Harry och gänget möter marodörerna

När kommer mer?

Nu kommer det äntligen Vet dock inte riktigt vad jag ska säga om det här kapitlet. Om jag är nöjd eller inte...

Kapitel 12.

Smutskallen

Timman flöt på utan några problem, då de tre redan hade gjort trolldrycken så blev det enkelt. Tja allra mest för Harry, då han kom ihåg alla knep från sin 'gamla' trolldryckskonstbok. Ärligt talat så mindes han allt, ända in i minsta detalj. I slutet av lektionen ropades Harry, Lily och Snape upp som lektionsmästare. Något nytt koncept för Professor Snigelhorn antagligen...

- Mr. Potter, Miss. Evans och Mr. Snape kom fram hit, sade Professor Snigelhorn som nu stod bakom katedern efter att ha vandrat runt i salen och inspekterat allas egen framställning av fridsdrogen. De flesta hade antagit sig en färg utav brunt och liknade mest en sörja, stank gjorde de också. Lektionsmästarnas däremot var svagt blå, en klar lättrinnande vätska som inte luktade alls. När Professor Snigelhorn sade 'Mr. Potter' gjorde James en ansats att ställa sig upp, men från en konstig blick från Remus satte han sig ner igen. Harry ställde sig upp istället och gick fram tillsammans med Lily och Snorgärsen. Just det, buset!

James vände sig om mot Sirius som satt bakom honom, medans Snigelhorn pladdrade på om den nya stjärneleven, Harry, så gjorde James och Sirius upp en plan. Snart hade de rast och idag var det fint väder så de flesta skulle antagligen gå ut, en utav dem var säkert Snorgärsen. Åh, tänk att få placera en perfekt kramad iskall snöboll rätt i fejjan på honom. James riktigt längtade...

Lektionen var slut och alla eleverna trängde sig ut ur fängelsehålan, flera elever blev tåtrampade och armbågade. Tillslut skingrade sig hopen och det blev direkt mycket lugnare. James sprang genast upp till Gryffindors sällskapsrum tätt följd av Sirius, och faktiskt Peter. Ena stunden var han där, andra inte. Konstigt.

Två upphetsade pojkar och en flämtande pojke klev efter en stund in genom porträtthålet och fick syn på Remus, lugnt sittandes i en utav de röda fåtöljerna och med en bok i händerna. Fast ögonen tittade upp ovanför bokkanten och vakade varenda steg som togs.

- Hur kom du upp hit så fort Måntand? frågade Sirius, synligt förvånad, fast med ett lätt upphetsat uttryck i asiktet såg han rätt så komisk ut.

- Att vara prefekt har sina fördelar, muttrade Remus och lade ifrån sig boken. Vad är det för bus ni ska göra egentligen?

- Det ska bli vått för Snorgärsen, flinade James lustigt, sedan svägde han ut med högerarmen. Hänger du på?

- Tror jag skippar det, mumlade Remus nästan ohörbart och tog upp boken igen. Ett synligt tecken på att han inte ville bli störd.

- Du då Slingersvans? James vände sig mot Peter som fortfarande försökte hämta andan och vars ögon blev stora som tekoppar. Peter såg genast nervös ut och började pilla på sina naglar.

- Öh-h, eh-hm, nae-e, stammade Pettigrew och stack iväg uppför trapporna till sovsalen. James stirrade konstigt på honom, sen när ville Slingersvans inte vara med på ett bus?

- Då blir det bara vi två gamle vän, skrattade Sirius och dunkade James i ryggen medans de gick ut från sällskapsrummet. Glatt sprang de nedför trapporna, två steg i taget. Det här skulle bli kul!

När de kommit ner till entrehallen gick de ut genom porten och ut i kylan och solskenet. De var glada att de hade tagit med varsin halsduk. Snön knarrade under deras skor när de gick ut och nerför de tre-fyra trappstegen. Snabbt gick de över stenläggningen och över bron. Småsprang på stigen bort mot gräsfältet (som nu var snöfältet) framför sjön. Plötsligt halkade Sirius, ena benet for upp i vädret och han landade på rumpan. Först såg han riktigt chockad ut men kunde inte undgå att börja skratta när James nästan kiknade utav det. När de väl skrattat färdigt började de gå igen, den här gången lite försiktigare.

