J.K Rowling's hemlighet

TACK HÖRRNI!
Kap 3

Min mentor Alexis avbröt mig mitt i mina tankar och sa "Just precis, där har du beviset. Du är en häxa!"
Det var precis som om hon hade läst mina tankar.
"Men Hogwarts är ju bara påhittat, hela den världen är ju bara påhittad av J.K Rowling då hon satt på ett tåg på väg till London." Sa jag och skrattade nervöst.

Kvinnan fick ett bekymrat utryck i ansiktet sen sa hon "J.K är magivärldens trolldomsminister. Hon tyckte att mugglarvärlden skulle få en liten ledtråd om att vi existerade utifall det nångång i framtiden skulle behöva skapas ett samarbete mellan de olika världarna så hon skrev böckerna om den legendariske Harry Potter."
Sen väntade en lång tystnad innan jag sa "Så Harry Potter har alltså funnits på riktigt?"

"Såklart han har funnits på riktigt, likaså Albus Dumbledore, Severus Snape, Wesley's, och Tom Riddle eller Lord Voldemort om man nu så vill kalla honom det. Allt är på riktigt."
Jag kände ett glädjerus i hela kroppen. Så allt hade inte bara varit en fantastisk saga. Det var på riktigt. Känslan var obeskrivlig.

Jag och Alexis satte oss vid matbordet och jag fortsatte ställa frågor. Två timmar senare hade jag fått klart för mig att man vid femton års ålder och inte vid elva års ålder som det står i böckerna får veta om man blivit accepterad på Hogwarts. Jag hade också fått veta att man inte bara tar in elever från England utan under vissa speciella omständigheter också tar in ungdomar från andra länder, som i mitt fall. Min skolgång skulle börja nästa kväll och mina föräldrar hade blivit informerade. De hade tagit det hela förvånandevis bra för att vara mugglare.

Sen var det dags för Alexis att bege sig mot någon annan mugglarfödd för att informera om Hogwarts och vi sa hejdå.
"Jag hämtar dig klockan sju imorgon, då beger vi oss mot London för att köpa dina skolsaker" POFF sen var hon borta.
Spöktransferens tänkte jag och var nöjdare än någonsin över att jag hade läst och sett filmerna så pass många gånger så att jag visste vad jag snackade om.

Den kvällen spenderades genom att säga adjö till vänner och släktingar. Jag och min familj hade bestämt att vi skulle säga att jag skulle börja på en internat skola i London om någon frågade. Det kändes hemskt att ljuga och jag måste erkänna att jag var mycket nära på att berätta allt för mina vänner för att sedan kunna skrika "Juste, jag sa ju att det fanns! IN YA FAACE!!" Men jag höll mig som tur var. Ingen hade väl trott mig ändå. Jag skulle till Hogwarts!!


Vad tyck ni go vänner?

Du. Skriver. Helt. Awesome ;D

Sjukt bra! Du syr ihop historien så bra att man bara vill fortsätta läsa! Skriv mer snälla ♥

jättebra!

grymm (som grymmen!)

Tack y'all, det betyder mycket!

Kap 4
Jag vaknade klockan sex nästa morgon, den första september. Jag hade hunnit packa allt jag kunde tänkas behöva under min första termin på Hogwarts kvällen innan. HOGWARTS. Samma ställe som jag hade läst om och sett i böckerna och filmerna om Harry Potter som jag bara för ett dygn sedan hade trott var en historia. Nu var jag själv på väg dit.

Innan jag visste ordet av så var klockan 7 och en hög knall hördes från nedervåningen och än en gång så stod Alexis, den medelålders häxan med en gammal svart hatt som nu skulle var min mentor i min hall. Denna gång skulle hon inte lämna vårt gula radhus själv utan hon skulle ta mig med.

Jag kramade om min familj. Mamma grät. Jag talade om för dem hur mycket jag älskade dem medan en tår föll ner från min kind.
Alexis suckade överdrivet högt och sa "Jajaja, ni träffas igen till jul. Kom igen nu, vi har en tid att passa!"

Jag släppte taget om min familj, tog min väska och började gå mot ytterdörren för att lämna huset. Alexis stoppade mig tvärt.
"Du tror väl inte att vi ska gå till London?" sa hon snäsigt.
"Det finns faktiskt något som heter flyg eller bil?" viskade jag tyst för mig själv så att ingen annan än jag skulle höra det.
"Kom, ta min arm. Vi ska transferera oss!"

Jag hade helt glömt bort allt som hade med magi att göra mitt i allt ståhej. Jag kom plötsligt på hur Harry hade beskrivit spöktransferens i böckerna. Att det var som att sugas genom en trädgårds slang. Och jag som hade så lätt att bli åksjuk.
Det hela gick väldigt snabbt och smidigt i min mening och rätt som det var så hade jag lämnat min familj, det gula rad huset i förorten och gråa tråkiga Sverige bakom mig. Jag var i London.

