Lily~James - Always and forever [SV]

OMG SUPER MEGA AWESOME GLAD JAG BLIR.

Bara för att ni är världens absolut bästa människor i hela världen (eller okej ni delar förstaplats med J.K Rowling) och ger mig ett sånt jävla bra självförtroende så skickar jag kapitel 16 nu
Kapitel 16 är lite... konstigt, men alltihop är som sagt helt sant efter J.K Rowling släktträd. Men det gäller att hända med (Slutet är däremot skitdåligt)


Kapitel 16
Fenixorden
Juli 1977

-Jag är verkligen jätteledsen för det där, sa Lily i samma ögonblick som de landade på marken i sin trädgård.
-Oroa dig inte, sa James lugnt.
-Hon attackerade ju dig! Sa Lily upprört. Allt det där med framtiden och pengar. Och halsbandet – du vet ju att jag gillar silver mer än guld, och dessutom matchar det mig bättre…
-Lily, lugna ner dig, det är okej.
Lily suckade och James kramade om henne.
-Om de någonsin kommer på middag hit så följer inte hon eller Vernon med, sa Lily. Jag lovar.
James sa ingenting utan kramade om henne en gång till.
Lily vände sig åt de andra.
-Tack så jättemycket för att ni följde med iallafall, sa hon. Det betyder mycket. Förlåt om ni kände er obekväma.
-Det är lugnt, sa Sirius hastigt. Det var kul att lära känna din familj.
Remus och Peter nickade. Lily greps av tacksamhet mot sina vänner.
-Tack, sa hon igen. Vad sägs som att vi går hem, tar på oss något bekvämt, och möts på terrassen om tio minuter? Jag bakade tranbärspaj i förmiddags, och det blev ju aldrig någon efterätt… Var lika glada för det förresten, mammas Créme Caramel är mer karamellsås än pudding.
De andra flinade mot henne och nickade sedan.
-Ses här om tio, sa Sirius, och alla fem gick in till sig.



James var förvånad över hur otroligt lätt det var att bo på det viset som de gjorde.
Det var roligt (och nästan lite chockerande) att han kunde umgås med Lily när han ville, utan att behöva ''boka tid'' på grund av alla läxor och prov.
Självklart letade de alla fem efter jobb, men de hade tillräckligt med pengar för att kunna slappna av och inte behöva stressas av arbetslösheten.
Det tillbringade dagarna med att hänga i trädgården, sitta på terrassen, eller klä sig i mugglarkläder och strosa runt på Londons folkrika gator.
Varje kväll åt de middag tillsammans, och de turades om att vara värdar. Var det fint väder satt de på terrassen, men om det var mulet, blåsigt, regnigt eller bara kallt satt de hemma hos kvällens värd.

De hade absolut valt rätt boende, de var de alla överens om. Alla hade ett eget hus, ett eget boende med gott om plats, men ändå hade de så nära till varandra så de kunde stå på balkongerna och skrika åt varandra om de ville, men som tur var behövdes inte det, då Lily äntligen lyckats lära de hur man använde telefonen.