Deras kinder lyste röda och andedräkten var vit när de kommit fram och landskapet bredde ut sig framför dem, de satte genast igång att leta med blickarna efter Snorgärsen. Snart upptäckte de att han stod rätt så nära dem, inte mindre än tio meter ifrån dem. Med ryggen vänd mot dem och ansiktet mot sjön var det perfekt träffläge.

- Studerar sjön, vilken fjant! viskade Sirius till James och böjde sig ner, tog upp lite snö och kramade den till en lagom hård snöboll. Han höjde armen och med ett snyggt, pricksäkert kast flög snöbollen genom luften och landade den, som önskat, i Snorgärsens nacke. Snape pep till av den plötsliga knuffen, kylan som trängde sig in och det iskalla vattnet som rann nedför ryggen. Pipet fick James och Sirius att bryta ut i ett frustande skratt.

- Snyggt skott Tramptass! tjoade James och de gjorde en high-five.

Snape vände sig sakta om och fäste blicken kyligt på Sirius. Utan att tänka sig för höjde han trollstaven.

- Lamslå! en blå blixt for ut från trollstavens spets och träffade Sirius mitt i magen, som i slow-motion föll Sirius till marken. Med en duns, som lätt skulle ta andan ur vem som helst. Han låg där. Helt stilla. James tittade på sin lamslagna kompis en fjärdedels sekund innan han vände sig mot Snorgärsen.

- Levicorpus! ropade han snabbt och en röd blixt for ut från hans trollstav, innan Snape hann reagera hänger han dinglandes i ena benet upp-och-ner, visar sina lila kalsonger och sina bleka ben för hela skolan. För alla hade stannat upp och betraktade nu tyst scenariot som utspelades. De flesta pekade och skrattade. Severus kände att han bara blev rödare och rödare i ansiktet, den där jävla Potter. Skulle alltid visa sig bäst. Ur folkmängden knuffade sig en rödhårig flicka fram, med tårar i ögonvrårna och röd av ilska skrek hon "SLÄPP HONOM!".

Helt chockad och överrumplad knyckte James till med staven och Snape faller ner till en hög på den iskalla, hårda marken. "Severus..hur gick det?". Lily är snabbt framme hos honom och hjälper honom att sätta sig upp. James hela inre blir svart när han ser det.

- Jag slutar reta Snape om du går på julbalen med mig, säger han högfärdigt och när han tänker efter känner han hur dumt det lät, riktigt jävla dumt. Men sagt är sagt...

Lily flämtar till och fäster sina ögon på James, hade den pojken någon hjärna och något förstånd alls eller? Sedan tittar hon på Severus, hennes inre fylls med medlidande. Fina Severus, världens bästa vän.

- Jag vill inte ha hjälp från en smutsskalle! ryter Snape när han hör James. Han nästan skakar av ilska. Den tar tag i honom och utan att tänka sig för for det ur honom. En sån idiot, den där Potter. Självisk, bortskämd, tyken, kaxig, besserwisser, Severus kan inte ens komma på allt om vad han tycker om Potter. Men när han ser Lilys tårfyllda ögon ångrar han sig, djupt.

Medlidandet ändras snabbt till avsky, hat. Hon stirrar på Severus medans hon låter tårarna som innan hotade att rinna över rinna nerför kinderna. Hon stirrar på honom, som om han vore en utomjording. Tårarna rinner, synen blir grumlig.

- Lily, Lily, förlåt mig, viskar Snape helt bedrövat. Lily?

Men Lily ignorerar honom och hennes syn går rätt igenom honom. Hennes bästa vän, hur kunde han? Hon som alltid litat på honom. Hur kunde han? Hur kunde han? Hur kunde han?

Lily känner en hand på sin axel, hon vrider på huvudet och ser suddigt på ett par bruna ögon. Hör vagt 'Jag hjälper dig'. Med en snyftning låter hon honom hjälpa henne upp och stötta henne hela vägen till flickornas sovsal. Han pratar hela tiden med henne, lugnande. Men hon uppfattar inte ett ord. Det enda hon hör är 'Hur kunde han? Hur kunde han?'.

Hela natten ligger hon vaken, det värker i halsen och ögonen är svullna av all gråt men det enda hon tänker är 'Hur kunde han?'.

Ooo... Superbra!

AWESOME kapitel och du skriver hur bra som hälst

Men gud, tack

SUPERBRA!!!

Längtar tills nästa kapitel!!

JÄTTE BRA!!!

Som vanligt helt underbart ♥

Kan "de bruna ögonen" vara James?