"Seså skynda på nu, vi har ingen tid att spilla. Så ja, nu ska vi bege oss emot den läckande kitteln. Kom igen nu!" Sa Alexis medan hon tog tag i min arm för att dra med mig på andra sidan gatan.
Jag visste inte vad jag tyckte om Alexis. Hon var rätt så sträng. Jag hade aldrig gillat att bli tillsagt och tillrättavisad. Jag var lite av en rebell men just i detta ögonblick så såg jag ingen annan utväg än att hålla min mun stängd och göra som jag blivit tillsagd.

Vi gick igenom den läckande kitteln och jag hann faktiskt få en skymt av värden Tom bara sådär i förbifarten. Alexis knackade på tegelmuren och sedan öppnades en helt ny värld framför mina ögon.
Jag var salig. Hundratals häxor och trollkarlar gick runt på den lilla shopping gatan för att handla saker till skolgången. Och jag var en av dem.
Allt var exakt som jag hade föreställt mig det. Gringotts, Flourish och Blotts, Apotekarboden Madam Malkins klädnader för alla tillfällen. Allt var som jag hade tänkt mig det.

Medan jag provade ut skolklädnader så frågade Alexis mig vilket elevhem jag skulle vilja hamna i. Jag behövde inte ens tänka efter. Det var självklart för mig att jag ville hamna i Slytherin. Liksom Severus Snape och Draco Maloy som genom hela serien alltid hade varit mina favoriter.
Det fanns bara ett litet problem. Jag var ju mugglarfödd..

SNART BÖRJAR SPÄNNINGEN MATES, VAD TYCKER NI?:*

Ojojoj, du är fruuktansvärt duktig. Konstigt att du inte har fler läsare!:o
JAG VILL HA MER!

TACK, jo jag önskar att jag hade lite fler läsare..♥
Kap 5
När vi hade köpt allt jag skulle behöva bland annat en stav (elva och en halv tum mahogny, villiehår som kärna) så var det dags att börja bege sig mot hogwartsexpressen. Jag tänkte fortfarande på mina chanser att hamna i Slytherin. Jag ville inget hellre.

"Så Frida nu går du bara igenom portalen mellan perrong 9 och 10 så kommer du rätt, sen är det bara att hoppa på tåget. Men var diskret, du vill ju inte att någon mugglare ska se dig. Här är din biljett, jag är rädd att jag inte kan följa dig längre. Jag har lite annat jobb men du klarar dig fint."
Alexis tog min hand och sen vände hon sig om och började gå. Jag brydde mig inte så mycket om att bli lämnad ensam.

Jag visste precis hur jag skulle göra. För att vara mugglarfödd var jag inte så dum tänkte jag och var än en gång tacksam över att jag hade tillbringat så mycket tid till Harry Potter.

Jag tog ett språng och gled lätt igenom den stora sten pelaren mellan perrong 9 och 10. Det kändes skönt att inte Alexis hade följt med. Jag menar snälla jag var femton år och jag ville ju inte att folk skulle tro att jag var någon mes som alltid behövde någon som såg efter mig och sen ville jag nog också dölja att jag var mugglarfödd..

Jag klev på tåget och satte mig i en tom kupé. Jag försökte tänka ut något sätt som kanske skulle göra så att jag kunde dölja att jag var mugglarfödd, jag visste inte hur jag skulle reagera om jag inte skulle hamna i Slytherin.
"Tja, det var upptaget överallt så vi sitter här okej?"
Jag kände genast igen de hårde ansiktsdraget, den ljusa hyn, de grå ögonen och det vita håret.
"DRACO?"
"Åh herregud, Scorpius kom vi sätter oss någon annanstans, säkert ett mugglarfött fangirl.."
"Ta det lugnt Parkinson, kom vi sätter oss här."

Scorpius. Jag hade haft fel det var inte Draco fast de var så lika, det var hans son. Jag blev nästan lite kändishysterisk men lyckades hålla mig lugn. Jag ville se till så att jag hamnade bland de populära.

"Jag heter Frida Lindahl, och nej jag är inte mugglarfödd. Renblodig, vad tror ni egentligen? Tss jag ,mugglarfödd nä fyfan!" Ja, jag ljög men det kändes inte så frestande att gå miste om en enkel biljett till popularitet och om den enda utvägen var att ljuga om min blodstatus så fine.

"Jag är Scorpius Malfoy och det här är Blair Parkinson och Lyan Goyle, vi alla hoppas på att få hamna i Slytherin."
"Slytherin eller ingenting, tänk om man skulle hamna i Gryffindor då skulle man få skämmas livet ut!" Sa Parkinson med ett skratt. "Men det skulle förstås aldrig hända"
Jag instämde och kände ett sting av ångest i magen. Jag var ju mugglarfödd och skulle därför troligen inte hamna i Slytherin och då kanske min lögn om att jag skulle vara renblodig komma ut.
Men den ångesten glömde jag bort under resten av tågresan för vi hade så otroligt roligt. Vi skrattade och skämtade och Goyle hade lärt sig en trollformel som gjorde så att man fick mustasch och den prövade han på den gamla gumman som gick runt i tåget och sålde godis. Vi alla skrattade så att vi skrek och jag kunde inte undgå att märka att Scorpius gjorde till sig lite extra inför mig. Livet lekte.

VÄLDIGT BRA.
Jag gillar den.

Tack! ♥