När de hörde talas om att Dumbledore planerade att starta en orden kallad ''Fenixorden'' försvann alla tankar om arbeten och karriär. De visste inte exakt var orden innabar, men de visste att den skulle skapas för att strida mot Voldemort.
I samma sekund som James hörde talas om den visste han att han ville gå med. Sirius likaså. Dock var det lite svårare att få med sig de andra.
Lily tvekade. Hon ville självklart gå med, vara med och strida mot Voldemort och dödsätarna. Samtidigt undrade hon... vore det inte bättre att vänta? Iallafall för hennes egen del...
-Du måste ju inte hoppa runt och kasta Avada Kedavra direkt när du har gått med, sa Sirius när han och James gjorde ett försök till att övertala henne. Ta hand om barnet i första hand, självfallet. Dessutom behöver Dumbledore säkert massor av andra frivilliga, kanske sekreterare, hemlighetsväktare, kanske... någon... som…öh… fixar tilltugg?
Lily suckade.
-Jag pratar med Dumbledore, och frågar vad jag kan hjälpa till med.
Peter verkade lite osäker. Han sa själv att han inte riktigt visste om han var i tillräckligt god form för att gå med...
-Amen ge dig! Sa James direkt. Det är inget fel på din hälsa. Jag vet nog vad detta handlar om, Slingersvans. Var inte en sådan fegis! Han kommer försöka mörda dig oavsett. (Peter ryckte till vid dessa ''uppmuntrande'' ord.) Kom igen då, kan en gravid kvinna kan väl du!?
Remus antydde att Fenixorden säkert inte var för varulvar. (Vid detta uttryck fnissade Sirius till.)
-Ja, visst. ''Endast öppet för människor som är människor ALLA nätter i månaden'', är det det du tror att Dumbledore skulle säga eller? Sa James och Remus drog lite på munnen.
-Jag menar bara att... jag skulle nog inte göra någon skillnad. Dessutom är jag inte så bra på magi i praktiken...
-Strunprat, fräste Lily så de andra hoppade till. James och Sirius kan göra kalsongryck på folk i luften, det är nog det enda de kan som du antagligen inte är kapabel till.
Återigen drog Remus på munnen.
-Nä just det, sa han med en fejkad sorg. Vad besviken Dumbledore kommer bli om jag vill ansluta mig till Fenixorden utan att kunna göra kalsongryck på folk i luften.
Men, okej då. Jag är med.
-Bra! Sa James. Då så... Slingersvans?
-J-jag har lite o-ont i min trollstavsarm, pep Peter nervöst. Det har varit så jättelänge. Jag t-tror helt enkelt inte det är någon bra idé f-för mig att ansluta mig.
-Stanna hemma då, din fega råtta, sa James med en suck.

Lily, James, Sirius och Remus skrev ett brev till Dumbledore där de skrev att de gärna ville gå med i orden. Några dagar senare fick de ett svar, där Dumbeldore tackade så väldigt mycket och dessutom meddelade de att de skulle få mer information när orden stod klar.

-Så... sa Sirius en lördagskväll i slutet av Juli. Tack så mycket för maten, Lily. Det var jättegott.
-Det var så lite så, strålade Lily. Hon reste sig upp och grabbade åt sig några tallrikar för att börja duka av, men Sirius hejdade henne.
-Faktiskt... började han. ...så skulle jag vilja säga en sak.
-Öhm, okej, sa Lily förvånat och satte sig ner igen.
-Först skulle jag vilja fråga Slingersvans om det är okej att vi byter plats på middagarna dessa dagarna, sa Sirius. Så han har den imorgon och jag har den i övermorgon.
-Självklart, sa Peter. Men v-varför?
-Jo, sa Sirius. Öhm... det ser ut att bli en mindre släktträff här imorgon. Mamma skrev till mig, och sa att hon var besviken över att jag hade flyttat så snabbt och de knappt visste var, hur eller med vilka jag bor. Jag sa att det var okej att de kom på middag här den trettioförsta juli, iövermorgon. Hon tackade ja till erbjudandet.
Sen visade de sig att det inte bara var hon och pappa. Det var dessutom min bror, pappas syster och hennes man, pappas bror, alla pappas systers döttrar och deras familjer...
-Och det blir...antal? Flämtade Lily.
-Mamma, Pappa, Regulus, Morbror Alphard, Morbror Cygnus, Moster Druella, Andromeda, Ted, Nymphadora, Bella, Rodolphus, Cissy och Lucius, sa Sirius och räknade med sina fingrar. Tretton.
-Vid merlins skägg... sa Remus förskräckt. De hade inte kunnat säga det innan du sa att det var okej eller?
-Det kan man tycka, sa Sirius surt. Okej, vänner – vi står nu inför den största prövningen av alla. Det kommer definitivt bli värre än besöket hos familjen Evans, och om någon just nu känner för att fly ut ur landet eller ta självmord nu direkt så klandrar jag er inte.
-Herregud Sirius, det blir inte strid, suckade James åt sin vän.
-Vem säger det, Lucius är ju dödsätare, och jag ser ingen anledning till att pappa, mamma eller någon annan i släkten skulle vilja träffa mig om det inte var för att försöka övertala mig till att ansluta mig till Voldemort, sa Sirius dramatiskt och skakade på huvudet.
Lily flämtade till.
-Så är det inte.
-Nä okej, det blir inte strid, sa Sirius och himlade med ögonen. Och okej, Andromeda kanske skulle vilja träffa mig iallafall, vi har alltid varit ganska bra vänner. Men jag tror mycket väl att pappa inte skulle ha några som helst skuldkänslor om han gjorde så jag lockades över till den mörka sidan och sedan dödade er allihop.
Peter och Remus svalde hårt.
-Okej, så middag för 17 personer iövermorgon då... sa Lily och bröt tystnaden. Vill du ha hjälp med maten?
-Väldigt gärna, sa Sirius tacksamt.


