This feeling I have...Could it be... love?

James borde tagit bort meddelandet efter att han skickat det, för annars kan ju Rose se meddelandet som hon själv inte har skickat och förstå vad som hänt om Scorp dumpar henne xd

Oj, du var riktigt ond

Han är awesome Men tackar tackar ^^ Jobbar just nu på nästa del...

(Jag vill döda James)


Men azome kapitel.

Raaaaandom inlägg pga övertrötthet... Förstår er om ni inte hänger med...
Komentarer mycket välkomna

---

Kapitel 22 - Åtskilda

Scorp

Perrongen var som vanligt insvept i ångan från loket. Jag stod och väntade – själv – på att kön till en av ingångarna till Hogwartsexpressen skulle ta slut så att jag kunde gå på. Jag var mycket angelägen om detta, eftersom Rose Weasley med familj stod bara ungefär tio meter bort. Självklart såg de mig inte i dimman, men om hon skulle få syn på mig… Tänk om hon råkade se min ”töntiga” frisyr?
Ja, hon hade sårat mig. Sårat mig väldigt mycket faktiskt. Dessutom var hon en självupptagen, feg idiot som gjorde slut på sms och dessutom hävde ur sig förolämpningar.
Ah, hjärtekrossare. Detta påminde mig alldeles för mycket om Kiss the Rain i Heinies version. Den där biten med ”every night I lay awake…” påminde mig alldeles för mycket om detta, eftersom under känslorna av ilska och svek lurade fortfarande kärleken.
Men såklart var ilskan fortfarande starkast.
Jag gick äntligen ombord på tåget, letade mig snabbt fram till en tom kupé och satte mig där, funderade över mitt livspussel. Det som nästan lagts färdigt, bara för att förstöras av att en liten bit låg fel. Ja, och jag menade med nästan, eftersom mitt livspussel knappast varit på väg att bli helt innan Rose. Min far brydde sig inte om mig, min mor hade fullt upp med att avguda Isobel och min syster var alldeles för självupptagen för sitt eget bästa. Kort sagt så var jag ensam. Det hade inte gjort så mycket efter att Rose hade varit där för mig, men då även hon hade lämnat mig så verkade det på hela taget ganska hopplöst.
Shit.
Hela mitt liv var nu totalt jävla uppfuckat.

Rosie

Katastrof. De sista dagarna på jullovet hade bokstavligen varit katastrof. Jag hade varit upplöst i tårar under de fyra sista dagarna innan färden tillbaka till Hogwarts.
Och detta därför att Scorpius hade dumpat mig. Eller rättare sagt, jag hade dumpat honom.
Men det hade jag ju inte. Någon – absolut inte jag – hade gjort slut med honom via sms på min mobil. Det måste ju ha varit någon som varit hemma hos mig de senaste dagarna, men ingen jag kände kunde möjligtvis vara en sådan stor idiot.
Fortfarande med tårar brännande bakom ögonlocken sa jag hejdå till mina föräldrar, som såg oroligt på mig, och klev sedan på tåget. Med nerböjt huvud hastade jag genom korridorerna, letade efter en kupé. Slutligen hittade jag en, och sköt upp dörren utan att se vem som satt därinne.
Det blekblonda håret gick inte att ta fel på. Min före detta pojkvän satt där inne, med ögonen argt stirrande på mig och med lätt röda ögon.
Skuldkänslorna kom forsande över mig, som en tidvattenvåg, som en tsunami. Jag tog ett trevande steg framåt, kände hur tårarna började rinna nerför mina svidande kinder.
”S-Scorp…”stammade jag, försökte få ur mig något vettigt, ”j-jag l-l-lovar Scorp, d-det var i-inte j-j-jag s-som skickade d-det d-där sms:et, det var i-inte jag!” snyftade jag, brydde mig inte om att torka bort tårarna eller den rinnande mascaran. Han verkade oberörd av mina tårar, och pekade bara demonstrativt mot dörren.
”Ut” sa han, kallt och hårt, inte alls likt den mjuka röst han brukade använda mot mig. Jag stirrade på honom, försökte ta in hans nya röst, och hans ord.
”Är du döv eller, Weasley? Ut sa jag!” sa han igen, med högre röst den här gången. Jag stapplade bakåt, snubblade nästan, när insikten drabbade mig att han inte ville ha mig här. Med en sikt som var dimmig och gungande av salta tårar letade jag mig fram till en helt tom kupé längst bak i tåget. Där satte jag mig ner, med kofferten slarvigt ställd på golvet.
Tårarna svämmade över igen.
”Han älskar mig inte” viskade jag hest ut i luften, ”han älskar mig inte på grund av det där. Och det var inte ens jag”.

Stackars Rose *stryper James* Det är verkligen synd om henne. Men helt azome.

OMG!!! Mer, jag vill ha mer, NU

Jag tycker så synd om Rosie men det var ett SuperBra kapitel !

*hjälper till att strypa* ^^



Da same here Men tack ^^



Mer kommer NU! 8D

***

Slarvkapitel... D:

---

Kapitel 23 - "Dränk mina sorger i musik..."

James

Jag sneglade skyggt på flickan i kupén bredvid mig. Hennes kinder var strimmiga av mascara och tårar, ögonen röda och den tunna blusen var fuktig under hakan; resultated av tårarna hon fällt. Tårarna som hon fällt på grund av mig.
De sista dagarna på jullovet hade varit hemska. Jag, Albus, Lily och mamma och pappa hade bott hos Weasleys ett tag så att vi kunde åka tillsammans tillbaka till skolan, och under den tiden hade Rose varit instängd på sitt rum. Om man gick förbi hörde man allt som oftast låga snyftningar och hickningar, och varje gång jag hade hört det verkade det som om något puffade på mitt samvete, sa till mig att säga sanningen. Ändå hade jag inte gjort det; jag hade intalat mig att det jag gjort var rätt och riktigt och att jag inte hade någon skuld alls. Å ena sidan ville jag skilja dem åt, å andra sidan var jag orolig över Roses välbefinnande. Och hon mådde allt annat än bra just nu.

Rosie

Långsamt och försiktigt, eftersom det sved så in i helvete, torkade jag bort de svarta ränderna under ögonen som fick mig att likna en panda. De rödflammiga banorna där tårarna runnit var så känsliga att jag ryckte till varje gång jag kom i beröring med dem. Jags sminkade över dem, tog upp fickspegeln och lade på ny mascara – den gamla hade ju ruinerats under min gråt. Håret drog jag en kam igenom, satte ett diskret hårband bakom öronen och över de rödbruna lockarna och drog sedan några slingor över axlarna och öronen. Perfekt. Ingenting syntes av det känslohav som forsade omkring mig, och hotade att svämma över vilken sekund som helst.
Jag pluggade i mina hörlurar i MP3:n och satte på låten ”The A-team” av Ed Shereen. Låten lugnade ner mig på ett underligt sätt, trots att den var så sorglig. Men jag kände att de förbaskade tårarna var på väg igen, så jag bytte till ”Mysterious Ways” med U2. Utanför fönstret for träd och sjöar förbi, precis som första gången jag hade åkt Hogwartsexpressen till skolan.

JätteBra!! Längar tills nästa kap.