"Ett litet vansinne" Dumbledore/Grindelwald (ogillar du pairings med två killar ber jag dig att undvika detta)

Jättebra!!

När du började skriva den här FFen visste du då att J.K har sagt att albus var kär i Gellert?

Ja ^^

Jag såg det för någon dag sen och tänkte direkt på din ff

Alltså, shit var bra den var! Helt exeptionellt

underbart!

Nu ska jag äntligen uppdatera igen! Jag har jobbat de senaste veckorna, men nu ska jag bo på en udde i en vecka där det ofta är dåligt väder, så funkar internetuppkopplingen kommer jag nog att kunna skriva en hel del! Hoppas att ni inte gett upp hoppet om den här fanficen? Jaja, nu kör vi!

Albus masserade försiktigt sin näsrygg, som numera hade en obekant krökning. Detta efter att Aberforth med enbart sina nävars styrka och sitt raseri knäckt näsan på sin äldre bror, som inte velat låta någon fixa den åt honom (han hade ju förvisso kunnat göra det själv). Nej. Det skulle förbli en påminnelse om det som gått snett i Albus liv, sådant han ville glömma men inte fick.

Han hade svurit en obrytbar ed på att aldrig, aldrig glömma Gellert, och fortfarande kom Albus på sig själv med att undra om han verkligen ville glömma honom. Men Ariana, henne fick han absolut inte förskjuta från sitt minne. Hon var det enda som var rent och ogrumlat i Albus sinne, praktiskt taget det som höll honom någorlunda mentalt frisk.

Albus fnös, halvt roat och halvt bittert. Nu kunde man plötsligt påstå att hela familjen Dumbledore var mer eller mindre galen. Percival, galen av beskyddarinstinkter gentemot sin dotter. Kendra, inte helt som hon skulle av oro för sin familj. Ariana, galen för att världen gjort henne sådan. Aberforth, galen av sorg, liksom Albus. Men det som tyngde Albus mest var skuld.

Albus ruskade på sig, som om bördan skulle falla av hans axlar och transfererade sig därifrån, som om ett miljöombyte skulle förändra allt. När Albus kunde andas någorlunda normalt igen efter att det känts som om någon försökt pressa honom igenom en mullvadsgång, så lutade han huvudet bakåt för att se på det magnifika slottet som för inte så längesedan varit hans hem. Han hade varit så ung, så naiv - helt befriad från ansvaret för Ariana. Och nu var han tillbaka. Han höjde sin trollstav och fick sina koffertar att sväva i den ovanligt svala sensommarluften, som redan vittnade om höstens kommande kyla.

Albus vandrade efter sina väskor, utan den spänst i stegen han en gång ägt. Skolbarn i åldrarna elva till arton år knuffade på varandra och pekade så diskret de förmådde på sin nya lärare i förvandlingskonst, medan Aberforth inte låtsades om sin bror på något sätt. Auran av olycka låg så tung runt dem, att man skulle behöva fylla hela svarta sjön med Felix felicis och sedan dricka det för att se ens en strimma av hopp.


Långt därifrån, med atlanten och en hel massa land emellan skrattade en ung man upprymt på en gotisk kyrkogård. Till och med trollkarlar eller häxor (som sällan var religiösa) skulle ha blivit chockerade över hur Gellert dansade över gravarna, som en demon eller djävulen själv. Skymningen var matt blodröd, och dimma ringlade sig över åkrarna och ängarna runtomkring. Det var en magisk natt, skulle kanske en mugglare ha sagt, som enbart såg skönheten i sceneriet med den vackra omgivningen och solen som glimmade i en vacker ynglings hår och ögon, men det fanns ingen som såg. Och hade någon gjort det, hade det hela förstörts knappt några sekunder senare. En hop av till synes döda kroppar reste sig inför Gellerts ögon, oberörda av jord och maskar som föll ifrån deras halv förruttnade kroppar, utan att bländas av ljuset eller huttra i kylan, kuvade av Gellerts och fläderstavens makt.

Jättebra!!

Underbart!

Ett super bra kapitel jätte intressant

Wonderful!!