Dagen efter satt de allihopa på terrassen och försökte lära sig den lilla biten av familjen Blacks släktträd som skulle komma på middag dagen efter. Det var dock mer komplicerat än de hade trott…
-Vi tar alltihop från början, suckade Sirius. Vi har mina föräldrar- Orion och Walburga, och min bror, Regulus. Förstått?
De andra nickade.
-Walburgas bröder, Cygnus och Alphard. Förstått?
De andra nickade igen.
-Alphard har ingen familj, men Cygnus har en fru som heter Druella, och de har tre döttrar. Förstå…
-Stopp här lite nu, sa Remus. Var Alphard och Cygnus din mammas eller pappas bröder?
-Mammas, sa Sirius, aningen irriterad. Pappas familj är inte med.
Remus nickade och Sirius fortsatte;
-De tre döttrarna har ni träffat alla tre. De heter Andromeda, Narcissa och Bellatrix. De är bara några få år äldre än oss. Okej?
-Var det Andromeda som var gift med en dödsätare? Sa James förvirrat.
-Nejnej, sa Sirius och skakade på huvudet. Andromeda är gift med en mugglarfödd, Ted, och de har en dotter som heter Nymphadora. Hon är fyra.
Sen har vi Narcissa…
-Var det hon som var en metramorfmagus? Avbröt Lily.
-Nej! Sa Sirius. Det var Nymphadora som var en metramorfmagus. Hursomhelst… Narcissa är gift med en sju år äldre dödsätare… Lucius Malfoy. Sen har vi Bellatrix, som är gift med Rodolphus Lestrange. Klar. Hängde ni med?
-Dina föräldrar, din mammas bröder, dina kusiner och deras familjer. Jag fattar, sa James.
-Så bra, sa Sirius, stolt över att han äntligen lyckats lära sina vänner lite om sin aningen komplicerade familj. Sen tillade han; Och vet ni vad? Jag sparade det bästa till sist, något som jag räknade ut igår… jag är faktiskt släkt med dig, Tagghorn!
-Va!? Sa James ivrigt. Hur då? Inte så nära väl?
-Jo, ganska faktiskt, sa Sirius med ett finurligt leende. Men det har aldrig slagit dig att det är ganska logiskt?
-Öh nej, sa James och skakade på huvudet. Varför skulle jag ha tänkt på det?
-Nä, jag vet inte, sa Sirius sarkastiskt. Det kan ju ha varit för att din mamma hette Black innan hon gifte sig, menmen…
-Det har du rätt i, sa James. Men HUR är vi släkt?
-Jag vet inte exakt, låt mig tänka lite nu… din mamma, är syster till min… nej vänta lite nu… jo, det är sant! Din mamma är syster med min morfar!
-Lägg av! Sa James. Det skulle ju vara skitkonstigt. Det betyder att jag är en generation över dig! Fast iochförsig var min mamma ganska gammal när hon fick mig, och din var ganska ung…
-Så är det! Sa Sirius och ryste till.
-Så någon av mina morbröder är din morfar… sa James och rös till. Ganska äckligt egentligen. Vad heter din morfar?
-Pollux, sa Sirius.
-Tja, han är ju iochförsig ganska gammal, äldst av mammas syskon, sa James eftertänksamt. Men hallå, jag har ju träffat honom jättemånga gånger. Jag visste inte att han hade barnbarn, och definitivt inte att det var du!
-Tänk att ni har varit vänner i sju år utan att veta om att ni var släkt, sa Remus fascinerat.

