Svart EMO

Nej fy vad spännande! Jag vill värkligen få mer!

M.E.R.N.U

E.L.L.E.R.H.U.R

Super bra Meeeraaaa

---

Haha, ni ska få som ni vill xD Men bara för att ni är så schyssta
Ett färskt, nytt kapitel kryddat med lite spänning (eller…?)! Bon appetit!

Kapitel 23

Nicholas
Jag var helt kall inombords. Det var som om tiden hade stannat, och jag frusit till is. Vi var nära civilisationen men inget spelade någon roll längre, det enda som jag brydde mig om var mannen med kniven som stod framför mig.
-Pappa, viskade jag.
Jag kunde fortfarande knappt fatta det. Var mannen med blodig kniv framför mig samma man som suttit vid brasan därhemma och klagat på mugglarfödda? Var det verkligen samma person?
Mannen skrattade hest. Det var definitivt inte samma skratt som han skrattat när jag sa något lite knäppt, på skämt.
-Du borde sluta kalla mig det, sa han hotfullt, för jag har ingen son. Jag hade en, men det är inte den skitunge som rymt med en ravenclaware och mugglare, som står framför mig.
Jag kunde inte hjälpa det. Mina ögon tårades, men det som byggdes upp inom mig var inte sorg. Det var raseri.
-Du har rätt. Det är inte min pappa som står framför mig med en blodig kniv och kallar mig för skitunge.
Jag kände min far väl nog för att veta att han rodnade nu, även om ansiktet inte syntes i skuggan av huvan.
-Visst, är det så du vill ha det?
Han tryckte kniven mot Lukes hals, så det blödde lite mer.
-Sluta! Skrek Kimberlie gällt.
-Och vem har vi här då? Sa min pappa. Är det inte den förrymda Black? Hon som dragit skam över sitt namn genom att hamna i Ravenclaw?
Han uttalade ”Ravenclaw” som om det var det löjligaste, larvigaste och dummaste i världen. Jag hatade honom för det.
Kim rodnade häftigt. Han hade vidrört en svag punkt. Pappa skrattade triumferande.
-Skämms du för det? Ja, det borde du nog göra. Dina föräldrar är ju redan ganska arga på dig efter…hmm…”olyckan”. Nu är de argare än någonsin, smutsskalle.
Kimberlie slog ner blicken. Jag tyckte mig se en tår rinna ner för hennes kind.
Jag undrade vilken ”olycka” min far talade om, men visste bättre än att fråga.
-Hon är inte en smutsskalle, sa jag med rösten darrande av ilska. Hon är renblodig, som vi.
-Man är inget mer än smutsskalle om man är renblodig och hamnar i Ravenclaw, sa han hotfullt.
Jag hörde hur Kim häftigt andades in.
-Nu, mina små vänner, så får ni lyssna. Jag ska döda den här mugglaren, så mugglarpolisen tackar mig med lite kontanter. Sedan lämnar jag tillbaka dig, smutsskalle, till din familj, så får de ta hand om dig. Och du, unge man, lämnar jag på ett barnhem. Du är inte längre välkommen hemma.
Han pekade på mig vid den sista meningen. Jag bleknade, och hela världen snurrade. Menade han det? Skulle jag få bo på ett barnhem resten av mitt liv?
Kimberlie verkade minst lika rädd som jag kände mig. Jag visste inte vad pappa menade med ”din familj får ta hand om dig”, men det syntes på långa vägar att det inte var något bra.
Luke darrade. Jag hade nästan glömt bort honom. Jag hade ingen aning om hur vi skulle ta oss ut ur det här, vi var helt hjälplösa.
-Och om ni inte gör som jag säger, sa pappa med en elak glimt i ögat, så dödar jag er allihop.
Barnhemmet kanske inte var så hemskt trots allt.
-Mr Nott, sa Kimberlie plötsligt.
Hon verkade helt samlad.
-Vad är det, smutsskalle? Sa han.
-Vad tänkte du göra med Lu… mugglaren?
Hon sa inte ”Luke”.
-Hörde du inte vad jag sa? Väste han. Jag ska ge honom till polisen.
-Och kräva pengar? Frågade Kim.
-Ja.
-Mugglarpengar?
Det hade min pappa inte insett.
-Ja-jag växlar, sa han osäkert.
-Man kan inte växla mugglarpengar mot galleoner, sa Kimberlie.
Pappas ögon smalnade.
-Det ska nog gå, sa han, det är nog bara att kräva det från Gringotts. De vet vad jag är kapabel till…
Jag rös ofrivilligt till. Ja, det fanns nog ingen i hela världen som inte visste vad han var kapabel till. Mord.
-Men det är inte bestämt hur många galleoner ett pund är, sa Kim.
Jag började förstå hur hon tänkte. Min pappas grepp om Luke blev lösare och lösare, nu när han argumenterade.
Pappas ansikte blev rött av ilska.
-Jag köper väl mugglarsaker för pengarna då, röt han.
-Men mugglare är ju så värdelösa, så hur kan deras löjliga små saker tillfredsställa dig? Sa Kimberlie snabbt.
Nu kunde Luke bryta sig loss. Han skulle precis göra det, men jag gav honom en blick som tydligt sa: inte än.
-Vad ska jag göra med pengarna då, tycker du? Sa han hotfullt.
Jag hörde på hans röst att han faktiskt var lite nyfiken på Kimberlies förslag.
-Nåja, sa hon, du kan ju inte alls lämna in Luke.
Innan pappa förstod vad hon hade sagt, skrek jag:
-SPRING!
Luke bröt sig loss. Vi alla tre sprang, ifrån min pappa, och innan han förstod vad som just hänt så hade vi sprungit in bland träden igen.

Hoppas ni gillade det!

Ingen i hela värled kan gilla det kapiltet! MAN MÅSTE Ä.L.S.K.A DET!

Snällt ♥

Det var så bra att jag inte hittar ord för att beskriva det!

nej. ärligt