Hermione's tvilling (SV)

Super!

Jag är så ledsen men jag har skitmycket läxor. Måste göra idag, och antagligen hela veckan. Tyvärr hinner jag inte skriva förrän helgen. BAJSSKOLA!!!!!!!!

Dumma skola
Har också asmkt läxor just nu Dx

Ta det lugnt med skrivandet. Vet själv hur det är. När ni hr höstlov, kan du utnyttja tiden till att skriva.

Det kommer ett till kapitel nu c: Enjoy! :

~ Hermione ~

Hermione sprang och sprang, hon visste inte vart hon skulle, bara att hon skulle långt bort. Långt ifrån allt, långt ifrån allt det jobbiga. Hon fortsatte springa, såg sig inte för och kände hur något rispade till på hennes kind. Hon stannade upp, drog försiktigt handen över kinden och kände efter. Det hade bildats ett stort sår, ett djupt jack. Det sved, riktigt mycket. Hon tittade för första gången sig omkring, försökte hitta det som hade orsakat såret. Hon befann sig tydligen i en skog, en stor, djup skog. Från träden hängde det ut flera grenar, det måste varit dem hon hade rispat upp sig på. Hon började långsamt gå igen, den här gången uppmärksam på sin omgivning. Hon tänkte inte rispa upp kinden en gång till, även om det var lockande. Kinden sved, och det var skönt. Smärtan över allt annat hade överförts till kinden, och det var det enda hon kände. Om en upprispad kind var allt som behövdes för att lindra smärtan var det värt det.

Hon skakade på huvudet. Det här var inte hon. Hon fick inte börja skada sig själv hon också, som så många andra ungdomar gjorde. Smärtan av såret varade bara en liten stund, sedan kom den riktiga smärtan tillbaka, och såren blev allt fler.

Hon stannade upp vid en sten, hon orkade inte gå mer, hennes ben var alldeles slöa och tunga. Hon satte sig med ostadiga ben på den mossiga stenen, utan att bry sig om att den var alldeles blöt. Det hade regnat under natten, Hermione älskade regn, det lugnade henne på något sätt. Det var tydligt att det hade regnat, skogen luktade extra underbart, extra mycket. Det tyckte Maddie också. Maddie. Hermione älskade sin syster så mycket, varför det hade blivit såhär visste hon inte. Hon ville skylla allt på Harry, säga att allt var hans fel. Men det var för orättvist. Hon hade fixat en del av det här. Hon var skyldig. En tår rann ner från hennes ögonlock, och så en till. Det var skönt att gråta.

~ Maddie ~

Maddie flinade mot Luna.
- Så ska det låta, sade hon nöjt. Så, när börjar vi?
Hon såg forskande på Luna, det var svårt att tränga sig in i hennes medvetande. Luna stängde en ute, medan Luna själv tänkte så att det brakade. Det var riktigt irriterande, även om Maddie hade svårt att erkänna det ville hon se vad som hände därinne, vad som egentligen hände i Lunas huvud.

Luna såg upp på henne med sina blåa ögon, långt borta i tankarna som vanligt.
- Vad sa du?
Hon såg förvirrad ut, samtidigt som hon tydligt nog tänkte på något annat. Hur orkade hon?
- Jag frågade när vi skulle börja, sade Maddie och skrattade. Lyssnar du ens på vad jag säger, Luna?
Luna såg ännu mer förvirrad ut.
- Jag… Jag antar det.
Maddie skakade roat på huvudet, hon reste sig upp.
- Jag röstar på att vi börjar på en gång, sade hon. Kommer du?
Maddie såg frågande på Luna och höll fram en hand, för att visa att de skulle gå. Lyckligtvis var Luna med på noterna, och hon följde efter Maddie med en klar blick.

- Det här ska bli kul, jag har aldrig rotat i någons saker förut, sade Luna glatt.
Maddie kunde inte låta bli att kväva ett skratt, det var länge sedan hon hade haft såhär kul. Luna var ett roligt sällskap, konstigt nog.
- Jaså, det säger du? frågade Maddie samtidigt som hon höll upp dörren till Ravenclawflickornas sovsal.
Luna steg in i sovsalen och såg på Maddie med ett brett leende, utan att skämmas ett dugg. Hon var nog den skönaste personen Maddie hade träffat, henne kunde man verkligen vara sig själv med.
- Som jag sa, det här ska bli kul, sade Luna.
Maddie flinade och började leta efter Cathys säng, utan resultat. Till slut gav hon upp, suckade tungt och vände sig mot Luna.
- Vet du vart Cathy har sin säng och sina grejer?
Luna svarade inte, utan pekade på ett ställe några sängar bort. Cathys säng hade ett blått sidenlakan, och man såg tydligt vilken typ av tjej hon var. Allt låg perfekt och som det skulle, Maddie försökte och försökte hitta något som låg fel, men lyckades inte. Inte ens duken på nattduksbordet låg en millimeter fel. Cathy var tydligen väldigt renlig av sig, och Maddie såg fram emot att stöka till bland hennes grejer. Hon flinade glatt och såg sig om på Cathys väggar. Hon hittade något som irriterade henne rejält, en affisch på hennes favoritquidditchlag, Puddlemore United. Varför skulle Cathy just heja på PU? Hon kunde väl heja på något mesigt lag som Tutshill Tornados, som den där andra Ravenclawaren Cho Chang. Det passade ju bra, båda var minst lika mesiga.
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Jag gillar inte att skriva med talstreck, blir så himla konstigt då. Dessutom har jag börjat skriva med citattecken nu, så jag har liksom börjat vänja mig med det. Men asså, jag kan ju inte bara byta, det gör man ju inte... c:

Känns som att jag skrev väldigt dåligt den här gången, men ja... :s

Oh, vad jag är glad över att du är tillbaka! Tycker att kapitlet var jättebra. Tycker det känns skönt att Hermione inser att hon älskar sin syster. Hoppas att allt löser sig så småningom.

Längtar till nästa kapitel. Får hoppas att Hermione och Maddie kan lappa ihop sin relation.

Nåja, välkommen tillbaka får man väl lov att säga.

AWESOME, duh!

Åh, Fanny, fantastiskt med ett nytt kapitel, ett riktigt bra sådant också! Nu längtar jag till nästa, men ta den tid du behöver. ♥

Tack för alla fina kommentarer, det värmer ♥

Mintygirl89: Känns skönt att vara tillbaka c: Men asså, hur tycker du att jag ska göra med det där med talstrecken? :>

One time again: Tack så himla mycket everybody ♥

Jag tycker att du ändrar om du tycker att det känns bäst c: