Perfection in a human body - Bellatrix Lestrange (SV)

Superb

Bellatrix ville skrika, men ville inte släppa taget om stoltheten. Hon hade nyss skadat, plågat, torterat, två underlägsna män som hade skrikit och hon hade njutit av det. Hon skulle inte skrika nu, ty hon visste, att om hon skrek skulle hon tappa all koncentration och hon skulle stanna stympad i en öde skog någonstans.
Med en ljudlig duns kände hon hur hon brakade i marken. Hon var utanför Malfoy Manor, hon såg den mäktiga stenbyggnaden. Bellatrix hann inte tänka så värst mycket mer, för hon svimmade av smärtan. Men hon hade lyckats.

Bellatrix vaknade upp av att hon låg i samma säng som hon vaknat upp i på morgonen. Voldemort stod vid hennes säng och såg henne i ansiktet. Ingen av dem sa något, men Bellatrix kände en sval glädje som ville växa sig starkare och explodera. Hon log litet. Voldemort satte sig på sängen.
"Hur känner du dig?", frågade han. Bellatrix var fortfarande inte van vid att han, Mörkrets Herre, frågade henne sådana omtänksamma ömhetsfrågor. Det lät så fel.
"Bra, antar jag...", sa Bellatrix och kände sig smått obekväm. Hon försökte resa sig till sittande ställning där hon låg, men upptäckte att hennes rygg protesterade.
"Det blev ingen mjuklandning för dig, antar jag", konstaterade Voldemort. Bellatrix mindes landningen.
"Nej, det blev det inte", svarade Bellatrix kort. Det var tydligt att Voldemort ville prata om något särskilt, men Bellatrix tänkte inte försöka föra något på tal. Om han ville prata fick han börja själv. Det var tyst ett tag mellan dem.
"Varför värker mina ben?", frågade Bellatrix dumt.
"Jag hittade kulor i dina vader. De lyckades träffa dig före du var iväg", svarade Voldemort. Bellatrix kände sig matt och ville inget hellre än att kunna sova.
"Hur länge var jag avsvimmad?", fortsatte Bellatrix och gäspade diskret.
"Jag hittade dig i trädgården för ungefär fyra timmar sen. Du vaknade snabbt."
Bellatrix började bli frustrerad på att han talade så kort fast båda ville prata. Varför kunde inte han bara börja?
Hon var tyst ännu ett tag.
"Om du verkligen ska säga något, så säg det då. Jag orkar inte ligga här och känna mig förtryckt för att du döljer något!", utbrast Bellatrix irriterat. Voldemort såg upp. Han knäppte fundersamt händerna. Öppnade och stängde munnen som en fisk, som om han skulle säga något, men ångrade sig.
"Orden... Vill inte finna sig...", mumlade han. Han såg ner i golvet.
"Vi kan börja med att... Varför rymde du hem ifrån?", frågade han och såg på henne igen.
"Jag blev irriterad", svarade Bellatrix.
"På vad?"
Bellatrix sköt fram underläppen som ett tjurigt småbarn.
"På mina föräldrar", fortsatte hon. Voldemort sa ingenting, den utmärkta tekniken för att få någon ofrivillig att tala.
"De vill förskjuta mig från familjen och bränna alla mina betyg och utmärkelser...", sa Bellatrix undvikande. Voldemort teg, men öppnade sedan munnen.
"Jag vet att de har trolovat dig till Rodolphus Lestrange", sa han fundersamt. "Jag vet också att de vill att Narcissa gifter sig med mig."
Bellatrix nickade och väjde undan från förvåningen att han visste det.
"Men grejen är den, jag kommer aldrig att gifta mig."
Bellatrix skulle till att nicka, men chocken slog emot henne, även om hon nog hade vetat det. Voldemort skulle aldrig att kunna ha en hustru, han var ond, även om han inte alltid var det. Han skulle bli ondare, och han hade också sina rädslor. Han skulle aldrig klara av att binda sig.
"Nej, det skulle jag inte klara av. Nej. Bella, jag fruktar döden", sa Voldemort och såg på henne. "Döden är något jag alltid har fruktat. Jag vill inte dö, eftersom död är mörkt, kallt och hopplöst."
Bellatrix öppnade munnen för att kommentera något, men Voldemort avbröt henne.
"Jag tror inte på ett andra liv, jag tror inte heller på paradiset. Jag tror på helvetet och djävulen. Och hur skulle jag, en mördare, en förrädare, kunna komma till paradiset?"
Bellatrix tittade ner på sina händer och kände sig övergiven på hopp.
"Det du söker är inte något jag kan ge dig, jag är bara en skugga, en tanke du älskar*", sa Voldemort sorgset. "Ända sen mina skolår har jag tänkt på att skapa horrokruxer. Vet du vad det är?"
Bellatrix nickade stumt - hon hade en svag aning.
"Och jag tror jag har hittat det första föremålet. Jag ska göra den första så fort jag kan. Sen är det lilla vi någonsin haft nog slut, Bella", sa Voldemort entonigt. Bellatrix spärrade upp ögonen.
"Tom, nej, snälla Tom! Gör det inte! När du dör, så ska vi dö tillsammans! Du blir aldrig ensam!", sa hon desperat. Voldemort tittade sorgset på henne.
"Du förstår det inte", sa han. "Döden förföljer mig i varje steg, den är en daglig plåga. Det vore omöjligt att inte göra detta. Snälla Bella, försök förstå..."
"Jag tänker inte ens försöka! Förstå mig istället! Min situation, mitt liv, min kärlek till dig...", utbrast Bellatrix. En tår rullade sakta nerför hennes kind. "Jag älskar dig ju, Tom..."
Voldemort sträckte långsamt fram handen och torkade bort tåren med varsam, darrig hand.
"Jag älskar dig också, Bella", sa han. "Men det här är för mitt eget bästa."
Med de orden lyfte han sin trollstav och Bellatrix upptäckte sekunden efter att hon var nerbäddad i sin säng på Grimmaldiplan.

bRA

Awesome! ♥

Ska komma å spöa ner Voldy å säga att han är min dåliga bror och att han får ännu mer spö om han sårar Bella. C:

Superbra! Men dumma Voldie!

Voldemort wath r u doin'?
Voldemort!
Staph it!
Staph!

Alltså! ♥

Okej, om inte Voldemort och Bella kysser varandr snart dör jag

Jätte awesome!