OMG SUPERBRA!!!!

Helt amazing

Super bra! snälla ett kapitel till!

Superdupermegaawesome!

Jag har det väldigt lyxigt med mitt skrivande. Jag brukar säga att hjärnan sitter i mina händer, jag fingrarna rör sig över tagnentbordet och bildar ord, meningar, dialoger och kapitel innan jag ens hinner tänka... det låter som om jag slarvar, men om jag stannar och tänker med huvudhjärnan istället för att låta händerna skriva kan ett kapitel ta två veckor och dessutom bli jättedåligt...
Jag får massor av ff-ideer helatiden, men lägger inte upp någonting förrän jag har skrivit minst tre kapitel. Det händer ofta att jag får en idé, skriver en sida i word utan att lägga ut på mugglis och sedan var det inte mer med det. Innan lade jag ut första kapitlet direkt på olika fanfics, det ledde till att jag hade ungefär tio olika fanfics med ett kapitel i varje = skrivkamp, ångest, nedläggning på alla ens noveller.
Om man inte riktigt har planerat skrivandet, vilket inte jag brukar göra, kan det vara skönt att bara skriva lite grann utan att någon förväntar sig mer.

Tillexempel skrev jag häromveckan ett kapitel om systrarna Black, och funderade på att lägga ut det. Det gjorde jag inte, och det är jag glad över... nu vet jag absolut inte hur jag ska skriva vidare på den fanficen. Hade jag lagt ut den hade folk i bästa fall velat har mer, och det hade jag ju inte pallat med, eller hur? Det hade nog lett till att jag lagt ner både den och denhär novellen för att jag inte klarar pressen...
Vissa ser noveller och fanfics på mugglis som ett jobb - jag ser det som det bästa som finns! Att få göra det absolut bästa man vet, och dessutom få massor av positiv respons på det! TACK ♥

Nu måste jag bara säga att jag har fått njurbekeninflammation. IGEN. Hmm... det är inte allvarligt, men för varje gång man har det blir det värre, allvarligare och lättare att få det igen. Jag har haft det flera gånger förut...
Jag behöver liksom mina njurar, så jag är lite orolig. Hehe.

Föreställ er inte att jag ligger i en sjukhussäng och kan dö närsomhelst, för så är inte fallet. Men som sagt, jag upprepar, för varje gång man får det blir det allvarligare och lättare att få det igen.

Nu ska jag inte klaga över alla mina skador och sjukdomar, men en sak till;

Texten blir som Mrs Weasleys havregrynsgröt efter kanske tio minuter vid datorn. Efter bara tre så är det jobbigt och ansträngande att se... jag ska få glasögon om ca två veckor... tills dess får jag fortsätta som jag gör nu.
Jag kanske lägger en timme på skrivandet varje dag. Men jag tror att jag delar upp det i tolv bitar. Först skriver jag fem minuter, paus, skriver fem minuter, paus, skriver fem minuter, paus... och så vidare...

Jättebraigt!!!

JÄTTESUPERMEGAAWESOMEE!!!

Men synd med dina njurar Krya på dig! Hoppas att det blir bra igen

Krya på dig NTonks

Jättebra,men krya på dig ♥