vad hon skulle säga. Hon hade aldrig trott det, inte att någon.....nej aldrig det och Andrew, att han gillade henne mer än så, nej det var för mycket åt henne att inta.

Andrew nickar, och säger "ja, jag tror det. Och i mitt eget fall så vet jag det." Vilket vore relativt konstigt om han inte visste om han gillade Sam mer än en vän eller inte. Vilket han nu gjorde.

"Tack" säger Sam bara och ler, inte för att hon helt trodde det men det var ingen ide att diskutera detta mera. "Vi bör nog gå tillbaka så de inte undrar vart vi tagit vägen." säger hon och börjar gå mot tältlägret.

Andrew nickar. "Det vore nog bäst så" säger han sedan också, medan han går bredvid Sam. Tänk om de hade skickat ut folk för att leta efter dem redan? Eller tänk om det hänt något allvarligt med de andra där vid lägret? Man visste ju aldrig, trots att de borde ha hört om det var något livshotande.

De kommer åter men inget verkade ha hänt, allt som vanligt och fru bäver ser dem leende komma ut ur skogen, självklart hade hon sett dem gå.
Oreius kommer galloperande mot dem, "Smiter ni från träningen eller?" säger han varken anklagande eller roat utan vänder sedan om och ut på den öppna ytan där träningen åter var i full gång.

Andrew skakar på huvudet, men han hinner inte säga att de inte gjorde det innan Oreius försvunnit därifrån igen.
"Jag antar att vi ses senare då" säger Andrew och går bort till bågskytte delen av fältet de alla tränade på. Han intog sin gamla position han hade haft innan maten och innan allt det där med Sam.